Min bön var en snyftning

Jag vet att det finns texter som är mer än de ord som används för en berättelse. Bibelns böcker består av sådana ord. Viss andlig litteratur och romaner likaså. Även texter som är publicerade i HMVS antologierna jag gett ut, samt min blogg innehåller något utöver orden som de är uppbyggda av. De är världar att kliva in i. Inte fantasivärldar, inte av människor påhittade verkligheter, utan en större verklighet som rymmer mer än vår egen lilla värld.

Bokomslaget är en dörr man kan öppna. Sidorna är rum jag får stiga in i. Och när jag gör det förändras inte berättelsen jag vandrar in i och genom, men jag förändras när jag tar del av den historia som någon skrivit för alla oss andra som vill läsa.

De senaste dagarna har ett ord gett sig tillkänna i mig flertalet gånger. Ett ord jag inte vanligtvis använder, just därför har jag inte kunnat undgå att höra det. När jag idag läser i mina morgonböcker pekar de i samma riktning och en bild avslöjar sig för mitt inre. Jag ser insidan av ett urverk.

Mina böcker är för mig som kugghjul i en klocka större än jag kan bära runt min handled där Stinissens bok håller den tid som har evighetens dygnsrytm. Eggehorns bok håller reda på Skapelsens dagar, veckor och månader. Frycklunds bok är min lilla tid som människa på jorden insatt i de två större hjulen som snurrar. Min kropp släpper ifrån sig en djup suck av lättnad, som om alla bitar plötsligt föll på plats.

Orden pekar och talar, leder mig, men bilderna sammanfattar och fogar ihop, de uppenbarar helheten.

"Något håller på att hända inom mig, men jag förstår inte vad. Kanske anar jag vagt konturerna av ett framtida jag som står inför dörrar jag ännu inte knackat på?"

Det är i Frycklunds bok om Maria från Magdala jag läser dessa ord och känner att hon är jag och jag är hon. Marias ord är mina ord. Något håller på att hända inom mig, men jag förstår inte vad. Jag anar vagt konturerna av ett framtida jag som står inför dörrar jag ännu inte knackat på.

Ett ord guppar runt i mitt inre hav. I nådens hav. Ett ord som när jag smakar på det har en mild och vänlig smak. Som mjukglass. Det är lent. Helt utan några hårda kanter. Det har en böljande rörelse. Inte ett före och efter. Inte ett på och av. Inte ett du eller jag. Istället berättar ordet om mjuka övergångar och överlämningar. Jag tycker om det. Det är ett verkligt dyrbart ord. Ett som inte är tänkt att hållas hårt i. Liksom mjukglass behöver det en strut som tar emot, och sedan smälter det efter en kort tid. Så när glassen räcks en är det bara att tacka och ta emot, och därefter njuta av den goda gåvan. Jag är struten.

Ordet jag lyssnar till förkunnar förflyttning. Där någon lämnar sin plats för att gå vidare mot något annat, och en annan tar över den plats som blev ledig. Det är en rörelse fri från konkurrens, som inte rymmer "bättre än" eller "sämre än". Ingen är egentligen kvalificerad för den mjukglass som den får i gåva. Men genom att ta emot den och inta den så förbereds man för att klara den nya uppgift man fått.

Ordet är "avlösning". Hela jag smälter när jag hör det. Mmm, säger hela kroppen och slickar sig om läpparna. Gott.

Jag knackar på dörren med den tecknade mjukglasskylten och tänker på de ord som lett mig fram till den. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." (Matt 7:7-8)

Jag har bett, många och konstiga böner i mitt liv. Som ung flicka bad jag om att få bli mamma en dag, ha egna barn, leva med en man som var värd namnet pappa för barnen, ha ett eget hus och en bil, slippa oroa mig för pengar och alkoholmissbruk. Vilken klok flicka jag var som tänkte och bad så. Även om jag då kallade bönen för längtan.

Och det blev precis så som jag önskade.

När jag var medelålders skrek jag ut en desperat och förtvivlad bön där jag bad Gud om hjälp med mitt äktenskap och mitt föräldraskap, för jag hade inte verktyg att reda ut härvan jag stod i. Vilken klok kvinna jag var som insåg mina begränsningar och ropade på den Gud som några år tidigare hade visat sig för mig. Bönen nådde fram. Gud lade något i min uttömda verktygslåda. Tomma vita ritpapper och ett paket med färgglada pennor.

Kaoset inom mig och härvan i familjen var för komplicerat för att han skulle kunna hjälpa mig att reda ut det endast med hjälp av ord. Det behövdes något som förenklar för att klargöra, som tar en genväg till de undre skikten i människan, som kringgår de intrasslade tankarna. Något som kan rymma flera olika innebörder samtidigt. Såsom en dörr kan leda till många olika sorters byggnader och rum, ja till och med vara en utgång.

Så jag fick ett nytt språk, bildspråket, ett som rymmer liknelser och metaforer. Många gånger är det ett universellt språk som alla förstår oavsett vilket modersmål man har, och ett som både barn och vuxna talar det.

Det blev precis så som jag önskade.

Några år innan jag skulle fylla femtio, då när man brukar befinna sig på livets höjdpunkt för att inom kort påbörja en nedstigning. Det var inte jag. Jag befann mig på min absoluta botten och hålet var så djupt att jag inte på något sätt hade möjlighet att ta mig upp till marknivå. Jag hade inte ens ork att vråla för full hals på Gud om att bli räddad. Min bön var en snyftning. Snälla, älska mig.

Det var där nere när allt jag såg var mänsklighetens alla jordlager sammanpressade som jag insåg hur smärtsamt det måste vara att vara Gud. Hur ont det gör att vara Skapare när en Skapelse vrider sig i plågor av allt lidande hon utsetts för. Hur ont det gör att vara en make som ser sin älskade jordiska hustru förnedras och torteras. Hur ont det gör att vara förälder och se sina barn lida brist och göra varandra illa. Det var där jag förstod hur liten och sårbar jag är som människa, samtidigt den makt jag fått att bygga upp eller bryta ner andra människor. Och jag begrep att den enda medicin mot allt detta sårade är kärleken.

Gud besvarade min snyftning med en lättnadens suck. Jag hörde tanken som den sucken rymde. Äntligen, får jag älska henne såsom jag vill.

Sedan jag mötte Gud i januari 1999 har jag med jämna mellanrum och allt eftersom vår relation djupnat undrat vad Guds vilja är. Guds vilja med mitt liv. Guds vilja med mänskligheten. Guds vilja med sin Skapelse.

Det finns endast ett svar på den frågan. Det är barnsligt enkelt och jag har redan gett dig det. Guds vilja för dig är att få älska dig. Guds vilja för mig är att få älska mig. Guds vilja för allt levande är att få älska just det livet.

Det var som om jag fann något där i gropen då jag inte hade mänskliga ögon och liv att spegla mig i. När allt jag kunde se var mina egna och mänsklighetens historiska lager.

Där fick jag tag på något ursprungligt som inte hade gått förlorat, utan låg begravt under tidens alla ränder. Något organiskt. Livets uppkomst. Råvaran. Materialet ur vilket allt liv har sin början. En kärna. Ett frö. En gudspartikel. Kalla det vad du vill.

Flickan som en gång bad om att få bli förälder, att få ta hand om egna barn, att ha en pappa åt dem, en varm fungerande hemmiljö och en ekonomisk trygghet är ett barnsligt, men inte banalt, förkroppsligande av vad den kärnan som jag fann innehåller.

Jag har insett att vad flickan önskade för sig själv rymde också en önskan för alla människor. Den längtan bestod av en innerlig familj för alla med ansvarsfulla vuxna, oavsett hur den är sammansatt. En omsorg om kommande generationer så att de har vad de behöver för att må bra. Tak över huvudet för alla folk så att de har en plats för vila. Ett arbete som sörjer för den egna familjen så att ingen lider nöd. Flickan var rätt på det från början, men jag gick vilse på vägen ut i och genom vuxenvärlden.

Gropen var en mörk plats. Väldigt lite dagsljus nådde ner där jag befann mig i flera år. Men när man befinner sig i mörker under en lång period börjar ögonen kunna urskilja de små ljuspunkter som finns.

Trots att jag hade ett utvecklat språk saknade jag alla ord jag behövde för att förklara det där organiska livet som jag fann bland jordlagren. Jag köpte en penna på Blocket som en man kom ner till Malmö och levererade till mig. Jag fick en annan penna och grönt bläck av en själasyster. Kassar med ritblock i olika storlekar köpte en man åt mig. I den avskildhet som rådde satt jag ömsom och ritade och ömsom och skrev i min grop.

Ibland skrev jag med färgpennorna och ibland ritade jag med skrivpennan. Bilderna avlöste varandra. Berättade historier för mig. Sådana jag aldrig hört förut och nya vinklingar av gamla berättelser jag lyssnat till många gånger.

Historierna handlade om mig. Kanske också om dig. Om alla människor. Berättelser om barnet. Berättelser om den vuxna. Om kärlek som blivit en enda härva. Om liv som trasslat ihop sig. Det var som om Gud tog tag i en ända av nystanet och sedan började reda ut alltsammans. Under varje stor knut fanns det många små knutar. Ju längre vi höll på desto längre tycktes den där tråden bli.

När jag närmade mig min femtioårsdag gav jag ifrån mig en bönesuck. Snälla Gud, nollställ allt och låt oss börja om helt från början. Ge mig det i födelsedagspresent.

Det blev precis så som jag önskade. Gud besvarade min bön ännu en gång. Jag vaknade en morgon och när jag skulle resa mig upp från madrassen snurrade allt. Jag hade fått kristallsjukan. Det blev bara värre och värre ju längre dagen gick. Till slut var hela min kropp i totalt uppror och jag skakade okontrollerat. Då följde tre vänner med mig till sjukhuset där jag fick lugnande så att kroppen kunde slappna av från sina spasmer. Läkaren konstaterade att kristallerna i ena örat levde loppan. Den 50-årsfest som vänner hade planerat för mig och som skulle gå av stapeln några dagar senare fick ställas in. Det tog fem veckor innan jag kunde sätta mig i en bil och köra själv igen.

Ibland går det inte att nysta upp den inre härva vi bär på, tiden vi har räcker inte till. Gud visste det såklart långt innan jag gjorde det. Han väntade på att jag skulle komma till insikt så att jag kunde be om den hjälp jag behövde ta emot.

Vad jag då också började notera var att det fylldes på jordlager underifrån. Som om någon obemärkt skyfflade in näringsrik jord i min grop och så långsamt fyllde upp hålet både inom och utanför mig. Mer ljus nådde ner i gropen och jag tycktes komma lite närmre marknivån för varje dag som gick. Allt detta skedde medan jag fortsatte att skriva och teckna med pennorna och i ritblocken jag hade fått av de som älskade mig. Kärleken var vägen upp och tillbaka ut i livet igen. Att älskas, såsom jag snyftande hade bett om.

Jag sitter på min balkong omgiven av blommande blommor och örter. De solmogna röda tomaterna av sorten Money Maker är redo att skördas. Igår fick min son några stycken när jag bjöd honom på mat inne på Malmöfestivalen.

Solen gick precis i moln. Dansskorna står här ute sedan igårkväll för att vädras. Jag har tre dagar kvar av min semester. Batteriet på datorn visar 7% och det kurrar i magen.

Jag tänker på den där mjukglassen. På hur jag kan känna smaken av den i min mun. Det vattnas, måste jag erkänna. Avlösning. Någon ska ge sin plats åt mig. Jag ska ge min plats åt någon annan. Gud spelar schack i sin himmel. Men bara med en hand. I den andra håller han något som droppar ner på spelplanen. Något sött och gott måste det vara för han slickar sig oavbrutet om munnen.

Jag tittar på vem Gud spelar tillsammans med. Jag fnissar till. Såklart! Vem annars? Inte är det en motståndare, snarare en medspelare. De planerar dragen tillsammans.

Och jag ser en tredje liten figur. Supergullig är den. Fram och tillbaka far den mellan de andra två. Men då och då flyger den i väg, för att återkomma en stund senare full av kvitter som de båda lyssnar andäktigt till.

Jag tror minsann att den sladdrar om mig, den lilla rackaren. Men det gör inget. Jag vet ju att allt den känner till är kärleken, för det är dess väsen. Så jag kvittrar som svar: Jag är redo för avlösningen.

Kram,