Jag vaknar tidigt varje morgon. Koltrastens röst letar sig in genom det öppna sovrumsfönstret. Jag tassar bort till badrummet, gör vad jag behöver och tar mig yrvaket tillbaka till sängen igen, kryper in under täcket och somnar om. De nakna sängkläderna ligger nu på vädring ute på balkongen. Om ett par timmar ska jag tvätta. Tröttheten sitter kvar i kroppen långt efter att jag har stigit upp. Så har det varit ett tag nu. Det tar tid för mig att komma igång om morgonen. Ylva

Balkongdörren står öppen. Frisk luft letar sig in och kyler ner mina bara ben. Jag hör sopbilen som kör iväg efter att ha tömt återvinningskärlen i vår miljöstation. Måsarnas skri, kvittret från småfåglar och röster från barnen på skolgården en bit bort ligger som ett sorl i bakgrunden. Balkongen har torkat upp. Penséerna sträcker på sig i solskenet. Livet smeker mig försiktigt på kinden. Då börjar tårarna att bränna innanför ögonlocken. Jag har sörjt så mycket, så länge. Red

Balkongbordet vittnar om gårdagens regn. De nyplanterade små penséerna drunknar nästan. Idag lyser solen. Tack Gud för både sol och regn! Jag ser rök som stiger upp ur skorsstenen från grannhuset intill. Det är alldeles tyst och stilla i mitt hem. Mitt på hallgolvet tornar sig en stapel banankartonger upp. "Gamla minnen" står det på flera utav dem. Jag har placerat dem där mitt på golvet för att jag ska tvingas ta tag i dem. Sortera bort det som kan avvaras och bära ner reste

Natten innan min vän gick bort hände något inom mig. Jag tror att det var ett Guds ingripande. Och min själ gjorde inget motstånd, utan kapitulerade och lät det ske. Framför mig står en tavla jag håller på att måla. Jag började på den direkt efter att jag kom hem från Hospis. Det var viktigt för mig att få ta ett sista adjö till min väns kropp. Det hem som hade burit henne under nästan 65 år och som hon hade lämnat några timmar tidigare. I januari 1999 öppnade jag dörren til

Plattorna på balkongen är blöta efter gårdagens regn. De rosa plasttofflorna har samlat upp vattnet från himlen. Teven står på i mitt vardagsrum. Morgonens gudtjänst på SVT lyssnar jag på. Just nu sjunger prästen kyrkans förbön. Jag sitter uppkrupen med korslagda ben i min soffa Eden, iklädd min röda fleecemorgonrock med laptopen i knät. Vid min sida ligger Stinissen och Eggehorn, böckerna jag läst varje dag i så många år att de fallit isär mer än en gång. Ryggarna behöver te

Jag kommer ofta på mig själv med att behöva andra människors utsagor om sådant jag själv varit med om. När jag tar emot deras berättelser klarnar min egen upplevelse. Jag ser vad jag varit med om för vad det faktiskt är. "Skönheten är Vishetens dotter", de orden kom till mig som en insikt för några år sedan. Igår när jag körde hem från mitt arbete var det som om jag kunde ana det fröet i mig hade börjat gro. En första förnimmelse av ordens egentliga mening började ta form. Mi

"Det var så längesedan jag träffade på mig själv i full frihet." Jag känner hur allting stannar upp denna morgon när jag läser meningen i boken av Ylva Eggehorn. Upplevelsen av att vara instängd delar jag med henne. Längtan efter full frihet likaså. Men vad är det egentligen som binder och fängslar mig? Vad handlar ofriheten om? I söndags dog Susanne W, en av kvinnorna som deltog i Heal My Voice Swedens bokprojekt jag ledde för många år sedan. Förra året dog Carin D, en annan

Lediga morgnar älskar jag allra mest. Jag vill gärna vara själv, men känner mig inte alls ensam när jag sitter omgiven av mina böcker som jag alltid läser. Författarna är mig nära och Gud likaså. Stillheten i mitt hem håller om mig. Jag känner mig samlad och fridfull inombords. Det finns en förväntan om att läsningen ska leda till insikter och att jag med det ska känna mig inspirerad att skriva här på bloggen. Det vilar något otvunget över tillvaron. Till slut ska allt bli k

Det är gråmulet ute idag. Snön har smällt bort. Jag känner en stigande längtan efter vårens ljus, värme, alla hennes färger och ljud. Fastetiden är en tid för passion. Passion innefattar både lidande och lidelse. Jag saknar lidelsens sötma. Det finns en obalans i mitt hjärta och min själ. Mycket salt och lite socker. Jag vaknar denna morgon och njuter av att vara ledig, att få ägna mig åt att göra sådant jag vill för att jag tycker så mycket om det. Läsa böcker, skriva här på

För några årtionden sedan läste jag en bok som hette Tisdagarna med Morris och jag minns att jag älskade den. Denna morgon kände jag att jag ångrar att jag inte skrivit mer om mina onsdagar med Carina. Idag känner jag mig lite sorgsen och det är precis så det är. Det finns lite av ett mönster har jag upptäckt. Dagen då jag träffar henne känner jag mig djupt tacksam för varje minut med henne. Vi delar en närvaro som är unik. Vi är med varandra. I nuet. Så har det varit i må

Vi människor förändras. Ibland till det sämre, men oftast till det bättre. Jag tog en dag för mig själv idag, körde ner till Söderslätt i hopp om att köpa ett par nya jeans. Det är en bra förändring, att jag handlar kläder till mig själv. Jag har alltid varit ganska dålig på det. Prioriterat bort mig själv och istället lagt pengarna på hemmet eller barnen. Att handla kläder är i mitt fall ett steg i rätt riktning, att se till mina egna behov. Det blev två par byxor faktiskt.