Ansikte mot ansikte

Plattorna på balkongen är blöta efter gårdagens regn. De rosa plasttofflorna har samlat upp vattnet från himlen. Teven står på i mitt vardagsrum. Morgonens gudtjänst på SVT lyssnar jag på. Just nu sjunger prästen kyrkans förbön. Jag sitter uppkrupen med korslagda ben i min soffa Eden, iklädd min röda fleecemorgonrock med laptopen i knät. Vid min sida ligger Stinissen och Eggehorn, böckerna jag läst varje dag i så många år att de fallit isär mer än en gång. Ryggarna behöver tejpas igen.

"Att du välsignar våra hem ..." sjunger prästen. "Att du tröstar alla bedrövade och svårmodiga... Att du förbarmar dig över alla människor."

Igår morse dog Carina. Kanske är du härinne för att läsa om henne. Jag kommer kanske att göra dig besviken. Det mesta av det som nu rör sig inom mig, mina tankar och känslor, vill jag inte att dela här på bloggen. Det är sådant som bara kommer att finnas mellan Jesus och mig.

Jag har bett om ledighet från mitt arbete som husmor hela nästa vecka och min förstående chef har gett mig sin välsignelse. Det är så tydligt för mig att jag behöver göra detta på mitt sätt. Låta alla tankar ta sin plats och alla känslor likaså. Inte fly in i arbete. Inte sysselsätta mig oavbrutet för att slippa tänka och känna.

Under alla de år jag vetat att min bästa vän ska dö har jag behövt lägga delar av mig själv åt sidan för att göra plats för hennes sjukdom. Nu ger jag mig själv den platsen. Nu finns inte längre oron. Inte väntan. Det har hänt. Det är över.

Det fanns ett innan. Innan Carina. Innan Lisbeth. Innan Berth. De tre människor som kom att stå mig allra närmast, som jag visade hela mitt register av sårbarhet och värnlöshet för när mitt liv var väldigt svårt. Innan dessa fina människor fanns vid min sida fanns en som var allt det som dessa tre sedan kommit att gestalta på olika sätt i någon mänsklig form. Jesus.

Jesus fanns innan dessa tre bundsförvanter klev in i mitt liv. Och det är till honom jag går nu. Inte bakåt till den jag var då, innan deras inträde, utan framåt som den jag är nu när jag bär med mig minnena och erfarenheterna av den kärlek som dessa tre visat mig på sina unika sätt.

Jag har oftast skrivit om Carinas avgörande betydelse i mitt liv, för att vänskapen har varit enklast att sätta ord på, mest begriplig för er läsare. Kanske enklast att relatera till. Lisbeths och min relation, samt Berts och min, har varit av en annan karaktär, mindre definierbar, men lika djup och unik. I mig har de alla varit sammanvävda. Vad jag tog emot från en av dem gav jag vidare till de andra två. Kunskapen, livserfarenheten och kärleken var ständigt flödande.

Den senaste veckan har jag drömt konstiga drömmar. Det är okej. Gammalt och nytt blandas i en salig röra. Det är inte till för att tolkas. Jag bara noterar att medan jag sover är det full aktivitet inom mig.

Jag lyssnar till kroppen och jag lyssnar till själen. Ibland gråter jag. Ibland funderar jag. Ibland är det bara tyst i mig. Jag gör inte motstånd mot något av det. Behoven får styra mig. Behöver jag vara ensam är jag det. Behöver jag prata gör jag det. Behöver jag gråta då gråter jag. Behöver jag titta på teve gör jag det.

När jag kom hem från Hospis igår efter att ha tagit avsked från Carina som hade dött några timmar tidigare, plastade jag in köksbordet och hämtade upp två gamla ofärdiga tavlor från källaren. Det var inte oväntat. Tvärtom. Jag har förstått att det skulle ske. Att jag skulle söka mig till skapandet efter hennes död.

När jag lyssnade på gudstjänsten denna morgon var temat "Livets bröd". Då kände jag att det vill jag, måla ännu en tavla till min serie om Jesus och alla de tilltalsnamn han har. "Jag är livets bröd", säger han. Och det är han för mig. Det var han innan mina tre musketörer klev in på arenan. Han är det nu, när en av dem inte längre finns med oss.

Vänskapen med Carina var mättande på många sätt och hade en smak av Kristus. Men allt mänskligt är förgängligt. Det har en början och ett slut.

Vad som inte tycks sina är min hunger och min törst. Min längtan efter djupa relationer där både sårbarhet och styrka får ta plats. Där vi berikar och befruktar varandra. Där vi ger av oss själva och tar emot vad den andre har att ge. Där vi blir till i mötet medvarandra.

Jag vet att min längtan efter intimitet, av att komma nära, att knyta an har varit bindemedlet i dessa relationer till Carina, Lisbeth och Berth. Jag vet att min längtan kommer från Gud. Längtan efter förening och nakenhet. Efter paradiset där vi inte måste skyla oss av skam och skuld utan tror på sanningen som en väg och lever i full tillit till varandra.

Carina brukade beskriva sig själv som en sköldpadda och hon kröp aldrig riktigt ut ur sitt skal. Hon stack ut sitt huvud och vi möttes ansikte mot ansikte, men det fanns sådant jag aldrig tilläts se. Vi människor är olika. Livet formar oss så. Några av oss vill vara nakna, andra vill ha ett mått av skydd. Jag älskade sköldpannan och blev bästa vän med den. Och jag höll mitt löfte till henne, att inte hålla kvar henne. Jag får leva vidare ännu en tid. Den bit av sig själv som Carina lät mig se och gav åt mig, den lever vidare genom mig. De bitar hon gav åt andra, bär de med sig i sina liv.

Jag är glad att jag tog modet till mig att stå naken inför en annan människa, trots min historia av misstro mot vuxna. För i den nakenheten fann jag min frihet och min trygghet. I sårbarheten fann jag min styrka. I min utsatthet och värnlöshet fann jag Guds kärlek och såg att det fanns kärlek att ta emot från de människor jag släppte nära. Carina gav av vad hon hade att ge. Lisbeth och Berth gjorde likadant. De gav alla av det som Gud nedlagt i dem att dela med sig av till andra. Vänskap, trofasthet och nåd.

Gudstjänsten har övergått i Paralympics. En del av oss lever med fysiska hinder, andra med mentala eller själsliga. Vi är alla mer än det som andra människor kan se eller tillåts se i mötet med oss. Vi är mer än våra kroppar, men vår fysiska gestalt kan vara en förlängning av den vi är i vårt djup, av Gud i oss.

Kyrkoåret har olika färger liksom det vanliga året har det där vintern är vit, våren är grön, hösten brun och sommaren kanske solgul och havsblå.

Fastans bot och ånger är violett, trons vardag är växandes och mognades gröna färg, lidandets blod och kamp är röd, döden och sorgen är svart, och de stora helgernas glädje och renhet är vit. Och så har vi tredje advent och midfastodagen, dagen idag. En liten paus i fastan. Livets bröd. Då tar vi fram den rosa färgen. Sötnosens favoritfärg. Den hon bär alltsom oftast. Hennes vardagsklädsel.

När jag illustrerade barnboken "Vad händer i kyrkan på söndag" valde jag att teckna midfastosöndagen till texten om predikan. Jag klädde min gamla konfirmationspräst i rosa stola och lät henne predika om Livets bröd. Och Sötnosen hon berättar om Evangeliet, om Jesu liv på sitt sätt. Hon berättar för den nykläckta Anden i sin medmänniska om hur kärleken tar kropp i vår värld. I Jesus, Carina, Lisbeth, Berth och alla andra som vill göra det goda och dela med sig av sig själv och sitt liv.

Plattorna har nästan torkat på balkongen. Det är grått och mulet ute. Jag ser småfåglar hoppa på taket på huset mittemot. Snön ser tungkörd och blöt ut på teve när skidåkarna tar sig fram trots sina fysiska hinder. Idag är den första dagen utan min vän. Resten av mina dagar kommer att vara så. Hon fick aldrig sitta i min soffa Eden. Det sista avskedet, hennes begravning, ligger framför mig. Och jag vet redan nu att den dagen kommer Sötnosen att vara klädd i svart. Jag gör inte motstånd mot varken död eller liv.

Kram,