Se och älska det goda

Luft strömmar in genom den ena näsborren, i den andra är det stopp. Något står på min bröstkorg med sin tyngd. Jag sätter mig vid den lilla vävstol min laptop är. Förbinder själens djupa trådar med kroppens största organ, huden. Synliggör det inre livets stora mysterium.

Barnröster letar sig in genom den öppna balkongdörren. När de passerat förbi börjar kyrkklockorna slå i klockstapeln ett stenkast härifrån. Jag lyssnar. Det är askonsdag. Den stora fastan inleds. Vad kallar den fram i mig?

"Effata!" säger Jesus på sitt eget språk arameiska. "Öppna dig!" Och ljudet av balkongdörren som glider upp får mig att lyfta huvudet från skärmen. Det var som om någon just öppnade dörren för att kunna stiga in.

I mitt första möte med Jesus gick han inte att känna igen. Inte till sin yttre gestalt. Men när jag kände ett förföriskt mörker komma över mig ropade jag spontant på den som en stund tidigare hade kommit med så mycket glädje och frid. Och han kom till min inre räddning och tog mig ur det ondas grepp. Alltför tidigt i mitt andliga uppvaknande blev jag medveten om den strid som pågår i människan och på vår jord. För tidigt, för jag saknade både verktyg och en vägledare som kunde hjälpa mig. Det var på väg att sluta i en psykos några år senare.

Imorgon den 19 januari är det 27 år sedan jag kom till insikt om att Gud finns. En Gud som är kärlek. En Gud som är ljus, glädje, frid och rörelse. En Gud som både finns bortom mig och inom mig. Någon som är mycket större än mig men som ändå kan ta plats inuti mig.

Den gången öppnade jag mig utåt. Jag sträckte mig efter Gud i himlen, bortom mig själv och min kropp. Och Gud fanns där. Men där fanns också något annat.

Igår satt jag på en meditationskudde och blickade ut över himlavalvet en lång stund. Så länge att jag såg mer än det som är synligt för ögat. Med vetskapens ögon såg jag att bortom den till synes rena vackra vinterhimlen är atmosfären full av rymdskrot som människan lämnat efter sig. Mer och mer skräp blir det för ingen sopar upp skiten efter oss. Och jag såg med trons ögon den kamp som pågår i det till synes öppna rena fältet. Datamolnen och alla de triljoner signaler som ständigt färdas trådlöst fyllda av både människans godhet och hennes ondska. Både skrotet och striden finns där mitt framför mina ögon och ingen av dem skänker mig frid eller glädje. Men jag såg också något annat när jag blickade ut över himlavalvet. Jag såg tunna små moln glida fram. Jag såg de sista strålarna från kvällssolen. Jag såg hur molnen och ljuset byggde upp hela landskap som såg ut som klippor, stränder och vidsträckta hav. Jag såg att det var gott. Och hjärtat öppnade sig på vid gavel översvämmande av kärlek och tacksam för Livets föräldrar. Vår himmelske Far och vår Moder Jord. Utan dem kan jag inte leva. I hennes gestalt ser jag allra tydligast vem han är. Skapelsen kommer med näring åt både min kropp och själ.

Det finns en tyngd som tynger ner och förminskar människan. Det finns en tyngd som är likt ett lod som ger människan ett djup och en stabilitet. Att skilja dem åt är svårt. Det goda kan ibland klä sig i en gestalt jag inte känner igen. Det onda kan ibland dölja sig i det godas klädnad. Därför överlåter jag det till Gud, att separera mig från det som splittrar min kropp från min själ, och att ta mig bort från det som för mig bort från Gud. Det är för betungande för mig som människa att ständigt försöka se med alla mina olika ögon och ta hand om all den smärta det väcker i mig. Jag behöver ha min blick fäst på det goda så att kroppen kan få ro och själen har möjlighet att lyssna till Andens viskningar och Jesu ord. "Effata!" Öppna dig människa, och ta emot Guds kärlek och nåd!

Kram,