Farväl

Semestern går mot sitt slut. Jag gick till sängs nyduschad igår kväll efter ännu en danskväll på Malmöfestivalen. Min frisyr är därefter. Nu sitter jag på balkongen med den värmande augustisolen i ryggen. Det drar tankarna tillbaka till gårdagen. Till stunden där framför badrumsspegeln när jag nyss hade kommit hem med ömmande fötter.

Ibland är det som om Gud finns därinne i de varma bruna ögonen. Som om min blick förvandlas och blir till hans blick på mig. Ur min mun strömmar väldiga ord fyllda av kärlek. Allt sådant jag önskat att jag någon gång hade fått höra blir plötsligt sagt genom min egen röst. Det är som om Gud i bristen på andra ansikten som kan se på mig med kärlek och uttala allt som Gud tänker om mig, lånar mitt eget solbrända ansikte en stund. Och när de kärleksdränkta orden uttalas över mig kommer också tårarna som vittnar om hur det känns att vara sedd och älskad djupt och innerligt.

När jag senare låg rentvättad under det tunna påslakanet och inväntade nattens vila talade jag ömsinta ord till mig själv. Det var som om den kärlek som nyss hade blivit mig given låg kvar i mig och väntade på att älskas med. Jag visste vem jag ville ge den kärleken till. I pausen på dansen hade jag tänkt på henne.

Det är intressant hur livet, inte bara en dans, också kan föra en om man är villig att följa. En herre på dansen frågade i början av kvällen om vi skulle pausa ihop när det var dags. Det är trevligt med sällskap när musiken vilar i en halvtimme, så jag sade att det ville jag absolut.

När pausen infann sig fick jag information om att ännu en person skulle ansluta sig till oss och rent instinktivt, eller intuitivt, valde jag då att istället gå en promenad längs kajen. Det var där jag mötte henne.

Det var länge sedan jag gick just här, där båtarna som färdades mellan Malmö och Köpenhamn en gång lade till. Kvällen var härlig. Ensamma människor och grupper av människor satt utspridda lite här och var på de sittplatser som numera finns tillgängliga. Jag valde att slå mig ned på en välvd träbänk dit de sista solstrålarna nådde. Hon slog sig ned bredvid mig och jag var tvungen att gå in på min egen hemsida och kolla mitt CV för att veta vilket år hon hörde hemma i. Det var sommaren 1988. Jag skulle fylla 20 år.

Här låg min arbetsplats förtöjd. Vid denna kaj. Mellan maj och augusti arbetade jag för färjelinjen MK Line som kassörska med ansvar för inköp, kassa och försäljning i kiosken. Jag hyrde en lägenhet i andra hand från kocken som arbetade ombord, men sov där endast en natt för jag upplevde att där spökade. Och jag minns med ett leende hur en av servitriserna en gång saltade notan för en otrevlig kund som stack upp handen under hennes kjol när hon serverade honom.

Men den unga kvinnan vid min sida kom av ett annat skäl än det som hade med hennes arbete att göra. Hon var där för att påminna mig om att detta var en avgörande tid i mitt liv. På grund av den relation jag hade. Och jag satt där och tänkte på all den skuld jag lagt på mig själv för att jag som ung inte följde den där inre instinktiva eller intuitiva rösten som nyss hade tagit mig till denna bänk. Vilka oerhörda följder det hade fått för mig. Den svullna högerfoten vittnar om detta. Det är inte dansen i sig som gör den öm. Det är vad som hände precis efter den sommaren ombord på MK Line som är orsaken till smärtan i min fot. Vad relationen till den unge mannen fick mig att göra mot mig själv.

Jag blickade ut över havet som glittrade. Noterade livbojen med texten "Trygg hansa" på kajen. Såg fyren som visar vägen i mörker och bron som kan höjas och sänkas.

Min blick sökte sig upp för ett av alla de hus som då inte fanns här. Uppe på takterassen satt ett par mitt emot varandra vid ett bord. Jag tänkte på kärlek, på relationer, på vilka som varit på riktigt och vilka som varit tröst i stunden.

Jag tänkte på längtan. På min älskade kropp. På hur jag faktiskt ett kort ögonblick hade känt ett pirr djupt nere i min mage när jag dansade, för första gången på många år. Och jag insåg där på bänken att jag är glad för att det ännu finns liv och lust i mig. Men att det inte har med någon man att göra, utan med mig själv, att jag låter mig känna det jag känner utan att jag behöver göra mer än just så.

Farväl, sade jag till männen i mitt liv. De som hade fått en bit av mig. Farväl.

Jag återvände till dansbanan när pausen var slut. På frågan han ställde sade jag att jag gått en promenad, att ibland ska man bara följa sin instinkt.

När jag låg hemma i min säng överöste jag den unga Marie med all den kärlek Gud har talat över mig i badrumsspegeln. Jag lyfte av all skuld jag hade lagt på mitt unga jag och bad henne om förlåtelse för mitt hårda dömande. Jag tog av henne all den skam jag hade klätt henne i för att hon varit full av längtan och för att hon haft modet att möta en ny man varje gång en relation inte höll. Och jag förklarade att det inte var hon som hade betett sig illa i relationen till den unga mannen som satt spår i min kropp. Hon lyssnade inte på sin inre röst, det var allt. Det var han som inte var snäll. Faktum är att han fick den snällaste versionen av mig. Det är efter honom som jag inte alltid varit snäll, varken mot mig själv eller män.

• 

• 

Där färjan till Köpenhamn en gång låg förtöjd ligger nu en gammal båt vid namn Bore. Livbojen som hänger på sin ställning kallas också för frälsarkrans. Jag vet vem som varit min livräddare när jag drivit omkring på öppet hav och saknat fast mark under fötterna. Jag vet också hur mycket jag har längtat efter en alldeles egen hamn där jag kan lägga till när dagen går mot kväll.

Men kanske ska jag lyfta blicken och fästa den på takterassen där jag ser de två som höjt sig över stadens brus. De som verkar sitta ansikte mot ansikte i solnedgången med himlen som tak. Kanske är det just där hamnen finns, för både honom och mig. I ögon som öppnar sig i mötet med varandra. I munnar som inte förmår hålla inne med den kärlek Gud nedlagt i oss. Och där kropparna seglar iväg tillsammans i solnedgången mot nya platser i varandra och i världen.

Är jag en romantiker? Ja, den som älskar och upphöjer kärleken över allt annat kan inte vara något annat än romantiskt lagd. Men jag är det inte längre på en ung kvinnas vis. Jag söker inte en riddare för jag har min alldeles egen räddare. Jag söker inte en hamn som skänker tröst, utan någon som låter mig gå ombord hans skuta och som lika gärna reser under min flagg. För kanske vet en sådan man hur man styr efter karta och kompass, men jag vet hur man hissar och sänker segel och låter sig föras av vinden. Och vill han vara kocken ombord då lovar jag att inte salta hans nota.

"Det kommer att ordna sig. Det vågar jag lova dig." Förkunnar musiken från en grannes högtalare denna heta sommardag och mina fossingar börjar genast att röra på sig.

Kram,