När innehållet motsvarar förpackningen

"Bryr du dig inte om att jag ensam måste ordna med allt?"*

Jag vet inte om jag någon gång stannat upp vid hennes ord och verkligen lyssnat. Då hade jag nog hört stråket av desperation och en darrande röst. Men denna morgon hör jag plötsligt hur mycket ensamhet, ansvar och tyngd som varje bokstav bär med sig. Marta nästan kroknar under bördan. Hon bryr sig om andra, men vem bryr sig om henne?

Jag skäms lite över att jag vill springa i förväg i berättelsen, att jag snabbt vill komma till Jesu svar på hennes fråga. Men så inser jag något smärtsamt. Hans svar förändrar ingenting för Marta, men bereder fri väg för hennes syster. Jesus lyfter inte av oket Marta bär på sina axlar. Åtminstone inte i direkt mening att hennes ansvar minskar och att hon får mindre att göra. Därför måste jag stanna kvar här i berättelsen, för något stämmer inte.

Det kan vara så att inte andra ser och bryr sig om Marta, men att Jesus inte skulle göra det kan inte vara möjligt. Han om någon vet ju hur tungt det är att bry sig om andra.

Jag tänker på den fråga jag fick i en av mina tidigare kärleksrelationer. Egentligen var det inte en fråga, snarare ett kritiskt påstående. Måste du bry dig om allt och alla?!

Tänk om samma människa istället hade sagt: Hur kan jag visa att jag bryr mig om dig, du som bryr dig om så många? Tänk om han istället för att kritisera min omsorg om andra människor hade bidragit till den genom att visa mig extra omsorg. Så annorlunda allt hade blivit då. För honom själv, för mig, för vår relation och för de jag brydde mig om.

Jag har tänkt mycket på ordens betydelse de senaste dagarna. På skillnaden mellan pladder och ett rikt samtal, på fagra men tomma ord, och ord som kommer med löften och garantier. Människan är ofta vårdslös med ord. Kanske är hon omedveten om ordens vikt och tyngd. Jag hoppas att det är så. En omedvetenhet.

Veckan har radat upp dåliga exempel. Hur ord inte bör användas. Åtminstone inte om de är tänkta att bygga upp en annan människa, få henne att känna sig trygg och älskad, sedd och värdesatt, unik och betydelsefull.

Jag har lyssnat till ord som vittnat om att munnen de kom ifrån inte bryr sig om den andre, bara om sig själv. Ord som sänker den andre för att personen vill upphöja sig själv. Jag blir verkligen illa berörd när jag lyssnar till sådana ord, vare sig de riktar sig till mig, någon jag älskar eller okända människor. Jag tycker faktiskt är sådana ord är vedervärdiga, ord som är nedlåtande och kränkande mot människor, och som blåser upp den person som uttalar dem.

Jag har lyssnat till ord som inte haft någon egentlig substans. Sådana som varit mest pladder och tomt prat, som inte i någon form stannar kvar hos mig. Jag minns inte vad människan sade, men är trött i huvudet efteråt.

Jag fick också syn på de ord som är fagra och smickrande, men som faktiskt visat sig vara helt tomma. Det kom lite som en chock att upptäcka detta. Det sved till i hjärtat.

Det var lite som när min bror en gång för flera årtionden sedan gav min mamma en julklapp. Hon tog av omslagspappret, såg parfymkartongen, öppnade lådan och fann en sladd till sin radio. Chocken. Besvikelsen. Den händelsen har varit en snackis sedan dess.

Det var först när jag tänkte på de fagra smickrande orden jag hade tagit emot som ord från Gud, som jag insåg just hur tomma och helt verkningslösa de faktiskt var. För om Gud hade uttalat samma ord hade de varit uppfyllda av löften och garantier. De skulle ha varit ett steg mot något mer, något djupare, något större. Det var då jag för första gången tänkte att dessa ord kommer inte med kärlek, de uttalas för att behålla den kärlek jag kommer med till personen. För mina ord till den människan har från allra första stund varit genomsyrade av löften och garantier om att det finns så mycket mer att ta emot från mig. Omslagspappret har varit en hint som pekat mot lådan och lådan har skvallrat om vad som funnits inuti. En doft av kärlek, inte en sladd.

Jesus bryr sig verkligen om Marta.

"Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket", börjar han med när han svarar Marta på hennes fråga om han inte bryr sig om henne. Om man som jag fått lyssna till en röst som kommer med ett mått av nedlåtenhet över den omsorg jag har om andra människor är det lätt att läsa in den nedlåtande tonen i Jesu röst. Har man blivit verkligt kränkt kan man också föreställa sig hur Jesus klappar Marta på huvudet samtidigt som vore hon en liten flicka och inte en ansvarsfull vuxen kvinna.

Det är så vi människor gör hela tiden, vi projicerar våra erfarenheter av människor på Gud och tror att Gud är som oss. För oss kvinnor kanske det är ännu tydligare eftersom Jesus är en man. Han får ta skott för hur män behandlat oss. Men grejen är att han tål det. Han står kvar och säger samma sak om och om igen tills vårt eget inre skav lättar och vi plötsligt hör något annat i samma ord som vi lyssnat till så många gånger förut.

Idag hör jag i Jesu röst en man som bekräftar Marta, som ser hur mycket hon bär på och hur mycket hon önskar gott för dem hon bryr sig om. Jag hör en man som speglar sig i hennes kärlek för sina medmänniskor, som vet precis hur det är att se till andras behov och som vet att det faktiskt finns mycket att bekymra sig för och oroa sig för i världen.

Men jag hör också Martas vädjan om avlösning, hennes längtan efter vila, att slippa bära så mycket ensam. Men att hon först behöver bli sedd för hur hennes liv faktiskt är innan hon kan ta emot den vilan. Annars kommer Marta att känna sig osedd, allt hennes slit blir osynliggjort och därmed också den grundläggande kärlek som bär alltsammans. Det kan inte Jesus göra, det vore att förneka Kristus i Marta, att förneka sig själv.

Det är Marta som bjuder in Jesus. Berättelsen inleds med just den scenen. Hon är handlingskraftig. Hon är van att få saker gjort. Inbjudan är en viktig del i en människas förändring av hennes livsvillkor. Bjuder du in Gud i ditt liv?

De känner varandra sedan tidigare, Marta och Jesus. Det finns helt klart en vänskap dem emellan och därför vågar hon också vara frispråkig. De har hunnit bygga tillit och förtroende i relationen. Sådant tar tid.

Hennes fråga är modig, den vittnar om att Marta har mycket höga tankar om Jesus, högre än hon kanske haft om någon annan människa förut. Att hon anar att han är avlastningen hon behöver och längtar efter. Att också hon är någon mer än allt det hon gör för andra människor. Att hon under allt fixande och trixande är en kvinna som längtar efter vila, närhet, omsorg och kärlek, men att hon fastnat i rollen som den som bryr sig om allt och alla.

"Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne."

Det är som om Jesus talar till djupet av Marta, med ord fulla av löften och garantier, en gåva där innehållet är befrielse och förtröstan. Jesus talar till den del i henne som är lik honom, som bär andras bördor och liv. Till den säger han: Jag är med dig där i det som är din lott i livet, som den syster du är till din bror och syster, och med det ansvar som ligger nedlagt i denna roll. Jag är med dig och hjälper dig bära det ansvar som lagts på dig.

Men han talar också till den del i Marta som helt har identifierat sig med omsorgsrollen och som därför utan att hon kanske tänker på det gör sig bekymmer som inte finns och oroar sig för sådant som hon inte behöver. Jesus separerar det som är hennes att bära och det som är självpåtaget och som är ingens eller andras att bära.

När Jesus talar om Martas syster Maria och säger att hon valt det som är bäst, och att det inte skall tas ifrån henne, då talar han inte bara om systern, utan om Marta själv. Att i Marta finns också den längtan som Maria visar i handling. Längtan efter att få sitta vid Jesu fötter och ta emot närvaron av hans kropp, visdomen i hans ord och kärleken han utstrålar. Att få vila. Att få uppleva hur det är att ha någon som ser henne och verkligen bryr sig om henne.

När Marta bjuder in Jesus i sitt hem är det med en längtan efter att bli älskad, inte att älska ännu en. Det är med en längtan efter att få uppleva Jesu omsorg om henne, för Marta saknar någon som ser till hennes behov och tar hand om henne. Hon är så van vid att först ge alla vad de behöver innan hon kan sätta sig ned och äta av maten som hunnit kallna medan hon tog hand om disken och såg till att alla blev mätta och belåtna.

När Jesus talar om Maria så säger han till Marta att också hon har en sådan plats intill honom. Och om hon vågar stanna kvar där trots att det rycker i både men och armar av gammal vana att stå till tjänst för andra, så kommer hon till slut att få uppleva det för henne otänkbara, att någon annan reser sig upp, går iväg och börja fixa med maten och dukningen av skäl som bara den/de och Jesus känner till. För inte sällan när Jesus kallar en att sitta ner att lyssna ber han en annan att gå ut ur sig själv för att tjäna andra.

*Berättelsen om Marta och Jesus hittar du i Lukasevangeliet 10:38-42

Jag använder Jesu liv, samt Martas och Marias liv som ett utrymme där också mitt liv får plats. Jag låter deras liv hålla plats för mitt liv och en förändring där det behövs. Jag speglar mig i dem, projicerar utan att censurera mig och jag gör det för att låta deras liv bli till en välsignelse för mig. Jesus, Marta och Maria är alla som julklappar till mig. Omslagspappret berättar vart jag är på väg. Lådan var och en av dem är fångad i säger något också om mig. Doften från parfymen skiljer sig åt, för var och en är unik, men basen i varje flaska är densamma, Kristusdoften går inte att ta miste på.

Du är välkommen att använda berättelserna ur mitt liv på samma sätt. Kliv in i den uppslagna bok som min blogg är. Härinne är livet inte tillrättalagt för att vara säljande eller ens lönsamt. Det är som det är. Komplicerat. Inte helt enkelt alltid. Men 100% mänskligt, och det i sig är kanske något som börjar bli alltmer sällsynt i vår tid. En liten raritet i en värld där man alltför ofta hittar ett helt annat innehåll än vad lådan och omslaget lovade.

Kram,