Vi delade en visshet om livets värde

Balkongdörren står öppen. Frisk luft letar sig in och kyler ner mina bara ben. Jag hör sopbilen som kör iväg efter att ha tömt återvinningskärlen i vår miljöstation. Måsarnas skri, kvittret från småfåglar och röster från barnen på skolgården en bit bort ligger som ett sorl i bakgrunden. Balkongen har torkat upp. Penséerna sträcker på sig i solskenet. Livet smeker mig försiktigt på kinden. Då börjar tårarna att bränna innanför ögonlocken.

Jag har sörjt så mycket, så länge. Redan när jag skriver min första bok "för Guds skull" 2009 säger Gud till mig att jag måste börja sörja för jag har svalt alla förluster jag upplevt i mitt liv. Varenda en ligger nedtryckt någonstans i min kropp. I magen, i hjärtat, ja lite överallt. Och i min själ.

Förluster av människor. Förluster av relationer. Förluster av sammanhang och gemenskaper. Förluster av tillit, av tro, av drömmar, av livskraft, av mig själv.

"Vad äger dig?" frågar Jesus mig denna morgon.

Sorgen har ägt mig länge. När jag under många års tid hade bearbetat och gått igenom all den gamla ackumulerade sorgen från min barndom, min ungdom och mitt vuxna liv stod nya svåra förluster och djupa sorger för dörren. Vis av erfarenhet svalde jag inte gråten, besvikelserna, smärtan, saknaden och längtan. Jag kände alltihop och satte ord på det, ensam och inför andra.

Jag har sörjt så mycket, så länge. Det är inte konstigt att min kropp är oerhört trött. Tung som bly.

Hur länge kan man leva intill graven, i dödens närhet?

Det är lätt att tänka på död som i att man mister en människa eller ett djur man älskat. Men döden finns överallt i många olika former.

Klimakteriet var en mycket tuff tid för mig. Min inträffade dessutom samtidigt som jag miste en massa annat värdefullt i mitt liv. Bitar av mig som kvinna togs ifrån mig. Förluster som ledde till fysiska smärtor, en stel axel, ett värkande knä, en allmänt svagare kropp, minskad sexuell lust och nedstämdhet. Någon släckte elden som brunnit i mig sedan jag var en ung tonårstjej. Det var som om den döden hånade mig och tog ifrån mig både mitt svärd och min sköld.

"Vem äger dig?" frågar Jesus.

Den maskulina strukturen. Samma ordning som bryter ned mig. En tillvaro och ett sätt att relatera till Skapelsen och människor som jag försökt underordna mig och anpassa mig efter sedan jag föddes. Men den är hänsynslös. Den äger mig för att den makten styr vår värld. Trots att den saknar kärlek och barmhärtighet. Trots att den utplånar liv istället för att ge och vårda liv.

Hur ska jag någonsin kunna lämna gravöppningen när förödelsen är så stor som den är i vår värld? Hur ska sorgen upphöra när livet skändas varje dag på vår planet?

Bredvid mig på soffan ligger en text som Carina skrivit. Jag fick den av henne på min 50-årsfest. Den fanns i en låda bland mina gamla minnen.

Carina kunde inte alltid finna orden inom sig och sätta ord på all den kunskap och visdom hon bar på inom sig. Jag uppmuntrade henne ständigt att dela med sig av sina erfarenheter och allt hon visste med sin kropp. Och jag fick se hur det lossnade, hur orden började strömma fram med en allt större enkelhet och klarhet.

Det är något alldeles speciellt att bli mottagen trots att man inte är förstådd. Carina visste med sin kropp att orden jag delade ofta kom från en djup källa inom mig. En plats där jag hade befriat mig från sorgen och den maskulina ordningen och istället allierat mig med livet och den feminina följsamheten.

Härinne är jag fri, på min blogg. Jag står hand i hand med livet. Liksom Carina gjorde. Solen målar skuggmönster på mitt vardagsrumsgolv. Himlen utanför har klätt sig i en vårblå skrud. De nakna trädtropparna vajar i vinden. Jag önskar jag kunde beskydda min stora Moder och värna hennes liv. Barnen har lämnat skolsalarna och är ute på sin lunchrast. Jag önskar jag kunde stärka dem i denna nedbrytande värld, ge dem en sköld och ett svärd ingen kan ta ifrån dem.

Vi delade en plats, Carina och jag. Ett ställningstagande för livet. Vi försökte att leva utifrån den platsen där döden visserligen betydde förluster, smärta och sorg. Men där döden inte var det definitiva slutet på något, utan bara en övergång till ett annat sorts liv. Ofta mer ödmjukt inför livets utmaningar.

Jag känner mig ensam på den platsen nu, den där vi är livets förtrogna vän. Där enkelhet går före överflöd. Där tillit ges företräde framför alla former av trygghet. Där pengar inte styr, ändå har vi allt vi behöver. Där naturen behandlas med respekt. Där den universella kärleken inte gör skillnad på människor.

Jag saknar att så Guds fröer i hennes goda jord. Jag saknar att lyssna efter och söka den visdom som Gud hade nedlagt i hennes kropp. Vi blev båda till i våra samtal. Vi gynnade varandras tillväxt och mognad som människor. Sådan vänner växer inte på träd. Den frukten är sällsynt och mycket god.

Jag försöker förhålla mig till den platsen nu och vänja mig vid att stå här ensam medan resten av världen fortsätter som förut. Vi visste något, både Carina och jag. Vi visste något om livet. Hon genom sin kropp. Jag genom min själ. En visshet som inte kan ignoreras utan att hela ens varelse protesterar. En visshet om livets värde. Om vad som är centralt och vad som saknar betydelse. Jag måste äga den platsen nu. Äga livet. Äga min femininitet. Utan min väns fysiska stöd. Utan alla de inre stärkande hormonerna. Äga det liv jag fått, och leva det på rätt sätt. Trots att hela världen vill tvinga mig till något annat.

Jag får söka stöd i de knoppande träden, i solstrålarna som funnit min nakna hud, i den milda vinden, i blommorna och fåglarna, i haven, åkrarna och alla vilda djur. Trots att naturen också förlorat en del av den ursprungliga naturliga kraften.

Jag hade min vän att luta mig mot. Naturen hade en gång människan som sin vän. Jag var tidigare full av stärkande hormoner som en näringsrik inre jord. Nu är även naturen utarmad, full av mikroplast och gifter. Men ingen av oss överger livet. Vi fortsätter att ge av det bästa vi har.

Kram,