Varmt välkommen att läsa mitt veckobrev!
Fyll i kontaktformuläret längst ner på sidan om du vill ha tillgång också till min blogg för att läsa vad jag skriver under resten av veckan.
Trädenigheten
Jag är inte en av de elva. När Jesus säger "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn" (Matt 28:19), talar han inte till mig. Min kallelse är en annan, om den har jag skrivit på bloggen denna vecka. I inlägget "min lott är vännens lott".
Jag har inte kunnat hålla mig ifrån att skriva. Att blogga är den form jag tycker bäst om. Men bloggen ligger dold. Den finns där för dig som har ett verkligt intresse av att läsa det jag skriver. Du som prenumererar på mitt veckobrev har framöver tillgång till den dolda bloggen.
Jag sitter hemma trots att högmässan pågår i min församling. Jag ska dit ikväll istället för att fira och lyssna på Emma. Hon är en av de elva. Nu är hon prästvigd och idag predikar hon i den församling hon växt upp i. Emma gick hos samma dagmamma som min ena dotter och de två spelade i samma fotbollslag. Nu har liten blivit stor. Jag kan inget annat än att beundra henne för den uthållighet och förtröstan som burit henne hela vägen fram till prästerskapet. Fyra barn har hon. Hon har varvat studier med graviditeter och mammaledighet. Utan Gud hade det aldrig gått!
Treenighet, trefaldighet och mission. Det är orden vi möter denna söndag i kyrkoåret. I boken Natt och Dag av Ylva Eggehorn leker hon med ord och det blir till Trädenighet. Fadern/Skaparen är rötterna. Jesus är stammen. Hon skriver: "Var börjar grenarna och var slutar stammen? När hela lövkronan drar igång det stora sommarspelet, där inga bindande avtal någonsin ingås mellan ljus och mörker men ständigt omförhandlas med varje ny vindpust, då känner jag att jag vill skriva in mig i Andens grönskande rike. [...] Anden, lövkronan, är också trädet, vad skulle Anden annars vara? Rötterna, stammen, lövkronan och vinden i den – Fadern, Sonen, Anden – är ett enda träd, ett Guds hologram."
Det är inte alls svårt för mig att se Gud som trefaldighet eller trädenighet. Jag vill också skriva in mig i Andens grönskande rike. Jag har upptäckt att också jag är mer än en, att jag är flera. Om denna enhet skriver jag i inlägget "Barnet som bär kärleken". Om träd skriver jag i "Från död till liv". Så även om jag inte minns ordningen i kyrkoåret, så är det uppenbart att vad min tanke inte kan hålla, bär min kropp kännedom om.
Just det är nog signifikant för mig. Och därför har höga akademiska studier aldrig passat mig. Jag har ett teflonminne. Min visdom sitter i kroppen. Innan jag tog fram en Bibel och läste evangeliet, förkunnade Jesus det för mig inifrån genom meditation. Det är verkligen förunderligt. Jag hade haft svårt att tro på det om någon hade berättat om något sådant för mig, men nu har det hänt mig, så jag kan inte avfärda det. Jag tycks bära Boken inom mig. Jag tycks kunna förstå den med Andens hjälp. Jag tycks ha en inre levande Jesus som förkunnar samma glädjebudskap men ibland i liknelser som jag har lättare att förstå och ta mig till. Och om allt är en produkt av min egen fantasi, då måste jag säga att jag är lyckligt lottad som välsignats med en livlig fantasi som dagdrömmer om Jesus, kärlek, glädje och fred.
I veckan som gått hade jag ett annorlunda samtal med Jesus kring livet efter döden. Också det finns på bloggen. Jag har ingen längtan efter evigheten, inte ens ett liv i evig kärlek, och det är vad jag tar upp med honom.
Sommarhimlen har täckts med moln. Det stör mig inte. Jag har noterat att jag fått allt svårare att vara i gassande sol. Min kropp protesterar. Men det är skönt att sitta i skuggan en varm dag solig dag.
Sommarlovet har börjat och jag tänker på min barndoms somrar. Jag lämnade sällan staden. Vi hade inte råd att åka på dyra utlandssemestrar. Men en resa till Norge blev det i tonåren. Några turer över till Danmark med båt gjorde vi under årens lopp. Besök hos min moster på landet i Åsljunga. Sommarjobb hos min andra moster i Önneköp. Sommarkollo i Hästveda. Tidigt lärde jag mig att leva ett liv utan några överväldigande förändringar och utan några större förväntningar. Det är så livet ser ut för ett barn med en ensamstående lågavlönad mamma.
Det har format mig till den jag är idag. Många av mina värderingar grundlades där och då. Min syn på människor, min relation till pengar och saker, konsten att förvalta det jag har och göra mycket av det lilla som finns till hands. Med facit på hand ser jag att min uppväxt gav mig en sund och hållbar inställning till både människor och ting.
Jag har insett om mig själv att jag inte måste resa ut i vida världen för att söka lyckan där. Det är något helt annat som fyller mig med djup glädje, nämligen kärlekens goda sällskap. Jag vet idag att jag inte längtar efter framgång, erkännande och bekräftelse. Jag önskar mig gott sällskap. Det är vad som är verkligt värdefullt för mig.
Gott sällskap när jag är ensam är detsamma som tid ihop med Jesus i meditation, skrivande eller skapande i någon form. Det kan också vara en stund ute i naturen på egen hand eller att vara medvetet närvarande i och med min egen kropp.
Gott sällskap ihop med andra människor är djupa värdefulla samtal, älskogens närhet och ömhet, stilla promenader hand i hand eller något så enkelt som en delad stund i högmässan, ett gemensamt biobesök, en god middag, en trevlig dagsutflykt eller en dans ihop.
Allt det jag värdesätter allra högst kan inte köpas för pengar. Det sker inte i sällskap med följare på Facebook eller Instagram. Det goda finns i mötet med de jag älskar och de som älskar mig. Jag önskar att jag hade mer av det goda sällskapet i mitt liv. Fler sådana människor att glädjas åt och njuta av. De är en gåva. Något som ges mig. Något som inte går att sträcka sig efter eller förtjäna, utan något som plötsligt finns där för mig att ta emot med en öppen tacksam famn.
Kram,
Skriv upp dig på min lista
För dig som vill få veckobrevet via mejl så att du kan läsa allt jag skriver.