Fredag hela veckan

Jag har slagit mig ned vid datorn. Det är nästan en månad sedan jag senast bloggade. Från mitt köksfönster ser jag en kvinna som trycker fast äppelhalvor på några trädgrenar nere på gården. I de två andra nakna fruktträden hänger fågelmatare med frön. Snö täcker marken och termometern visar runt nollstrecket. SMHI har utfärdat både orange och gul vädervarning. Igår på väg hem från jobbet startade snökaoset här i Skåne. Två olyckor hann ske på den relativt korta sträcka jag färdades.

Jag har skickat några snöbilder med hungriga fåglar som en hälsning till min bästa vän. Utanför hennes köksfönster vet jag att hon kan njuta av en massa färggranna småfåglar medan jag får nöja mig med de färglösa kråkfåglarna, en koltrast och en grå duva. Och medan hennes värld krymper alltmer så växer min. Det är märkligt hur nära döden och livet står varandra.

Vid min sida på köksbordet ligger en ny färsk Sötnosenteckning. Jag funderar över om det är Sötnosen jag ska ställa ut detta år. Jag har fått en förfrågan från en församling att hänga min konst på The Room på Hyllie. Jag skulle så gärna vilja berätta om Anden, den helige ande, Guds ande. Om den vänskap som Anden erbjuder oss människor. Om den tröst och hjälp som finns att få av Anden. Om Anden som världens bästa terapeut. Och om Anden som givaren av både Andens frukter och Andens gåvor.

Med teckningen jag ritade igår och fäglade idag kom en fråga: "Var är Anden?" Det tog lite tid innan jag själv insåg var Anden var på teckningen. Bara för att vi är vänner, Anden och jag, så betyder det inte att jag vet allt om min vän. Liskom med all annan vänskap så utvecklas den genom att man umgås mycket och upplever olika tider i ett människoliv. Medvind och motgång, födelse och död, nystart och avslut, vardag och fest, styrka och svaghet, sjukdom och hälsa.

Egentligen är det så mycket jag skulle vilja göra med Sötnosen och Anden. Drömmar och idéer jag haft i många år. En fastebok, en andaktsbok för årets alla dagar, en målarbok för barn, inspirationskort för vuxna, en docka med en snuttefilt, sängkläder för barn, en pyjamas och ett nattlinne, ett set med tallrik, mugg och bestick till barn, ett dopbevis, en tapet till barnrummet, trosor och kalsonger för barn. Produkter som är en kärleksgåva till antingen kropp eller själ där Anden kommer nära den människa som bär ett plagg eller läser en bok, åtminstone symboliskt. Jag vet att det gör skillnad, annars hade jag inte haft ikoner på väggarna eller fått mitt hem välsignat.

För en stund sedan var en präst här för att välsigna mitt nya hem. Nu är alla rummen välsignade och bestänkta med vatten. Och av någon skum anledning var det först efter att prästen gått som jag kände mig dragen till att plocka fram merparten av mina ikoner och hänga upp dem.

I veckan startade jag upp en meditationsgrupp efter 3,5 års paus. Det var alldeles underbart att ha tillbaka alla i mitt hem igen. De tre timmarna tillsammans flöt som porlande livgivande vatten. Det var som om ingen tid hade passerat. Jag har verkligen saknat dessa underbara människor. Saknat att ha dem i mitt hem, att meditera ihop med dem och få lyssna på deras delningar om vad som sker i själens djup. Detta sätt att umgås på älskar jag mer än något annat.

Igår när jag var hos min mamma, som i år fyller 95 år, för att lämna kläderna jag tvättat och spela lite kort, berättade jag att jag kört igång en meditationsgrupp igen. Hon var med i en sådan grupp när jag bodde på Strandgatan på Limhamn för sexton år sedan. Och hon sade att det var något alldeles speciellt. Hon tyckte väldigt mycket om den grupp hon var med i. Hon var 75+ och hade aldrig mediterat förut. Ändå minns jag hur enkelt det var för henne att skapa en inre bild och att hon fann både tröst och stöd i att bli sedd av de andra i gruppen och få lyssna till deras berättelser. Nu i efterhand inser jag hur stort det faktiskt är och var, att ha fått en sådan gåva att förvalta som kan vara andra människor till tröst och hjälp. Också för min egen mamma.

De som nu är med i min grupp kom alla, utom en som kom ett år senare, under samma period som min mamma mediterade hos mig, mellan åren 2008-2010. Det var då jag startade upp mitt företag Själaglad och började leda meditationsgrupper i mitt hem. När jag haft ett hem har jag också haft en eller flera grupper i gång. Det är något jag verkligen älskar, att vara meditationsledare.

Meditation kanske inte passar alla, men de människor som det passar har stor behållning av det. Se bara på Filip i teveserien Shaolin Heroes på SVT Play.

Fredagar är jag ledig från det meningsfulla arbete som betalar min hyra. Fredagar är min dag med Gud. Jag både vill och behöver ha denna dag varje vecka. Till att skriva, teckna, lyssna, läsa, drömma och ta dagen som den kommer utan att tvunget fylla den med människor och aktivitet.

Jag älskar våra fredagar ihop.

Fredagar är den dag då jag har sovmorgon och kan slappna av allra mest. Den dag då jag känner mig hemma, hos Gud och i mig själv. Då ingenting är en kamp, utan det som sker, det sker med lätthet.

Jag längtar efter fredag hela veckan, för det finns något så gott i detta sätt att leva och förhålla sig. Att få ta emot dagen med öppna händer och ett öppet hjärta. Att inte ha dagen och timmarna bokade av vad jag tänker att jag behöver, borde, måste eller förväntas göra. För i det inrutade finns ingen möjlighet att vara öppen och ta emot det oväntade, det ofödda, nya frön eller spontana människomöten. Allt det jag finner allra mest livgivande, förnyande och berikande.

Oändlig nåd sjöng prästen och jag under husvälsignelsen. Nåd är ett vackert ord som är svårt att fylla med ett specifikt innehåll. Men nåd för mig är att leva fredagsliv där jag kan ta emot Guds välsignelse över mitt liv och mitt hem och alla de som kommer hit. Nåd för mig är att ha tid att se livet utanför mitt köksfönster och glädjas åt kvinnan som tänker på fåglarna. Nåd är för mig att möta Sötnosens ansikte i mitt ritblock. Nåd är att hänga upp ikonerna jag fått av människor som tycker om och uppskattar mig för den jag är. Nåd är att få sitta här och blogga om mina fredagar med Gud och hur Anden lever genom mig. Nåd är att ha ett hem som är öppet för Gud, för familj och vänner, för middagar, meditation och mässor. Nåd är att få lov att vara ett tempel för Gud och en kyrka i ett litet hemformat. Nåd är ha ett arbete som gör mig självförsörjande. Nåd är att ha fina arbetskamrater. Nåd är att få tvätta min mammas kläder och spela kort i hennes kök. Nåd är att kunna sända en vinterbild till en döende vän som visat mig vad verkligen vänskap är och veta att hon lever för alltid i mitt hjärta. Nåd är blommorna som trivs så bra i fönsterkarmarna. Nåd är all den mat som frys och kyl är fylld av. Nåd är att ha mina barn, svärbarn och barnbarn inte så långt härifrån. Nåd är inget abstrakt utan något konkret som tydligast ger sig tillkänna mellan människor och mellan Skapelsen och människan.

Nåd och frid till dig,