Att bana väg för barnen

Jag vaknar tidigt varje morgon. Koltrastens röst letar sig in genom det öppna sovrumsfönstret. Jag tassar bort till badrummet, gör vad jag behöver och tar mig yrvaket tillbaka till sängen igen, kryper in under täcket och somnar om.

De nakna sängkläderna ligger nu på vädring ute på balkongen. Om ett par timmar ska jag tvätta. Tröttheten sitter kvar i kroppen långt efter att jag har stigit upp. Så har det varit ett tag nu. Det tar tid för mig att komma igång om morgonen. Ylva Eggehorn beskriver det så fint i sin bok Natt och Dag - Ord för årets alla dagar.

Igår var det vårdagjämning. Nu blir dagarna längre än nätterna. Våren är här. Ljuset har övervunnit mörkret. Var morgon är ny. Jag försöker att möta varje dag med den inställningen. Samtidigt som jag accepterar tröttheten och den långsamhet som följer med den.

Jag tänkte att jag skulle måla lite idag, men så mycket ork har jag nog inte. För att måla tavlor måste jag först plocka undan en massa och täcka över köksbordet för att inte skvätta färg överallt. Jag saknar att ha ett arbetsrum. Kanske ska jag bara skissa på några tavlor. Nöja mig med det idag. Tvätta och måla är nog ändå ingen bra kombination.

Sonen ska komma och fixa en grej på min bil idag. Se till så att rätt mängd syre kommer in i motorn. Jag är tacksam för alla mina barn. Jag älskar dem väldigt mycket. De är de mest värdefulla människorna i mitt liv. Utan dem vore livet mycket fattigt. Outhärdligt om jag ska vara ärlig.

De är alla vuxna nu och jag känner att vi kommit varandra närmre igen. Perioden då de behövde bryta sig loss för att bli sina egna individer är över. Vi kan mötas som vuxna. Var och en får lov att vara sin egen person, ha sitt eget liv, utvecklas, men kärleken oss emellan består. Jag förblir en förälder, men på ett nytt sätt.

Det är kärleken till dem som driver mig. Jag vet idag att vad jag säger inte har så mycket betydelse för barn, vare sig de är små eller stora. Det är vad jag gör som räknas. Mina handlingar är det som lär ut. Det är vad de tar efter, medvetet eller omedvetet. Om jag verkligen vill lära mina barn något har jag insett att det bästa jag kan göra är att se till att jag lever det själv.

Barnen, jag och deras pappa när vår äldsta dotter fyllde 30 år.

Vill jag att de ska ha en relation till Gud, visa dem en relation värd att vilja ha. Vill jag att de ska värna miljön, visa dem hur man vårdar Skapelsen. Vill jag att de ska ha en sund inställning till ekonomi och konsumtion, föregå med gott exempel. Vill jag att de ska ha goda vänner, visa dem hur äkta vänskap ser ut. Vad än jag önskar för mina barn i deras liv som jag kommit att förstå är värdefullt för en människa, så är det bästa sättet att hjälpa mina barn att leva det liv som jag vill lära ut. För jag kan visa dem vägen de kan gå, även om de själv måste vandra den.

De behöver också se frukterna av den väg jag vandrar för att inspireras att välja den. Hur jag överkommer hinder och tar mig igenom svåra perioder i livet är också något de lär sig av, om jag låter dem se hur tufft det stundtals är.

Jag banar väg för mina barn. Visar dem ett alternativ till den "vanliga" väg vi sätts på redan från det att vi är väldigt små. Jag pekar mot Gud, ett liv med kärleken i centrum, där livet går före allt annat och där framgång mer handlar om att klara av att bevara ett sårbart hjärta öppet i en hård och våldsam tid än att sträva efter att vara rik och berömd på andras bekostnad.

Jag talar om tillit och tacksamhet, inte målsättning och prestation. Jag värderar relationer högre än det materiella. Jag visar att personlighet är viktigare än perfektion, att fri är den människa som vågar vara sig själv och inte den som måste ha kontroll över allt och alla.

Jag visar att man måste ge av det man har och ta emot det man behöver, av både Gud och människor, att ingen människa kan klara sig själv. Liksom att sår behöver läkas annars sårar vi andra, oftast dem vi älskar allra mest. Att sträva efter att bli hel som människa och att ta väl hand om sig själv är därför en gåva också till andra.

Genom att ta emot mina barn utan att döma, skamma och skuldbelägga hoppas jag lära dem hur befriande det är att kunna komma inför en annan människa helt naken. Jag vill att de ska få uppleva hur mycket som frigörs och läker när vi inte längre behöver bära allting inom oss helt själv.

Om och om igen förklarar jag också att på den vägen jag vandrar måste Gud gå med för sanningen är inte alltid så vacker och enkel att ta till sig, men i längden leder den till ett liv i frihet och en verklig självständighet. En sådan som bär en människa genom både fattigdom och rikedom, sjukdom och hälsa, motgång och medvind, död och liv. Den sortens självständighet som världen inte lär ut för den hotar ordningen och makten.

Ibland måste man förenkla. Göra Guds kärlek och väg begriplig på ett sätt så att även den allra minsta människan kan förstå. Jag tror det är vad som sker hos Sötnosen och Anden nu när jag lyssnar till deras samtal. En bild säger visserligen mer än tusen ord, men ord kan peka ut en riktning och visa vägen till kärleken.

Kram,