Livet - den store predikanten

Snön smälter sakta bort på min balkong. Det var länge sedan jag såg golvet därute. Vi har haft en vit och kall vinter i år. Det har jag uppskattat. Snöblandat regn faller i sidled från himmelen denna morgon. Marken färgas inte vit, den blir bara blöt. Skånsk vinter brukar se ut så.

Jag pratade några meningar med min bästa vän igår. Jag blev chockad när jag hörde hur svag hennes röst var, trots att det är vad jag kan förvänta mig. Livskraften tynar ofrånkomligen bort. Människan är dödlig. Ingenting varar för evigt. Varken liv eller död, glädje eller sorg.

Att släppa taget är inte enkelt. Jag försöker lura sinnet genom att tänka att jag inte ska hålla kvar. Det var vad hon en gång bad mig om, att inte hålla kvar henne när det var dags för henne att dö. Det finns en nyansskillnad mellan att släppa taget och att inte hålla kvar. Det andra alternativ känns något lite lättare, så jag väljer det.

Kvällen tillbringade jag med sonen och hans tjej. Efter middagen blev det många timmars samtal om sårbarhet, relationer, arbete, pengar och om att ta sitt eget liv. Inte precis de ytliga samtalsämnena. Men ack så väsentliga.

Jag hör kyrkklockorna i denna skrivande stund. De säger: "Vakna, stig upp, kom till gudstjänsten som startar om en halvtimme!" Det får mig att tänka på barnboken jag illustrerade. Och när jag nu tittar på min teckning ser jag att ängeln visst inte riktigt har koll på tiden. Den visar nio, inte halv tio. Det var intressant, jag brukar ha koll på detaljerna när jag tecknar. Men kanske bör man sätta sin egen väckarklocka på ringning åtminstone en timme innan mässan så att man har en chans att komma i tid.

Jag är vaken sedan en timme tillbaka, men kommer att stanna hemma. Jag behöver avstå kyrkan för att få ordning i mitt inre. Denna fastetid behöver jag lyssna till Jesus inom mig och låta honom reda ut vissa saker jag bär på. Själv kan jag det inte. Jag är alltför närsynt. Jag har inte alla fakta. En del av mig behöver speciell omsorg, i synnerhet eftersom jag är extra sårbar nu när jag saknar min bästa väns stöd. Jag behöver vara naken tillsammans med Gud. Inte dra på mig eller iklädas någon som helst skam eller skuld. Helt naken och ensam med Gud, så att jag inte färgas av andra människor.

Vi är på väg hit. Till Jesu död. Men jag behöver inte framkalla några inre bilder för att göra den vandringen med honom. Jag följer min bästa väns vandring mot sin död och ser hennes lidande. När hon släpper taget om sitt sista andetag kommer hon att leva vidare i mig. Jag har med henne fått uppleva en vänskap som bygger på kärlek och respekt. En vänskap fylld av omsorg och barmhärtighet. En vänskap med en gränslös förtrolighet. En vänskap i djup närvaro och ett mottagande av varandra som dem vi är. Jag har fått en ny måttstock på vad kärlek och vänskap är.

Min vän har levt ett värdigt liv och vandringen fram till döden gör hon också med värdighet. Hon är inte kristen, men mer än någon annan jag känner har hon levt ett liv i Kristi efterföljd. Hon har kommit med en fridfull närvaro och med tröst och hjälp till många, inte bara till mig. Skaran av sörjande är stor.

Det är snöflingor som nu dalar från himmelen. För en kort stund blir de liggande på balkonggolvet innan de smälter bort. Kanske är det tidsmåttet av ett mänskligt liv om vi ser det utifrån rymdens oändliga blick. Är människan som en snöflinga som landar en kort tid på marken innan den löses upp och lämnar ett märke efter sig? Kanske, men trots det är varje snöflinga helt unik och hennes alldeles egna form bildas när hon lämnar molnet och faller mot marken.

Jag saknar henne redan. Jag sörjer sedan den dag beskedet kom att min bästa väns cancer inte skulle gå att bota denna gång. Att gå bredvid någon som långsamt kläs av livet är som en lång utdragen sorgeprocess där blad för blad faller av det mäktiga träd jag en gång satt lutad mot. Det gör ont. Ändå är det ingenting i jämförelse med det lidande hon genomgår. I det finns en likhet med Jesus. Vi kan lida med honom, men det är han som bär det stora lidandet, ett lidande som kommer ur Guds stora medlidande med sin människa.

Livet är på många sätt den allra bästa predikanten. Den förkunnar sanningen.

Kram,