Själens sinnlighet

Jag sitter uppkrupen i soffan, inbäddad i en mjuk lurvig pläd. Vilsam musik att svepas med av kommer ur högtalaren från min dator. Det susar i mina öron när den intensiva mentala närvaron jag varit i under många timmar släpper taget och sjunker tillbaka ned i min kropp tillsammans med min själ.

Jag får syn på något intressant, hur min själ varit inkopplad under hela mötet, men hur själens sinnlighet ändå inte använts. Det kommer med en sorg, men jag är tacksam att hon visar mig det. Det är som om min själ har tillgång till hundratals små kontakter som hon pluggar in i mina ögon, min näsa, min mun, mina öron, min hals, min hud och mitt hjärta.

När blev det så här? När stängde jag av min djupa sinnlighet?

Jag minns när jag var i kontakt med den. Med en sinnlighet som på många sätt förändrade hur jag såg på naturen, på Gud, på människor och mig själv. En sinnlighet som gjorde mitt hjärta och min blick mild och mig själv till en människa jag tyckte om att vara med.

Hur blev det så här? Vad var det som gjorde att jag slutade använda sinnligheten i mina sinnen?

Jag ser fortfarande. Jag hör. Jag känner. Men något som förut fanns, saknas nu. Något jag tyckte var vackert och vilsamt. Något jag gladdes åt. Något som lät mig komma närmre livet i Skapelsen, i Gud, i mig själv och i min nästa. Något som gjorde att jag kunde beröra och bli berörd på djupet. Något som medförde att jag kunde uppleva tillvaron på ett större djup och upptäcka de osynliga skikten.

Hur blev det så här?

Jag anar henne, själens sinnlighet, i denna stund. Jag anar henne när jag släpper taget om det mentala och följer med musiken i dess böljande rörelser och pläden tillåts värma mig. Jag anar henne när jag sjunker ner i kroppen.

Inom mig finns något jag inte hittar en spegel eller ett fäste för i den värld som råder utanför mig. En själ så feminin att den inte finner sitt uttryck i vårt maskulina klimat. En själ så radikalt annorlunda att den enda plats hon känner sig någorlunda hemma på är i konstens och musikens värld.

När hon börjar dansa över hjärtats vidder uppstår en spänning. Själen vill breda ut sig. Hon vill låta vinden strömma in under hennes vingar och låta sig svepas med av den. Men det finns något som kämpar mot, som vill begränsa, som inte vill bereda plats för henne. Med ord försöker det krympa hennes utrymme eller ta uppmärksamheten från henne. Jag anar att jag internaliserat de vindar som sveper fram i vår värld. Gjort deras röster till mina. Deras inställning till livet till min. Deras villovägar till mina stigar.

Det fanns en tid när jag tror att själen såg mig som sin gode vän, sin förtrogna. Idag kan jag bara hoppas på att den vänskapen bestått.

Hur blev det så här? När började jag göra avkall på själens djupa längtan? Vad fick mig att gå bort från allt det värdefulla jag fann, bara för att återvända till det jag en gång hade lämnat bakom mig?

Jag dömer inte mig själv, men jag sörjer över den bortvändhet från Gud som råder i vår värld och som jag själv så lätt dras in i. Ofta har jag tänkt att om allt det svåra jag varit med om inte kommer andra människor till gagn då var alltihop helt förgäves. Nu tänker jag att om allt det svåra jag varit med om inte ens blir till en välsignelse för mig själv, då är det riktigt riktigt sorgligt. Och just nu lever jag inte i enlighet med den djupa visdom jag faktiskt fick av de stora förlusterna och det djupa lidandet. Jag lever inte av de frukter som Anden odlade fram i mig. Jag delar inte med mig av de gåvor Anden gett mig. Allt det vackra som uppstod i mina allra svåraste stunder ligger nu oanvänt. Resultaten av den förening som skedde mellan Gud och min själ ligger dolda för omvärlden och utom räckhåll för mig. För liksom en konstnär hela livet får höra att det inte går att leva som konstnär. Att vara konstnär är att vara fattig och udda. Så får vi också lära oss att det inte går att leva av Gud. Vi är så djupt präglade av den röst i samhället som vill kväva konstnärens och den troendes frimodighet. För kulturen och Gud är det största hotet mot den maktordning som råder.

Det finns ett annat sätt att leva. Jag vet, för jag har levt det en tid. Den bygger på an annan ordning och en radikalt annarlunda gemenskap. Gemensamma resurser och gemensamt ansvar. De första apostlarna levde så.

"Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.

Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje." (Apg 2:42-46)

Gud, led mig hem till dig.