Varmt välkommen att läsa mitt vänbrev!
Fyll i kontaktformuläret längst ner på sidan om du vill ha aviseringar när jag lägger upp nya brev på denna sida.
För Dig
Söndag 9 november 2025
Jag noterar att jag famlar i ovisshet kring mitt skrivande. Det får lov att vara så tills det klarnar för mig hur orden ska vara till samhällsnytta. Det är egentligen det enda jag vet, att mina ord är till för dig lika mycket som de är för mig. De är ämnade att vara till nytta för oss båda. Orden, mitt skrivande, bär inom sig det vackra kärleksbudet "Älska din nästa som dig själv". Det vet jag och just nu får det vara tillräckligt.
Jag har i helgen raderat den blogg som inledde mina 18 år som bloggare, Själaglad blogg. Kill your darlings, är ett uttryck som används bland oss som skriver för allmänheten. Man kan bli kär i sina egna formuleringar exempelvis, det gäller att kunna stryka dem i sina texter. Jag kastade texter som var skrivna under flera års tid när jag raderade bloggen. De hade gjort sitt. Fyllt en funktion. Där fanns ingenting som var så värdefullt att jag hade lust att läsa igenom allt för att vaska fram några ynka gram av guld. Jag passade samtidigt på att radera den gamla Heal My Voice Sweden bloggen. Också den tiden är förbi. Bloggen härinne kan inte längre läsas. Ibland måste man bränna broar för att kunna fokusera på vägen framåt.
Detta var jag. Kvinnan som började blogga, som startade företaget Själaglad, som ledde meditationsgrupper, föreläste om mod och bildspråk, genomförde bokprojekt och publicerade böcker och antologier. Det är fortfarande jag, men jag har förlorat gnistan och känner inte riktigt igen mig längre när jag ser mig i spegeln. Det är som att någon stulit något från mig. Något värdefullt. Något som alltid varit jag. Något jag lutat mig mot. En inre styrka, en stark kropp, ett brinnande, passion, längtan, sexualitet och min kvinnlighet. Allt det jag en gång lämnade ett äktenskap för, för att jag inte lyckades ge mig själv plats att vara allt det inom relationen. Plikterna, ansvaret, känslan för familjen, allt det tycktes dränka min egen inre människa. Och kanske är det precis av samma skäl jag nu känner mig lite död och livlös. Jag vet bara att jag saknar mig och jag hoppas att tjuven inte är klimakteriet och åldrandet, för då blir jag förtvivlad.
Att radera mina gamla bloggar är som att dra upp ett ankare. Det är den inre bild jag har av det som sker i mitt liv just nu. Jag är på väg mot ett nytt hem, precis som då 2007 när jag lämnade mitt äktenskap och började blogga. Då som nu, är priset för mitt boende egentligen alldeles för dyrt för min plånbok, men då som nu, handlar det om att det nya hemmet är vad jag behöver. Det är ett val och en handling som bottnar i att jag sätter värde på mig själv, att jag vet vad jag behöver för att må bra och för att kunna utvecklas som människa. Underhållet av mig själv kan inte vara kostnadsfritt.
Det är mycket i det som sker just nu som påminner mig om det stora uppbrottet som skilsmässan var. Minnen bubblar upp, gamla känslor känns igen. Det är ett uppbrott, kanske ett större än jag egentligen vet om, som är igångsatt.
Kladdat i block har jag alltid gjort. Tecknat medan jag antecknat likaså. Men i december 2006 ropade jag på Gud om hjälp. Jag skrek ut min förtvivlan. Jag hade slut på mina svar, slut på lösningar, slut på utvägar och slut på idéer. Kulmen var ett häftigt bråk med min äldsta dotter som då var 14 år. Samma dotter som jag bott hos i snart 3,5 år.
Gud hörde mitt rop. Gud svarade. Han talade till mig på ett språk som kunde nå fram utan att mina egna begränsade tankar förmådde ställa sig i vägen. Gud talade i bilder. Jag såg hans svar som en inre bild. Det var inte det svaret jag ville ha. Det gjorde ont att se. Det kom inte med någon lösning på mina problem. Men det bekräftade vad jag såg och kände i relation till min egen familj. Gud visade mig att jag var sedd. Gud såg vad jag såg. Jag var inte knäpp. Och jag var inte längre ensam.
När jag bad om bli visad vad jag kunde göra åt situationen gav Gud mig en ny bild. Den gav mig ett förnyat hopp. När jag kom hem satte jag mig ner och tecknade dem båda.
Jag har ritat sedan dess. Både för att med bildernas hjälp teckna det jag inte riktigt kan säga med ord. Den fängslade filuren från 2007 som du ser på bilden ovan är ett sådant exempel. Den beskriver en känsla jag hade inom mig. En jag inte visste varifrån den kom eller hur jag skulle agera på.
Något hände med mitt tecknande julen 2016. En bild blev till flera sammanhängde bilder som tillsammans berättade en hel historia för mig. Jag kunde rita ut ett block på ett par dagar. Ofta fann jag i efterhand att både ett problem, en lösning och vägen där emellan fanns nedtecknat i ritblocket. Allra tydligast är det i de första (opublicerade) bilderböckerna jag tecknade 2016 och 2017.
Lilla M heter flickan på bilden bredvid filuren (under, om du läser på din mobil). Den teckningen är ifrån i somras. Hon är den enda av de karaktärer som dök upp 2016/2017 som ännu inte blivit en offentlig liten figur. Sötnosen har ju sin egen serie sedan fem år tillbaka i Bunkeflo Kyrkoblad. Madame Ooh la la har sedan sommaren 2024 tagit plats i On Purpose Woman Magazine. Jesus har funnits med i böcker och utställningar. Lilla M, med smeknamnet är ännu en gåta, också för mig. Svart/vit till skillnad från mina andra färgglada karaktärer. Mer mänsklig.
Lilla M är liksom jag var, ett nyckelbarn. Hon bär hemnyckeln runt halsen. Det är både en gåva och ett ansvar. Jag har ännu inte listat ut hur den gåvan ska ges åt er och vilket ansvar som avkrävs mig. Jag vet att Gud tecknar fram det åt mig. Bild för bild, med mig som nedtecknare. Jag litar till att bilderna har sitt ursprung i Gud vilja och väg för både mig och dig.
Det är med andra ord inte bara mitt skrivande, utan även illustrationerna och tavlorna som är till både för dig och för mig. De kreativa uttrycken vill berätta något som kan vara till hjälp för oss på vägen genom det liv var och en av oss har fått. Orden och bilderna berättar att Gud är med oss, vare sig vi är medvetna om det eller ej. Att Gud hör våra böner och svarar som Gud vill. Det är en Gud som vill oss väl och som älskar sin människa helhjärtat.
Guds gåvor och all nåd de rymmer är aldrig enbart för enskilt bruk, de är till för att delas med andra människor. Vilka gåvor vi får avgör inte vi själva. Vad vi gör av dem däremot kan vi styra över.
Vad Gud nedlagt i mig av sig själv är gåvor för mig och gåvor för dig. Jag har lärt mig att gåvorna brukas på olika sätt i olika tider. De får lov att skifta form. Tiderna vi lever i förändras och behoven hos människan likaså. Därför kan förpackningarna ändras över tid, men innehållet består.
Jag vill gärna vara följsam och frimodig. Jag vill släppa former som gjort sitt. Låta blogginlägg bli till veckobrev som blir till vänbrev. Jag vill låta mig formas.
Jag behöver inte veta hur det ska se ut imorgon. Idag räcker. Idag ville ett vänbrev bli skrivet. Ett som vänder sig till både dig och till mig själv. För det är så det fungerar, medan jag skriver talar Gud också till mig.
Tack för att du läst mitt vänbrev!
Fyll i kontaktformuläret nedan om du vill ha aviseringar när jag lägger upp nya brev.
Var rädd om dig!
Skriv upp dig på min vänlista
För dig som vill ha en avisering så att du inte missar något vänbrev.
