Längtan efter frihet och ljus

När jag gick till sängs igår slog jag upp en sida i evangeliet på måfå i en önskan om att Jesus skulle tala till mig. Jag hade varit på jobb några timmar under dagen. Mot bättre vetande. Efteråt kände jag mig som en sådan där en liten dosa med låtsassnöflingor som man skakar om för att det ska se ut som det snöar i det lilla landskapet. Jag blev rejält snorig och hostade hela kvällen. Inom mig yrde allting omkring. Tvivel och uppgivenhet fyllde mig. Jag kände en djup inre splittring. Jag hade övergett mig själv och vad jag visste var bäst för mig. Det är så man bygger skuld till sig själv. Det blev några otrevliga timmar i andligt mörker innan ljuset återvände, och med det ett lugn i både kropp och själ. Näsan rinner inte lika våldsamt som igår. Jag hostar fortfarande en del. Men jag känner mig samlad igen. Vad som sker i min kropp, sker i min själ, de är ett.

Jag hamnade i Lukasevangeliets andra kapitel och Jesu födelse vid sänggåendet. Dessa ord stannade jag vid: "Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget." (Luk 2:6-7)

Texten fick mig att minnas min sons födelse för 24 år sedan, och vad mötet med honom väckte i mig. Han låg där bredvid mig i sängen på Patienthotellet lite mörbultad efter förlossningen med en gul ton i sin hud. I det mötet väcktes en stark längtan i mig efter att läkas, att vara hel som människa och att bli fri från min egen såriga livshistoria som jag insåg färgade min blick och relationen till min egen son. Jag längtade efter att se på honom med en ren och klar blick så att jag kunde älska honom för den han är. Jag längtade efter att vara fri från allt det såriga som männen i mitt liv lämnat efter sig så att min son slapp betala deras skuld. Alltsedan han såg dagens ljus har jag varit i en process där målet varit ett liv i frihet och ljus, långt borta från allt mörker och det destruktiva som haft kraften att styra större delen av mitt liv.

Jag har nått till en plats i mig själv där jag kan vila. Fullkomlig blir jag aldrig. Men jag upplever att jag är en hel människa, att det förflutna inte längre har makt över mig och att jag se på min son med en blick som inte är så färgad av sin historia längre. När jag överger den platsen då får det omedelbara konsekvenser. Jag känner mig splittrad, vilsen, orolig, uppgiven, nedstämd och kroppen signalerar kraftigt att den inte mår bra.

När jag igårkväll föreställde mig att det var en nyfödd Jesus som låg bredvid mig i min säng, då ställde jag mig frågan: "Vad väcker detta lilla barn för längtan i mig?" Och jag fann en längtan efter att mina barn, mina barnbarn, min familj och mina vänner, ja alla människor faktiskt, skulle få läka sina sår, försonas med sin livshistoria, sammanfogas till en hel människa, komma till ro i sitt inre och finna ett hem i den villkorslösa kärlek jag funnit hos Gud.

Kanske var det så att den längtan jag kände i mötet med min son var en längtan som kom från honom. "Mamma, se på mig och älska mig, utan några spågor i dina ögon." Är inte det varje barns djupaste längtan?

Och kanske är det så att den längtan jag känner i mötet med den nyfödde Jesus, är Guds innersta längtan för alla människor, för alla sina barn.

Kram,