Jag är redo

Det är hennes ord: "Jag är redo."

Jag känner både en lättnad och en sorg när jag tar emot orden. En sorg över att hon snart inte kommer att finnas kvar här på jorden. En lättnad över att hon känner att hon är redo, att ingenting tynger och håller henne kvar längre.

Det blir ett vackert samtal jag har med min bästa vän också idag när jag kört upp för att besöka henne. Jag frågar hur hon vet att hon är redo och hon svarar att hon känner det i sin kropp. Det är som alltid hennes kropp som berättar för henne det hon behöver veta. Och hon säger att hon önskar att fler människor lyssnade mer på sina kroppar och mindre på sina tankar.

Kropp och själ är ett, ändå är de inte det. Det är ett av våra samtal denna dag. Jag kan inte riktigt förklara allt jag förstår i mötet med henne och hennes dödsprocess. Allting blir så kärnfullt. Varje minut, varje ord. Närvaron talar med klar stämma.

Kropp och själ, materia och ande/energi, de är ett medan vi är här som människor. Men ande/energi dör inte när kroppen gör det, den fortsätter att vara i rörelse.

Hon sover alltmer om dagarna och jag berättar för henne hur det slår mig att livets början liknar livets slut. Ett spädbarn sover större delen av dagen. Utom när barnet äter, då är det vaket. Det är som om barnet genom att sova, långsamt anpassar sig till ett liv i sin egen kropp, separerad från sin moderns kropp. Kontakten med mamman efter födseln genom amningen och närheten.

När döden närmar sig sover en människa alltmer. Människan är vaken för att äta, men intaget av mat minskar det med, och för att vara nära sina allra närmsta. Långsamt lämnar livet den döende kroppen. Ännu en gång separeras människan, denna gång från sin familj och sina vänner. Det är som en omvänd process i jämförelse med den första tiden i våra mänskliga liv.

Jag har alltid förknippat min vän med hennes kropp för hon har varit så närvarande i den. Kroppslig på alla sätt och vis. Idag kunde jag känna när jag höll min hand på hennes ben att hon blir allt mindre sin kropp och alltmer sin själ/ande. Det är märkligt. Det tycker hon själv med.

Jag är också redo. Nu när jag känner att hon är klar, då är också jag det. Sådan är kärleken, den vill inte hålla fast någon eller något som är fullbordat. Jag önskar henne inget lidande. Inte att hon ska vara kvar lite till för att jag ska få en chans att vara med henne ännu ett tag. Varje minut jag får med henne är en bonus. En gåva. Jag är så djupt tacksam för allt jag fått uppleva med henne. Resten av mitt liv kommer jag att bära med mig vår vänskap som en skatt i mitt hjärta. Jag saknar ord för hur mycket hon betyder för mig.

Vi pratade om att kroppen vet hur den lever och hur den dör. Jag berättade för henne att kroppen också vet hur den sörjer.

Jag delade med mig av de tankar som sedan en tid börjat komma. Pö om pö dyker de upp. Tankarna på hennes begravning. Olika scenarion där jag berättar för någon om att min vän har lämnat oss. Jag skjuter inte undan dem. Tvärtom, jag omfamnar dem. Min kropp vet hur man sörjer. Jag förstår att det är kroppens omtänksamma sätt att vänja mig vid det slutgiltiga avskedet, när ansikte inte längre möter ansikte och kropp inte längre kan röra vid kropp.

Det är inte enkelt. Tro inte det. När man verkligen älskar en människa gör det ont att mista den. Ett stort vakuum uppstår i hjärtat och i vardagen. Men att göra motstånd mot livets gång och den utveckling som ständigt pågår är inte längre hur jag vill leva mitt liv.

Den timme det tar att köra hem från min vän använder jag till att låta allt i vårt samtal sjunka in. När djup möter djup, som i våra möten, då är allting så mättat att det tar tid att smälta det och integrera det.

Jag är redo att låta min vän släppa taget om sitt liv som människa. I ljuset av den kärleken ser jag på andra saker i mitt liv och får syn på flera mänskliga former som begränsar. Vi människor skapar och kommer överens om olika former av arrangemang att leva efter. Vi tycks vilja fånga in och hålla fast i både livet och kärleken. Men dessa överenskommelser vi gör, de är alltför trånga för att kunna ha en chans att rymma en större sanning, försoning, förnyelse och utveckling. Jag inser i bilen hem att jag är redo att släppa taget om dessa med, för inom dem kan livet inte fullbordas.

Jag känner endast värme inom mig när jag tänker på min bästa vän. Kanske kommer vi att träffas en, två, tre eller tio gånger till. Det vet bara Gud. Jag njuter av all den tid jag får ihop med henne. I närvaron av döden ser man livet för vad det är. Och det blir så väldigt tydligt vad som är verkligt värdefullt.

Hon har rätt, min vän. Vi borde lyssna mer till våra kroppar och mindre till tjattret i våra huvud. jag tycker vi borde leva mer från hjärtat och vår längtan efter det goda, och spendera mindre tid och kraft på att försöka passa in i alla de trånga former vi människor skapat.

Mänskligheten har tappat fotfästet. Hon far runt i tankevärldar. Dras med i alla stormbyar som drar fram. Hon saknar idag verklighetsförankring och har förlorat sin relation till Skapelsen. Alltför många människor är likt spädbarn som glider omkring i rymden när de istället behöver ligga på Moder Jords bröst. De suger på tomma nappflaskor när de istället behöver ammas av sin moders bröst. Det är förfärligt att så många människor på sikt kommer att dö, utan att faktiskt ha levt sina liv. Så tragiskt. Men det är vad som händer när vi människor slutar att mötas ansikte mot ansikte och kropp till kropp, när vi längtar bort istället för hem.

Kram,