3 x 3 män och jag

Ett stilla sus. Höga lövträd som prasslar. Ett ljud som gör mig lugn. De står på rad ett stenkast ifrån min balkong. Jättar är de. Lika höga som ett femvåningshus. Jag vet inte vad de heter, men jag tycker mycket om dem. Står jag på min dotters balkong, en cykeltur härifrån, kan jag peka på de höga träden och säga till mina barnbarn "där borta bor jag".

Det har varit en märklig vecka, en märkvärdig vecka, denna sista sköna i maj. Andens vind har svept fram, gett sig tillkänna, talat om kärleken.

I mötet med 3 x 3 män har jag fått se något vackert och insiktsfullt. Först tre män som reparerade cyklar utanför köksfönstret på mitt arbete. Därefter tre män jag delade morgonbönen med i vårt källarkapell. Sedan tre män som jag samtalade med på en innergård nära min äldsta dotters hem.

Det finns så mycket att berätta om varje möte med dessa män att jag helt avstår från att skriva om dem. Ju mer jag funderar över de olika situationerna desto mer inser jag att det finns mycket mer att förstå.

Men jag fann dessa möten så värdefulla att jag använde dem som tre olika meditationsmiljöer för tre mediterande kvinnor som var här i mitt hem. Kvinnornas delningar efter meditationerna gav alltihop ytterligare en dimension.

Jag inser hur rikt mitt ganska enkla liv är. Rikt på insikter, rikt på närvaro, rikt på närhet till Gud. Jag hör, jag ser, jag känner, jag doftar, jag smakar och jag stannar ofta upp för att ta in det som finns i min närhet. Jag förnimmer och jag reflekterar mycket. Jag är här och nu, för det mesta.

Jag lägger märke till den blick som hänger sig kvar på mig och jag förstår att den tycker om vad den ser. Jag noterar en oväntad tanke hos mig själv och fångar hinten om vad den vill förbereda mig på. Jag följer en plötslig impuls som kommer ur min kropp och lägger i efterhand märke till att den kom med en gåva jag annars inte hade fått. Jag noterar skillnaden i mig själv när tröttheten jag känner kallar mig till vila eller den säger gå ut och gå en sväng eller kör till dansen. Anden är direkt, inte så dröjande, när man väl lärt känna den. Och jag delar frimodigt med mig om sådant som berört mig till arbetskamrater och mina barn, för Andens djärvhet är så självklar. Den vill vittna. Konstigare än så är det inte.

Heliga trefaldighetsdag är det på söndag. Jag är inte förvånad. Så ofta är det som om jag vandrar några dagar före kyrkoårets egen rytm. Så har det varit sedan jag gjorde min Youtube-serie Ett år med Gud. Jag vävde samman mina dagar med Guds dagar, almanackans år med kyrkoåret. Den väven som jag medvetet vävde samman existerar idag i mitt undermedvetna. Den är inget jag går och funderar över. Den ger sig tillkänna vid behov. Den kan också liknas vid en gammal tågrälsoch den hjälper mig att hålla mig på spåret och lyssna efter tuffetågets behagliga rytm. Kadunk ... kadunk ... kadunk... Det är ett spår som är lagt för den sortens resor där man kan sitta i kupén och njuta av landskapet utanför fönstret. Ett X2000 skulle spåra ur innan det nådde sin fulla kapacitet. Så är spåret idag konstruerat, för att föra en livstil som är hållbar för mitt sinne, de kroppsliga sinnena och min fina själ.

Tack Gud för att du känner mig så väl och för att du ville vara med och bygga det nya spår som håller oss samman. Det är fint att resa tillsammans med dig och att du vill vara mig så nära. Jag tycker om att ha dig vid din sida och lyssna till de berättelser du delar med mig. Tack för att du tycker om att lyssna på mig.

Kram,