Tills döden skiljer oss åt

Natten innan min vän gick bort hände något inom mig. Jag tror att det var ett Guds ingripande. Och min själ gjorde inget motstånd, utan kapitulerade och lät det ske.

Framför mig står en tavla jag håller på att måla. Jag började på den direkt efter att jag kom hem från Hospis. Det var viktigt för mig att få ta ett sista adjö till min väns kropp. Det hem som hade burit henne under nästan 65 år och som hon hade lämnat några timmar tidigare.

I januari 1999 öppnade jag dörren till mitt inre när jag klev in som deltagare i en meditationsgrupp. Hon måste ha väntat på mig, själen, för jag fann en hel värld bortom min fysiska gestalt. Eller kanske jag ska säga innanför alla muskler, organ och kroppens alla beståndsdelar. Det var det mest naturliga i världen att röra mig fritt på denna plats inuti mig. Den på ytan osynliga inre verklighet där Guds väsen redan från början också fanns med.

Jag har förstått att Carina var lika självklart närvarande i sin kropp som jag är i min själ. Vi lärde oss att använda dessa kontraster till vår fördel och till stöd för varandra. Djup mötte djup, men från olika platser i oss. Närvaro mötte närvaro, på ett nytt sätt för oss båda, tror jag.

Carina var inte rädd för det som fanns i hennes kropp, hon var fylld av kärlek till sin fysiska gestalt och kunde mycket om kroppens anatomi. Jag är inte rädd för det som finns i min själ. Jag är fylld av kärlek till själen och känner henne väl.

Jag minns inte hur många år sedan det var som jag fann ett stort träkors i min inre värld. Men det växte och blev större med tiden, tills det var flera meter högt. Jesus hade slagit sig ned i mig, funnit ett hem i min själ. Inte på ett påträngande sätt. Inte som vore jag hans ägodel. Utan som en ryggrad i min själ. Som ett löfte. Där har jag lagt mig att sova varje natt under många år nu.

Med hans kors fick jag för första gången i mitt liv uppleva hur det var att få lov att gå iväg och komma hem och veta att någon tog emot mig. En plats jag alltid haft. Den som inte överger. Den som står kvar och väntar när den andre lever sitt liv. En ensam plats. En svår plats. För den bär hoppet om enhet, försoning och människans hemvändande.

I 27 år har jag vandrat i själens landskap. Utforskat hennes höjder och djup. Bjudit in andra att vandra med mig sedan jag blev meditationsledare 2008. Fått se, lyssna till och ta emot andra människors innersta tankar och känslor.

Jag har vandrat på min inre blommande äng, utforskat trädgården som tillhör Gud, bestigit bergen, suttit under livets träd och under kunskapens träd, promenerat i skogarna och i herrens hage, njutit i gläntan och gått genom upplysta åkrar. Jag har sovit under bar himmel, vandrat på stränderna, badat i både hav och bäckar. Också under jord har jag varit och inne i grottan med de många mystiska stentavlorna.

Det fanns en tid då andra makter ibland slogs om denna plats, om min själ, men sedan korset fick fäste har det varit en fredad plats där inget ont kan hända. Så när jag gick till sängs i fredags och klev in på denna plats gjorde jag som jag alltid gör. Jag slog mig ned vid korset, vände blicken mot evigheten och samtalade öppenhjärtligt med Jesus om det som fanns inom mig.

Plötsligt rämnade marken under mig, under oss. Både jag och det gigantiska korset drogs med i fallet. Ändå kände jag ingen rädsla. Jag såg hur korset slog volter på sin resa när för den höga slänten. Och jag voltade efter. Det gjorde inte ens ont.

Korset landade till slut upprätt och jag rullade fram till det. När själens alla rörelser ebbat ut reste jag mig upp stödd mot korset och konstaterade att det stod lika stadigt förankrat här som det gjort däruppe på ängen. Jag blickade upp mot rasmassorna. Korset och jag befann oss på en nivå som var 30-40 meter lägre än förut. Jag insåg ganska snabbt att det inte går att återvända. Det går inte att ta sig uppför alla rasmassor längs sluttningen för att komma tillbaka upp till ängen och hela den värld som finns där. Ett jordskred hade inträffat. Och det enda sättet för mig att besöka den gamla världen där uppe var med hjälp av mina gamla minnen. Det kändes inte alls lockande. Så jag vände mig om. Gick till korset och slog mig ned vid dess fot.

Den nya platsen är fridfull och frodig. En plats som andas vår. Skir grönska så långt ögat kan nå. Väldiga outforskade vidder.

Det gamla är över. Det som en gång var är inte längre. Något nytt är redan här. Jag satt lutade mot korset och visste att Gud hade tagit mig till ett nytt djup. En stillsam plats. Redan innan han tänkte hämta hem min vän tog Gud hennes plats. Så att död leder till liv. Inte bara för henne, utan också för mig.

Jag vågar tro att Guds ingripande och min tillit till Gud är förklaringen till att jag känner ett så stort lugn inombords. Den ofärdiga tavlan framför mig ser ut som ett stormande hav. Men något sådant känner jag inte. Jag befinner mig bortom känslornas värld. Bortom kroppens verklighet. I min djupare verklighet. I själens rike. Min fristad. Min fredade plats. Jag bara är. Och här vill jag rota mig.

Jag har befunnit mig nära döden och graven sedan dagen beskedet kom om att min vän inte skulle överleva cancern denna gång. Det är många år nu. När hon nu lämnat den platsen där död möter liv, gör också jag det. Men inte för att återgå till det gamla livet, utan för att gå mot det nya livet, där jag bär med mig de djupa erfarenheterna och de förnyade relationerna till både döden och livet.

Jag har varit älskad och jag har älskat, tills döden skiljer oss åt.

Kram,