Fyllas upp av Gud

Det var en väldig aktivitet inuti min kropp igår när jag skulle försöka sova. Jag låg alldeles stilla under täcket och fokuserade på det som pågick inom mig. Det strömmade av en porlande värme i mitt vänstra ben. En liknande känsla brukar jag erfara när en nära vän ber för mig, men då rinner bönens värme från hjässan och ner i min överkropp. Och eftersom det var samma fysiska upplevelse talade jag i mitt inre till Gud: "Är det du?"

Jag fick inget svar på min fråga, men jag insåg att jag inte bär på någon rädsla för Gud. Om det var Anden som porlade i mitt inre under natten så var det inte något som skrämde mig. Tvärtom, jag välkomnade det.

Det fick mig att minnas den gång då Anden kom över mig för 17-18 år sedan och jag blev så förskräckt att jag gjorde stort motstånd. Det var inte förrän ett varmt fridfullt sken strömmade in i mitt vardagsrum som jag förstod att det var Gud som ville få tillgång till min kropp den gången. Och jag lät Guds ande ta över så att Anden kunde tala till den andre människan i rummet.

Det är fint att kunna se den utveckling som skett i min relation till Gud. Jag är idag helt trygg i mötet med Gud. Det finns ingenting jag är rädd för när vi möts. Hudlös, försvarslös, ja helt värnlöshet kan jag vara. Inte ett hårstrå på mitt huvud skulle Gud få för sig att kröka. Intet ont finns i Gud, bara en varm och vänlig kärlek som vill älska mig. Därför är det sorgligt att så mycket av människans egen elakhet ofta kläs i en klädnad som påstås vara Gud. Människans längtan efter makt, människans förakt, människans girighet, människans hämndlystnad och människans många begär, ingenting av det är Gud.

Gud är god. I Gud finns ingen ondska.

Gud är ljus. Det är människan som bär på ett mörker.

Gud är kärlek. En villkorslös kärlek som ibland svider för den förtär det som inte är gott i oss.

Barnet i mig har funnit trygghet och vila i mötet med Gud som en förälder. Det har visat sig att Anden är en mycket god terapeut som kommer med kärlek, förlåtelse, försoning, nåd, barmhärtighet och djup omsorg. Så god att barnets trauman förvandlats till trygghet och såren återgått till sårbarhet.

Kvinnan i mig har funnit trygghet och vila i mötet med Jesus. Min identitet har återställts. Jag är älskad för den jag är. Mitt värde vilar i Guds händer, i att jag finns till. Inte i mina prestationer, mina egendomar och inte ens i hur mycket gott jag gör för andra. En sundare självbild växer fram när jag speglar mig i Jesu liv.

Jag sitter uppkrupen i min soffa. Halsen är sårig. Luften strömmar inte fritt i näsan. Kroppen är trött och öm. Huvudet är tungt. Att arbeta i ett kök med att laga mat är det inte tal om. Istället är det Gud som ges en möjlighet att arbeta i mig idag.

Ibland glider gråa moln över den mentala himlen. De bär på ett mått av dåligt samvete. "Du borde vara på ditt arbete", säger de.

Nere på marken i mitt eget inre landskap står jag hand i hand med Jesus och jag säger till honom när molnen drar förbi: "Det är märkligt hur det kan finnas tankar om att jag borde arbeta när jag är sjuk." Han ler mot mig och kramar min hand till svar. Det är av honom jag lärt mig och forsätter att växa i barmhärtighet. Också gentemot mig själv.

Ensam har jag ofta känt mig i mina erfarenheter av Gud. Det gör jag inte längre. Människor har i alla tider och på alla platser haft möten med Gud. Vi är alla Guds barn. Jag vet idag att jag tillhör en skara som går utöver de religiösa gränserna och jag har funnit dessa människor i litteraturens värld. Genom de böcker de lämnat efter sig har vi kunnat mötas. Att ha tillgång till deras upplevelser av Gud har varit och förblir en enorm tröst och hjälp för mig.

Livet med Gud är inte förunnat endast kristna, men livet med Jesus är. Jag är ett barn till Gud men också en vuxen kvinna i världen. Om det inre barnaskapet ska ta plats i min fysiska gestalt behöver jag Jesus. Av mig själv förmår jag inte vara den jag är. Mina medmänniskor räcker inte till för att spegla djupet och bredden av min person. Jag fragmenteras, splittras upp i roller, när jag möter andra människor. Endast delar av mig bli mottagna, bekräftade och erkända medan andra djupare skikt ibland avvisas eller kanske till och med skändas.

I relation till Jesus sammanfogas jag till en person. Barnet och kvinnan, det inre och det yttre i mig kan samexistera utan att delas upp i roller som moder, dotter, syster, mormor eller maka. Hela jag ryms inför Jesu ansikte. De mer utvecklade sidorna av min person föredras inte framför de som en gång stagnerade och därför ligger lite efter i växten. Jag definieras inte efter hur mycket jag har att ge eller hur hårt jag kan arbeta. Jag är den jag är med Jesus, och det enda som egentligen spelar någon roll i våra möten är om jag är villig att låta mig älskas eller ej. Älskas av den kärlek som är så radikalt annorlunda att jag gör bäst i att inte ha några förutfattade meningar om hur den ska ta form i mötena med honom.

Mina senaste tillskott av vägledande böcker handlar om Julian av Norwich. Jag har bara precis öppnat hennes dörr på glänt. Vid en första anblick ter det sig som att hon också har en vardaglig Gudsrelation, liksom jag. Visst har jag då och då omskakande "uppenbarelser" eller upplevelser av Gud, men framför allt är vår relation vardaglig.

Jag har slutat prestera inför Gud, upphört med att försöka framstå som helig och from, för att istället vila i att jag funnit mig en livskamrat i Jesus.

Mitt böneliv är torftigt. "Tack Gud, för att du älskar mig", är min aftonbön. "Jesus, håll om mig", säger jag om det känns ensamt under täcket. Under mina promenader i naturen eller i bilen på väg till och från jobb, berättar jag ofta om allt jag har på hjärtat. Jag delar med mig av mina grubblerier, sätter ord på saknad och längtan, oro och framtidsdrömmar utan att censurera någonting.

Och varje söndag när jag faller på knä vid altaret låter jag mig kyssas av honom jag önskar att jag kunde kyssa tillbaka. Han är trots allt inte bara Gud utan också människa, min Jesus. Jag behöver aldrig skämmas för den längtan som vill förkroppsliga kärleken i närhet och intimitet. Den längtan har sitt ursprung i Gud.

Nu är jag trött och måste vila.

Kram,