Jag bär på alltför mycket

Balkongbordet vittnar om gårdagens regn. De nyplanterade små penséerna drunknar nästan. Idag lyser solen. Tack Gud för både sol och regn!

Jag ser rök som stiger upp ur skorsstenen från grannhuset intill. Det är alldeles tyst och stilla i mitt hem. Mitt på hallgolvet tornar sig en stapel banankartonger upp. "Gamla minnen" står det på flera utav dem. Jag har placerat dem där mitt på golvet för att jag ska tvingas ta tag i dem. Sortera bort det som kan avvaras och bära ner resten i den snart överfulla källaren. Men jag bara går runt kartongerna, som vore de en permanent installation i mitt hem. Det mesta är redan sorterat, ändå finns så mycket kvar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt det gamla. Det gäller det materiella med sina tusentals illustrationer, texter, högar av böcker, tavlor, hysteriska mängder av foton från när barnen var små och mina egna personliga gamla minnessaker. Men det gäller även allt det gamla inom mig. Min uppväxt, äktenskapet, familjetiden, Heal My Voice Sweden, åren i kyrkan och allt däremellan. Just nu upplever jag alltsammans som en tyngd. En börda. Ett ok.

Vad är det för mening med att allt det gamla om det bara ligger här hos mig? I stora högar i mina hyllor eller nedpackat i gamla banankartonger. I mitt hjärta eller min själ. Vilken nytta gör de där? Lärdomarna, livserfarenheterna, sårbarheten, visdomen, Guds närvaro i mitt liv.

Jag önskar att det förlöstes. Som om jag gav liv till hundratusentals barn som kunde stå på egna ben redan från födseln. Barn som gick ut i världen med dessa lärdomar och all den kärlek Gud lagt ned på mig för att jag ska få leva.

I hela mitt liv har jag haft min identitet bunden till min hjälpsamhet – att finnas till för andra, att hjälpa till så mycket jag kan och att svara an på varje nödrop som nådde fram till mig. Idag är min identitet förbunden med Gud, i att jag är älskad, i att jag är ett barn till vår Skapare och en människa i Skapelsen. Jag hjälper min mamma med hennes tvätt och mina döttrar med barnbarn och hundar, vardagsbestyren med andra ord. Men allt det som kan hjälpa människor som går igenom liknande svårigheter som jag har tagit mig igenom, allt det ligger oförlöst i mig och mitt hem. Det smärtar. Det ligger som ett stort kors på mina axlar och jag har ingen susning om var det korset ska planteras och slå rot så att det kan förvandlas till ett Livets träd för andra människor att luta sig mot och kunna äta av.

Jag bär hela mitt liv och jag bär Guds liv inom mig. De två hör samman. De är förenade. Gud, använd det! Till barnen som hungrar efter kärlek. Till kvinnorna som törstar efter liv. Till männen som tröttnat på den värld de skapat som nu faller isär.

Gud, använd min barndom, traumat jag upplevde och erfarenheterna av missbruk och medberoende i mitt hem.

Gud, använd min skolgång, glädjen i klasskamraterna och ungdomens vackra naivitet.

Gud, använd de svåra erfarenheterna av övergivenhet och svek, de smärtsamma förlusterna och insikterna om vad skam, skuld och sorg gör med en människa.

Gud, använd visdomen från föräldraskapet, äktenskapet, vänskapen, systerskapet och broderskapet.

Gud, använd mitt hem, min kropp, min själ och allt vi skapat tillsammans både du och jag, och ihop med andra människor.

Gud, använd den längtan du nedlagt i mig till att ge liv åt en god värld och ett gott liv för mig och min familj.

Gud, hjälp mig att hjälpa de som kan ha hjälp av det vi två har att ge.

Gud, fortsätt att älska mig och uppväckt din kärlek i mig.

Förlös mig. Kom till liv i mig.

Kram,