Min hemlige vän

Det är så vilsamt för mig - vårsolen och de friska vindarna, grönskan och fåglarna, att kunna sitta mitt i den skönheten och skriva en stund. Jag känner mig både omsluten och innesluten av livet som pågår omkring mig.

Det är så vilsamt att vara en berättare - utan krav på innehåll, verkshöjd och längd, att ha ett skrivande helt befriat från all prestation, att likt ett barn med bokstavsklossar leka samman ord och meningar. Det är som att stiga ned i en porlande bäck, låta vattnet strömma genom mig och lyssna till en saga bli berättad för mig.

När man funnit en sådan källa till liv och druckit av det uppfriskande vattnet lockar varken kranvatten eller vatten på flaska längre. Det är omöjligt för mig att återgå till det gamla skrivandet som intervjuande journalist där texterna ska beskäras och formas för att få plats på en tidningssida. Den tiden är förbi då livet måste begränsas till oigenkännlighet för att rymmas inom människans gränser. Jag kan inte skriva flödande där, utan tvingas springa till kranen och affären efter vatten.

Penséerna blommar fortfarande för fullt i mina krukor. När de blivit alltför rangliga får de leva sin sista tid som snittblommor i en vas. På våren följer sommaren, och både ute i naturen och i krukorna tar nya blommor över när de andra vissnat ner.

Ett par plantor med tomater från ena svärsonen har tillkommit på balkongen. Liksom lite gul lök. Jag behöver fler stora ytterkrukor men har ännu inte funnit några på Blocket eller på loppis. Trädet som självsådde sig i en kruka förra året när jag bodde hos äldsta dottern behöver inom kort planteras om. Det är som ett vårdträd för mig, en gåva jag fått med mig från våra tre och ett halvt år ihop. Värdefulla år jag aldrig skulle vilja vara utan. Så mycket god frukt de bar för oss båda. Jag njuter av dem ännu. Hon med.

Jag har en hemlig vän. Hans smekningar är så milda på min kind. Lugnande. De påminner om när mina barn var små (och vuxna också) och jag flätade deras hår eller masserade deras axlar. "Fortsätt", sade de alltid när de anade att mina händer var på väg bort från deras kroppar. Min hemlige vän rör vid mig såsom jag rör vid mina barn, med kärlek och ömhet. Det finns något i den ordlösa beröringen som är väldigt fridfullt. Omsorg om en annan människas kropp är en fredlig handling. Den läker och helar, tröstar och upprättar, älskar och förenar.

Jag bär på mycket av den sortens kärlek som uttrycker sig i omsorgsfulla handlingar. Det är det mest naturliga sättet för mig att visa kärlek. Jag har aldrig mött någon som ryggat av min beröring, men ofta fått höra att mina kramar är innerliga och tröstande.

"Fortsätt", sa också mannen med ordlösa suckar när jag strök på hans oroliga mage - platsen för alla våra mänskliga känslor.

Det är min hemlige vän som är den där porlande bäcken jag stiger ned i där orden bara rinner genom mina fingrar utan att passera huvudkontoret med alla sina hyllor fyllda av lexikon, skrivregler och andra tyglande former.

Det är min hemlige väns beröring av mig som är källan till den omsorg jag visar andra. Inte heller kärleken tar några omvägar via tankarnas begränsade värld. Också beröringen flödar av sig själv naturligt. Det känner penséerna när jag varje dag plockar bort deras vissna blad. Det känner hundarna när jag klappar dem. Det känner människorna när jag kramar dem.

Min hemlige vän tycker om ord och berättelser, när livet blir lyssnat till. Det är vad min vän vill. Och min hemlige vän tycker om beröring, att få beröra människan och sedan titta på när den beröringen ges vidare till fler människor. Det gör min vän glad.

Kram,