Han kysste mig

Det var fortfarande för tidigt att gå och lägga mig. Långfilmen jag hade sett var slut. OS-finalen i 1500 meter short track för kvinnor var avgjord. Ishockeymatchen lockade inte. Det är fastetid och jag har bestämt mig för att dra ner på sockermängden så att gå ut i skafferiet och rota efter något att stoppa i munnen var heller inget alternativ.

Jag slog av teven, satte på lite skön instrumental musik och slöt ögonen för att meditera en stund i min soffa. Min inre värld välkomnade mig. Fantasin är en god vän, min förtrogna sedan många årtionden tillbaka. Där finns inget att frukta. Min kropp och min själ vill mig väl. Också när jag möter något som smärtar vet jag att det inte är för att skada mig utan tvärtom. Det var länge sedan jag var rädd för vad jag skulle möta i tystnaden och stillheten och det som finns inom mig.

Jag förundras inte längre av att när jag vandrat en stund i mig själv då möter jag Jesus. Han finns numera i mig och är lika självklar som de omgivningar han rör sig fritt i. Vi pratar inte så mycket. Jag ber inte om att bli undervisad längre. Mestadels vill jag bara vara nära honom. Sitta vid hans sida, luta mig mot hans axel, omslutas av hans armar och lägga av mig det som tynger mig.

Om jag inte har varit med honom på hela dagen är han ändå där när jag kommer inför sänggåendet. Jag är därför inte längre rädd för att bli övergiven, att lämnas ensam med mig själv och mitt liv. Vår relation hänger inte på hur stort intresse jag visar för honom och hur mycket jag ger av mig själv. Vi är inte förbundna genom min kärlek, utan genom hans kärlek för mig. Det är något helt revolutionerande för mig. Något omstörtande som jag inte upplevt förut.

Igår hände något mycket speciellt. När jag kom honom till mötes kysste Jesus mig såsom en man som älskar och åtrår mig skulle göra. Först blev jag lite obekväm, det var mig så främmande att bli kysst av honom på detta vis. När jag sedan kröp in i hans famn efter kyssen viskade han i mitt öra: "Jag har saknat dig".

Då brast något i mig och jag började gråta. "Har du saknat mig?" viskade jag tillbaka. "Men du har ju alla de andra. Prästerna och diakonerna, ja du vet alla de där vigda. Och sen har du alla de stackars människor som lever under förfärliga omständigheter som krig, svält och fattigdom. Och alla som är sjuka och de som ligger inför döden." När jag sade allt detta till honom förstod jag hur obetydlig jag själv känner mig både i relation till de vigda och till de som har det svårt. Jag tillhör varken de utvalda eller de utsatta, och därför har det känts som att jag står sist i kön, att alla de andra måste få gå före. En känsla jag burit hela mitt liv.

Jag vill inte tränga mig på och jag vill inte tränga mig in. De orden hade jag skrivit ner tidigare på kvällen i min skrivbok. Jag vill inte längre svara an på den sortens nödrop jag ibland kan uppfatta kommer inifrån en människa eller i ett sammanhang. Inte ens när jag ser att det är Kristus i den andra människan som ropar.

Jag vet nu vad som händer när jag svarar på ett sådant rop. Jag kan, men jag ska inte, vara med en människa i hennes grav. Jag kan, med Andens hjälp, gå ut ur mig själv och in i den andre. Olika livsomständigheter har gjort det möjligt. Men graven är en plats där det gamla dör för att ge plats åt det nya livet. Människan måste själv kliva ut från den platsen när tiden är inne. Min plats är utanför graven. När stenen rullas undan och den förvandlade människan kliver ut kan jag finnas där och ta emot henne. Graven är en plats endast för den som ska förvandlas och för Gud.

"Min kärlek för dig är endast avsedd för dig, Marie", förklarade Jesus för mig igår. Han hade saknat mig, saknat att få älska just mig och ge sig till mig. Det är en öronmärkt kärlek som inte kan ges till någon annan.

Jesus känner min djupa hunger efter kärleken, mitt behov av att vara älskad för min egen skull. Han vet att den hungern ger honom en möjlighet att ge mer av sig själv än han kan till den människa som anser sig ha allt den behöver.

Hur lidelsefull hans kärlek faktiskt är fick jag smaka på igår. Gud åtrår sin människa. Men Guds åtrå är inte som den åtrå jag mött hos män där männen velat ha eller ta något av mig snarare än att ge sitt liv. Just därför är de flesta män inga goda älskare. De vill inte lära känna kvinnan, varken hennes kropp eller hennes själ. De vill inte vara med och odla frukterna, bara äta dem. De har större fokus på att så sin egen säd än på att förbereda jorden.

Med Gud är det helt annorlunda. Gud är med i hela processen. Först vårdar han mig och ser till att jag har allt jag behöver. Sedan sår han försiktigt i de fåror han förberett. Därefter vattnar han och plockar bort en del plantor om alltför många fröer har grott i min bördiga jord. Gud är närvarande varje dag för att följa tillväxtens förlopp. Han beskär och befruktar när det behövs. Med varsam hand sköter han om oss. Gud tränger sig inte på och han tränger sig inte in. Och när det är tid att skörda är Gud där och plockar frukterna av vårt gemensamma liv. En del lägger han undan åt oss för bistra tider, en del njuter han av direkt och en del tar han med sig och delar ut till andra människor han möter för att mätta något av deras hunger.

Jesus kysste mig. Full av åtrå var han. För många kanske ett sådant möte är helt otänkbart. Men Gud blev människa, även om vi ofta tycks glömma bort det. För mig uppenbarar sig Gud i all sin mänsklighet och i det får jag syn på hans ljuvliga gudomlighet. Ordet tillåts bli till kött i våra möten.

Kram,