Låta förändringen ske

Vi människor förändras. Ibland till det sämre, men oftast till det bättre. Jag tog en dag för mig själv idag, körde ner till Söderslätt i hopp om att köpa ett par nya jeans. Det är en bra förändring, att jag handlar kläder till mig själv. Jag har alltid varit ganska dålig på det. Prioriterat bort mig själv och istället lagt pengarna på hemmet eller barnen. Att handla kläder är i mitt fall ett steg i rätt riktning, att se till mina egna behov.

Det blev två par byxor faktiskt. Nya. Trots att jag föredrar att handla second hand. Framförallt för miljöns skull, men också för att det är mer ekonomiskt.

Jag kan nog säga att jag alltid haft en väldigt sund inställning till pengar. Trots det förlorade jag alla mina besparingar och hamnade i en stor skuld. I mitt fall handlade det inte om att jag var oaktsam med pengarna. Jag var oaktsam mot mig själv. Gränserna runt mina egna behov suddades ut tills det inte fanns något kvar av dem. Därför rämnade allt. Min hälsa, min ekonomi, ja hela mitt liv. Men det går att förändras. Det går att lära om. Det har jag gjort och jag fortsätter att göra det.

När jag var barn ville jag hellre ha pulvermos än mosad potatis. Faktum var att min mamma skrev en lapp till skolan så jag slapp äta potatis. Jag var inte allergisk. Jag tyckte bara att det var äckligt med potatis. Skolans torra potatis i synnerhet. Idag har jag ätit hemmagjord potatismos. Pulvermos, nej tack.

Som barn var jag inte så glad i grönsaker. Gurka och tomat gick väl an, men gröna ärtor och kokta morötter, blä för dem. Denna vecka har jag lagat supergod soppa på gröna ärtor till sopplunchen på jobb. Och jag gjorde en jättesmarrig ärtkräm att bre på mackorna. Prova gärna. Så gott!

Rör ihop:

1 paket Philadelphiaost 200 gr

2 dl lätt mosade gröna ärtor som tinat upp

2 msk fryst basilika

Gott på en bit baguette

När jag var barn, och väldigt långt upp i vuxen ålder, var jag inget vidare bra på att laga mat. Jag har förändrats också på den punkten. Och numera föredrar jag vegetarisk mat och fisk. Sådana rätter jag förut fnyste åt.

Vad jag kan se när jag tittar i backspegeln är att jag genomgått de största förändringarna under de värsta perioderna. När livet varit väldigt svårt har jag fått syn på destruktiva sidor hos mig själv. Sådant jag förut tänkt var något gott och något att vara stolt över. Som till exempel att prioritera andra, se till deras behov först och glömma bort mig själv. Så när kyrkan predikar självförglömmelse då måste jag hålla för ögonen. Det som kanske andra behöver höra för att växa som människor kan vara ytterst skadligt för mig att lyssna till. Det har varit en ögonöppnare. Något jag brottats mycket med. Att dela med mig av mig själv och mina tillgångar är det enklaste i världen för mig. Att ta emot och behålla något för mig själv är det jag har fått lära mig. Det är därför av yttersta vikt att man som förkunnare är väl medveten om kraften i Jesu ord och att man mer än något annat predikar Guds kärlek, nåd och barmhärtighet.

Det är i relation till andra människor som jag i hela mitt liv sökt mitt värde. Den självbild jag tidigt i livet byggde upp var alltid sammankopplad med vad jag gjorde för andra. Jag hade fortsatt på den vägen om inte hela min tillvaro hade rämnat så brutalt som den faktiskt gjorde. Att krascha var vad som krävdes för att en förändring skulle kunna ske inom mig och i mitt liv. Så hårt höll jag fast i min identitet som den som hjälper andra. För annars var jag ju ingenting värd. Det var så jag hade lärt mig att uppfatta mig själv. Det var så jag trodde att man skulle göra. Det var så jag hade anpassat mig för att överleva. Som den som alltid fanns till för andra för att tillgodose deras behov.

Jag lägger absolut ingen som helst skuld eller skam på mig själv för att mitt liv rasade ihop och för att jag under en lång tid var blott en spillra till människa. För jag visste inget annat. Tills Jesus visade att han såg mig. Såg allt i mitt liv och började berätta för mig vem jag faktiskt är i hans ögon och i relation till Gud.

Jesus använde sig alltså av min brustna självbild för att bygga den bild av mig som han har. Han förkastade inte den jag alltid hade varit, utan erkände den och använde den. Det var mycket viktigt. Annars hade han osynliggjort barnet i mig som lärde sig att leva och överleva på det sättet.

Jag har förändrats. Jag värdesätter relationer och människor mycket högt, men mitt värde har ingenting med andra människor att göra. Jag är precis lika värdefull nu när jag kan ta hand om mig själv som jag var när jag under flera år var helt beroende av andras hjälp för att överleva. Min identitet och mitt värde är inte längre bundet till mina prestationer och mina ägodelar. Min identitet och mitt värde ligger i att jag är älskad av Gud. Och det gäller alla människor. Dig också. Även om det kanske är svårt att tro eftersom världen säger något annat.

Men lyssna då på mig som legat på botten, istället för att höra på dem som sätter sig över andra och ser ner på de svaga, utsatta och sårbara. En dag när översittarna är gamla eller sjuka kommer också de att vara helt beroende av andra människors hjälp och välvilja. Då kommer de att förstå vad jag redan vet. Att man behöver vara snäll mot den som är behövande.

Långsamt fylls mitt hem med mitt liv. Jag blev barnsligt glad idag när jag hittade en snygg kruka på loppis som går precis i ton med de andra i köksfönstret. Krukor är en sådan sak som är helt onödigt att köpa nya. Det finns miljoner krukor på loppisar överallt. De kostar alltifrån 1 krona och uppåt. De tre jag köpte idag kostade 19, 29 och 49 kr. Hela vasken är full med jord. Jag kunde nämligen inte vänta med att plantera om en blomma för att se hur den blev i sin nya kruka. Jättefint blev det.

Det har också börjat röra sig lite inombords på konstfronten. I hallen står tre tomma canvasdukar och väntar på att fyllas med färg. Jag köpte en sil på loppis för att sila sand till dessa tavlor. Dock fann jag ingen mortel för att krossa sten. Sten och sand använder jag för att få struktur.

En påse färgtuber har jag också inhandlat. Jag är osäker på hur mycket äldsta dottern har använt av mina färger till skyltarna hon tillverkar och säljer. Mina lådor med målarmaterial bar jag idag upp från källaren. Jag förbereder mig alltså på att bli inspirerad. Våren är ju på väg. Och jag förväntar mig att Gud ska få lust att måla igen när han ser sin Hustru Jord vakna till liv. Själv kan jag inte krysta fram något. Tillsammans med dem som jag vill efterlikna är däremot allting möjligt.

Igår skrev jag om min döende vän, idag skriver jag om att köpa kläder. Det är inte okänsligt. Jag har insett hur viktigt det är att låta både allvar och förströelse ta plats samtidigt i livet, att ha rum för både sorg och glädje sida vid sida i min vardag. När de inte får lov att samexistera blir vi antingen tungsinta eller glättiga. Liv och död är för evigt förbundna med varandra. Vare sig vi vill det eller ej. Också här har jag förändrats. Det är inte antingen eller, det är både och. Djup och yta, förtvivlan och skratt, avslut och förnyelse. I mitt liv. I världen. Ja överallt där det finns levande organismer pågår en rörelse som inte kan stoppas. När vi gör motstånd mot förändringen som vill ske gör det ännu mer ont än nödvändigt.

Ikväll blir det ingen stilla mässa, det blir svettig dans. Också där har jag förändrats. Just nu behöver jag mer rörelse och mindre reflektion. Den potatishatande tonårstjejen i mig nickar instämmande. Ibland är vi faktiskt helt överens.

Kram,