top of page

2. Det vilda kommer från Gud

Vi har packat ihop tältet efter en god natts sömn och försöker att lämna så lite spår efter oss som vi kan. Den vilda naturen är skör. Vi önskar båda att den ska förbli så orörd som möjligt. Allt är levande här. Format av Guds egen hand. Jag tar Sötnosen i handen och fortsätter på den enda stig som finns här. Vi vänder oss inte om och ser därför inte hur den lilla gläntan där vi övernattade växer igen, som vore det en sammandragning efter att ett barn hade fötts.


Ljuset letar sig in mellan de grönskande träden under vår färd. Jag hör ljudet av våra skor som vandrar över gruset. Jag känner i min hand hennes lilla mjuka hand. Men mina tankar vandrar iväg någon annanstans och hon märker det direkt.

– Vad tänker du på, mamma?

– Jag minns någon, svarar jag.

– Tänker du på honom? undrar hon.

– Ja, jag tänker på honom och mig. På oss. Skogen får mig att minnas.

– Gör det dig ledsen? frågar hon och kramar min hand lite hårdare.

– Ja, det gör mig ledsen, svarar jag sannesenligt. Jag tror att det är en ledsnad av en sådan sort att den inte kan tröstas bort, att tiden visserligen kommer med lindring, men att smärtan aldrig helt försvinner för den är inte ytlig, den finns i mitt djup.


Jag hör skvalpandet av vatten i hinken som Sötnosen bär i sin andra hand. Hon har inte fått den av mig och vi hade inte den med oss när vi bröt upp och gav oss iväg. Därför kan det endast vara en gåva från hennes pappa. Gåvorna tycks materialisera sig ur intet och jag har slutat att försöka förstå hur det går till. Två levande fiskar skvalpar omkring i vattnet. Den ene verkade ligga däri från början och den andre såg jag igår hade fastnat på hennes krok. Teckningen jag ritade visade det.

Sötnosens metspö bestod av en lång grön blompinne. Kroken som var fastbunden med ett bomullsband hade inga taggar och var formad som ett hjärta. Jag tror hon återvände fiskespöet från mitt barnbarns kalas i lördags. Det är väldigt likt det som barnen använde till fiskedammen.

Och spannen ser ut som min vita emaljspann med blå kant som står inne i förrådet. Vem är jag att protestera? Allt kommer från Gud. Gud ger och Gud tar. Naken föds jag och ingenting tar jag med mig när jag dör. Jag är en förvaltare av Guds gåvor, ingenting annat. Ägaren till allt är Gud. Gud återvinner det vi andra inte använder.


Kanske är det oss två hon bär där i sin hink. Kanske är Sötnosen och jag de levande fiskarna. Guds verklighet skiljer sig mycket från det vi människor kallar för vår verklighet. Inte så konstigt. Vi lever oftast i en illusion, på ytan av tillvaron, utan att se Guds djupare mening i allt som sker. Vi vandrar vår egen väg istället för den Gud har banat väg för i våra liv. Vi använder ofta de goda gåvorna vi fått av vår Skapare till att separera oss från Givaren. Vi inbillar oss att det goda vi har i livet är vår egen förtjänst. Och den inställningen slår tillbaka på oss när livet skiter sig, för om förtjänsten var vår egen, då är också all skuld vår egen. Och det är en grov förenkling av den verkliga tillvaro där allt på något sätt hör samman. Där mina val får konsekvenser för andra, liksom andras val medför konsekvenser för mig.


Sötnosen bad mig igår att baka bröd. Eftersom hon hade två fiskar kom jag då genast att tänka på brödundret där Jesus utspisar femtusen män, och därmed kanske lika många kvinnor och ytterligare några tusen barn. Allt Jesus behövde var två fiskar och fem bröd som en liten pojke räckte honom. Jag hoppas att den berättelsen vill säga mig att det lilla jag ger till Jesus är fullt tillräckligt för att mätta tusentals människor med. Det vore en stor tröst. Det känns som en rimlig arbetsfördelning. Jag gör vad jag kan, överlåter det till Jesus och låter Gud göra resten.


Men vad är då bröden Sötnosen bad mig baka? Jag vet inte, men två bröd låg det på Sötnosens randiga trasmatta där hon satt och blickade inåt på min teckning. Detta är den andra berättelsen jag delar med er. Kanske är de två bröden de två berättelserna om Sötnosen och mig. Jag delar ju med er det jag ser när jag blickar inåt i mitt allra heligaste rum där Guds eget barn lever och verkar i mig.


– Mamma, varför påminner denna skog dig om honom som ledsnaden kommer med?

Jag rycks tillbaka till mig själv med hennes fråga. Hon stannar upp och tittar på mig med sina varma kärleksfulla ögon. Jag ler mot henne sådär som man gör när man blir varm i hjärtat av hennes ömhet och omsorg, men där ledsnaden ännu är synlig i mina ögon.

– Jag släppte honom hela vägen in till denna plats, mitt hjärta. Till det orörda och vilda som bara Gud kan forma i en människa. Jag lät honom se det ingen människa kan se med sina egna ögon, bara med sitt öppna hjärta. Jag lät honom vandra i dessa marker som är heliga. Jag lät honom lyssna till Guds röst och känna Guds närvaro som lever i och utgör hela denna skog. Jag lät honom möta och röra vid dig, mitt barn. Jag tog emot Guds barn i honom som vore det mitt eget barn och erbjöd dem båda att leva här med oss.

– Jag minns min kompis, mamma. Hur vi lekte och busade med varandra. Han tyckte så mycket om att vara hos dig och mig, för här kunde han vara sig själv utan att skämmas.

– Det är sant, min älskling.

– Kommer vi att kunna leka ihop igen, mamma?

– Jag vet inte, mitt hjärta. Om Gud vill. Detta är inte en skog man gör utflykter till, utan en skog man lever i med Gud. Eden finns inte utanför skogens gränser, bara innanför. Går vi ut ur skogen kommer vi inte att kunna återvända hit. Det vet jag nu med all säkerhet.


Kram,

Marie









bottom of page