Orden till Maria är ord till dig som kvinna

»Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.« (Lukas 2:22-40)

Det är den gamla mannen Symeon som säger så till Maria. Hon är en ung nybliven mamma som kommit till templet i Jerusalem tillsammans med sin man och sin lille son för att renas. Enligt Mose lag är hon oren i 40 dagar när hon fött en son och i 80 dagar när hon fött en dotter. Maria är judinna, hon följer de religiösa regler hon är uppväxt med. (3Mos 12:1-8)

Gud är Gud både inom judendom och kristendom. Gud är kärlek, ljus, sanning, tröst, hjälp, barmhärtighet och Skaparen av allt.

Om jag läst i rätt källor så är det ca 1450 f.Kr som denna lag tillkommer om kvinnans rening när Gud talar till Mose. För mig som kvinna är det en skymf mot själva livet och mot barnet i min famn att anses som oren när jag gett liv åt en ny människa.

Jag tänker ofta när jag läser de många tusen år gamla religiösa texterna att det inte är Guds syn på kvinnan som framträder i dessa texter, utan mannens begränsningar. Mindre än 1500 år senare väljer nämligen Gud att bli människa genom en kvinna. Och trots att det så uppenbart lyfter kvinnan ut ur mannens förminskande bild av henne är omvärlden inte mogen för den jämlikhet mellan kvinna och man som Jesus pekar på. Fastän han gör det om och om igen från det att han bli avlad, genom sitt människoblivande, under hela sin livsgärning, på korset och vid uppståndelsen.

Vad händer med en ung kvinna i ett patriarkalt samhälle när hon möter Gud och inser att den bild hon fått av sig själv inte alls stämmer med Guds sanning, utan helt och hållet är en konstruktion av män? Hur påverkar det hennes tro på Gud när hon inser att den bild av Gud det patriarkala samhället förkunnat för henne inte alls stämmer?

Gud ser på Maria med en blick hon aldrig mött förut. Han visar henne en sanning om sig själv och om vem kvinnan är i Guds ögon som världen än idag inte är villig att ta emot. Trots att det gått mer än tvåtusen år sedan hon utvaldes att bära och ge liv åt Gud.

När Symeon uttalar orden »Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen«, talar han till alla oss kvinnor som mött Gud, tagit emot den helige ande och fått se att vi är så mycket mer än vad samhället förmår spegla tillbaka. Vi är inte orena. Vårt blod är inte smutsigt. Våra kroppar är tempel. Vi är bärare av liv och livgivare. Vi är jämlika män. Vi är lika älskade och lika utvalda av Gud som alla de män som är omskrivna i alla religiösa skrifter sedan årtusenden tillbaka. Vi är lika smarta och lika visa. Vi är lika bra ledare, lärare, profeter och präster. Det vet varje kvinna som tagit emot Guds ande och burit den inom sig. Och därför är vi också alltför bekanta med det svärd som gick genom Marias själ, för också vi har upplevt den smärta det är att inse hur begränsande, destruktiva och mörka människans tankar är om kvinnor i synnerhet när det kommer till politik och religion.

Det är en gåva att veta sitt eget givna värde. En gåva man får i mötet med Gud. Det är en gåva att veta att man är villkorslöst älskad och helig i Guds ögon. En gåva man får i vänskapen med Gud. Och det är en smärta som skär genom både hjärta och själ att inse hur stor skillnaden är mellan Guds kärleksfulla blick och den mörka kärlekslösa blick som man som människa alltför ofta möter i vår hårda värld. En smärta jag bara kan lära mig att leva med, för under min livstid lär inte så mycket förändras i den syn på kvinnor som ofta män i ledande religiösa och politiska positioner har i vårt samhälle.

Därför kan jag aldrig sluta spegla mig i Guds ögon och vara inför Guds kärleksfulla närvaro. Och jag måste ständigt återkomma till barnet som växte i en ung flickas mage, som ammades vid hennes bröst, som tvättades och kläddes av hennes varsamma händer. Ett barn som fostrades av en mamma som var utvald av Gud till att ge liv åt hans son. Ett barn som fostrades av en pappa som lyssnade till Guds ängel och fick uppgiften att vara ett stöd för den unika kallelse som hans unga hustru hade, medan han själv förblev en enkel snickare som stod i bakgrunden. Av allt detta kan varje människa lära sig mycket om sig själv. Och av detta har kyrkan över hela världen ännu mycket kvar att lära sig om jämlikhet och hur Gud ser på kvinnor.

Må du spegla dig i Guds blick och inse sanningen om hur älskad och helig du är.

Må den vissheten bli den grund ditt liv vilar på.

Må det erkännandet vara den ryggrad du lutar dig mot.

Må den kärleken mejsla fram och forma den avbild du är av Gud.

Må du se på andra med samma rena blick som du möter hos Gud.

Må du bära Guds ande och ge kärleken ett ansikte som andra kan vila i.