Harmonins viskning

Den gångna natten inleddes med en mardröm. Jag minns inte vad drömmen innehöll, bara att jag var rädd och ensam. Det var jag både i drömmen och när jag vaknade. Jag kämpade med att hålla ögonen öppna en stund för att få distans till den hemska drömmen med sina skrämmande scener. Jag ville låta vakenheten sudda ut bilderna i mitt inre. Och där i sömndruckenhetens gränsland steg en känsla upp ur mitt djup. Ett minne gav sig tillkänna.

Denna stund påminde mig om något jag varit med om förut. En natt på Strandgatan när jag haft en mardröm och var jätterädd. Jag ville lyfta luren och ringa upp mannen jag hade skiljt mig från någon månad innan, bara för att slippa vara ensam med rädslan efter mardrömmen. Men så tänkte jag att om jag gör det är jag tillbaka på den plats jag lämnade av goda skäl. Om jag istället klarar av den här natten på egen hand, då klarar jag det också nästa gång det sker.

Liksom den gångna natten inleddes med en dröm avslutades nattens sömn med en dröm denna morgon. Jag och många med mig, hade missat att ta sig ombord på ett stort passagerarfartyg. Några hängde i relingen, andra hade fallit i vattnet i hamnbassängen. Jag lyckades ta mig upp ur vattnet och var mitt i ett vådligt försök att ta mig ombord igen när jag insåg hur galet alltsammans var.

Det var ju inte vi som fallit av som hade begått ett misstag. Det var de som styrde skeppet som inte hade sett till att alla kom ombord säkert innan fartyget lämnade kajen. Inte försökte kaptenen eller styrmannen att korrigera sitt fel heller. De drog inte upp oss ur vattnet eller hivade in människorna som hängde längs fartygskanten. Det var medmänniskor som hjälpte till, inte de styrande. Så jag beslöt mig för att stanna i land. Jag fann inga goda skäl till att ta mig ombord och följa med på fler sådana resor.

När jag vaknat låg jag en lång stund och tittade på de mönster som solen skapade på blomkrukorna i fönstret. Jag lyssnade i tystnaden efter fåglarnas kvitter från träden utanför. Och ännu en gång fylldes jag av en känsla jag kände igen från Strandgatan. Harmoni. Jag vaknade upp och min själ var närvarande med mig.

Jag stannade under täcket en stund denna morgon och mina tankar vandrade iväg till konstens snötäckta landskap. Igårkväll satt jag en bra stund och tittade på videor om konst. Unga svenska kvinnor som målar vackra tavlor lät jag mig inspireras av. Jag kände hur de sådde frön i min själ trots tjälen i min jord. Något långt där under ytan vaknade och började sträcka på sig efter en väldigt lång sömn. Det gladde mig att få känna den känslan igen av lust att plocka fram dukar och färger för att måla. Den handlar nämligen om att låta det som finns inom mig breda ut sig och ta plats i mitt eget liv. Oberoende av hur det tas emot.

Det är alldeles uppenbart att det tempo jag lever min vardag i är för högt, även om hastigheten satt i relation till andra människor är låg. Min kropp och själ separeras under de omständigheterna. Först när jag blir sjuk hinner själen ikapp. Kluvenheten är ett av skälen till att min kreativitet just nu är mycket låg.

Det finns trots allt något vackert mitt i allt detta. Jag får se hur kroppen drar i handbromsen för den vill ha själen med på sin resa genom livet. Kanske är det just vad drömmen om det stora passagerarfartyget handlar om. Att den tillvaro de styrande makterna erbjuder oss vanliga människor innebär att vi separeras från oss själva. Kroppen lämnar kajen och ger sig iväg även om själen inte är ombord. Och kanske är det roten till det onda. Den djupa klyftan i varje människa. Det separerade jaget.

Eden heter min soffa. Jag tillbringade hela gårdagen i den. Huvudvärken lade sig när jag i lugn och ro satt med en synål i handen. Jag sydde på knappar som sedan länge fallit av ett påslakan, lagade ett örngott åt dottern där sömmen släppt och den pläd som var på väg att delas i två delar är nu som ny igen.

Också idag lär större delen av dagen spenderas i Eden. Jag tycker om att ha balkongdörren lite på glänt så att den friska vinterluften sipprar in i rummet. Jag förstår att jag är i en process där jag separeras från det som klyver mig. Liksom jag en gång lämnade ett äktenskap för att det av olika skäl inte kunde rymma mig som en hel människa, bara en fragmenterad personlighet, söker jag nu efter den tillvaro som inte splittrar mig utan istället rymmer den hela människan, med allt vad hon är.

Blommorna trivs i mitt nya hem. Jag kan ge dem vatten och kärlek men ljuset måste komma utifrån. De behöver inte sträcka sig efter solens strålar. Ljuset når fram till dem. Jag vill tro att detsamma gäller mig, att jag inte längre behöver sträcka på mig för att känna värmen mot mina gröna blad. Rangliga rankor bryts nämligen lätt. Det vill jag inte mer. Djupa rötter och ett frodigt grenverk är att föredra.

Jag läste några vackra ord av Stinissen denna morgon:

"Om du är villig att ta emot och släppa in Gud får du själv något av hans öppenhet. Du lämnar din instängdhet och börjar dela ut det bästa av dig själv. [...] Om du är bland dem som upptäckt att Guds väsens dörrar står vidöppna för dig, då är du också kallad att dela din upptäckt med andra. Genom Guds öppenhet mot dig får du själv bli en öppen kanal där det gudomliga livet kan strömma vidare."

Det är precis det jag gör nu i denna skrivande stund. Jag öppnar mig för dig och delar det liv som Gud delar med mig. Alltså det bästa av mig själv.

Kram,