Kärlekens och smärtans väg

När jag vaknar känner mig tjock i halsen och febrig i huvudet. Allra helst vill jag bara ligga kvar under täcket, men det är söndag och min vän ska firas under högmässan i kyrkan. Jag vill vara där.

Det blir ingen andlig kurs i eftermiddag, tänker jag när jag äter min knäckemacka och skickar iväg ett mejl till kursledaren. Det blir ingen dans på tisdag heller, inser jag. Frågan är om jag kommer att kunna jobba imorgon. Jag måste lyssna på min kropp.

När jag kommer hem från mässan kryper jag in i mjuka kläder, sänder ett sms till min chef och förvarnar om att jag kanske inte kan arbeta imorgon. Sedan öppnar jag balkongdörren på glänt, tar en Ipren och lägger mig under den fluffiga pläden i soffan och låter vintersolens strålar värma mig. Kroppen känns öm och trött i det stillsamma vardagsrummet. Jag glider in och ut ur vakenheten. Hör fåglarna som kvittrar och röster av människor som passerar förbi. Hjärtslagen känns ansträngda. Andningen är tung. Emellanåt rör sig balkongdörren och det knastrar till i snötäcket som täcker hela golvet där ute.

Jag ligger helt stilla i soffan under flera timmar. Vila och en stillsam omgivning är det enda som hjälper. Då ges kroppen en möjlighet att reparera det försvar som är försvagat. När jag är vid medvetande tänker jag på att det var så här mitt liv såg ut förut. Detta var min vardag under många år. Denna märkliga upplevelse av att vara utan något skydd. Med en sjuk kropp som inte förmår omsluta den sårbarhet och skörhet som finns där innanför.

Jag inser hur tunt mitt skydd är. Hur lite som behövs för att det sårbara i mig ska blottläggas. Det är lite skrämmande att få syn på. Hur min brustenhet finns där precis under min tunna hud och att jag inte kommer undan den. Det som brast i mig kan inte repareras. Den spricka som uppstod är bestående. Jag måste inte bara acceptera den, utan bli vän med den.

Min kropp förmår hålla om mig om jag ligger ner och vilar, men kroppen klarar inte av att hålla undan något utanför mig. Jag blir hudlös och filterlös. Därför behöver jag vara ensam i dessa stunder. Låta rummet vara mitt försvar. Omge mig med stillhet och tystnad. Vila mig tillbaka till det vi kallar för det normala tillståndet.

Sprickan är synlig för både Gud och mig. De ansträngda hjärtslagen berättar att det är där den är placerad. Men jag tröstar mig med att Gud i Gamla testamentet lät vatten strömma fram ur sprickor och med det vattnet släckte människors törst. (2 Mos 17:6)

Och i Nya testamentet berättar Gud för mig att jag inte är ensam om den kärlekens smärta jag tycker mig ha upplevt redan som barn. När den unga Maria får motta dessa ord: "Ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen" (Luk 2:35), är det ord som förklarar det obegripliga jag erfar.

Det är den jag är, innanför den till ytan ganska starka gestalt som andra möter. Ett hjärta med en stor spricka som aldrig mer kan återslutas. Ett hjärta som rymmer en brusten själ genomborrad av Guds kärlek. En erfarenhet av Gud som på många sätt är nedbrytande och svår att leva med. Men samtidigt den närvaro jag kapitulerar inför och lämnar över mig till när allt jag har ork till är att ligga alldeles stilla under en fluffig filt i soffan och låta vintersolens strålar värma mina kinder medan den kalla vinden letar sig in genom den öppna balkongdörren.

Jag bad om att bli älskad av Gud, men anade aldrig hur ont det skulle göra att möta villkorslös kärlek.

Jag bad om att få älska såsom Jesus, men insåg inte att jag själv då måste brista och gå itu.

Jag bad om att bli uppfylld av den helige ande, men förstod inte hur stort utrymme Anden behövde och hur lite plats det blev kvar åt mitt ego.

Jag visste inte att Kärlekens väg också är smärtans väg.

Kram,