Nödutgången

Zeinas sommarprat rörde djupt vid mig. Jag fick syn på så mycket som handlar om mig och mitt liv. En gång betydde familjen allt för mig. Det gjorde den när jag var barn och det gjorde den när jag själv bildade min egen familj. Men jag som människa var formad utifrån både det friska och det sjuka i den dysfunktionella familj jag växte upp i.

​

Zeinas sommarprat handlar om en familj som flyr två gånger och hamnar i Sverige. Det handlar om en familj där man inte pratar om det svåra och där man älskar att laga och äta mat. Och det handlar om hennes storebror som inte orkar leva längre med allt det han bär på inombords, så han avslutar sitt liv på ett brutalt sätt.

​

Tre människor som stått mig nära har valt att avsluta sina liv. Två unga män och en vuxen kvinna. Det stämmer med statistiken som Zeina berättar om, att 2/3 av alla självmord står männen för.

Jag vet också vad det är att leva med självmordstankar. Varje dag i tre års tid fanns den utvägen som en nödutgång för mig. Det handlade aldrig om att jag inte förstod vilka konsekvenser en sådan handling skulle få för mina barn. Det handlade om att jag var så sjuk och så trött att det enda jag ville var att få vila, att slippa ifrån det svåra som aldrig tycktes ta slut.

​

Vad hindrade mig från att gå igenom den nödutgången?

Det var inte kärleken till mina barn. Det var att jag berättade om allt som jag bar på, varenda tanke och känsla delade jag med Berth, som då var kyrkoherde i min församling. Också för mina vänner Carina och Lisbeth berättade jag mycket om hur svårt jag hade det. För en del medlemmar i den meditationsgrupp jag ledde förklarade jag att jag hade dessa tankar. Jo, man kan leda en meditationsgrupp och leva med självmordstankar. Det finns både sådant som är friskt och sådant som är sjuk i en människa samtidigt.

Räddningen var alltså att jag inte var tyst. Jag sade som det var och jag gav Berth ett löfte om att ringa honom om jag inte längre bara stod med handen på handtaget och en fot innanför dörren. Jag skulle ringa innan jag klev över med båda fötterna.

 

Jag gick inte bara med tankar på att avsluta mitt liv utan funderade ofta på hur det skulle ske. Vad som kunde vara minst smärtsamt, för lidande hade jag redan nog av, det var det jag ville undslippa.

Jag minns inte om jag skämdes för mina tankar, men ett mått av skuld fanns där eftersom jag skulle lämna tre barn moderlösa. Ändå var skulden inte det som hindrade mig från att genomföra det hela.

 

Än en gång vill jag påtala att det som räddade mig var att jag talade om mina tankar och känslor med någon som kunde hantera det utan att försöka tysta mig eller avfärda mig. Jag talade om det svåra i form av mejl varje dag, flera gånger om dagen, i många år.

 

Jag minns inte vilket år, månad och dag det började skifta, men en dag vaknade jag upp och insåg att jag inte hade tänkt dessa tankar på tre dagar. Det hade skett ett skifte. Jag såg början på en förändring.

Det tog väldigt lång tid innan jag helt stängde dörren till min nödutgång, låste och gav Gud nyckeln. Det är mindre än ett par år sedan jag slutade känna att självmord är en alternativ lösning på en svår livssituation.

Ibland sveper fortfarande en sådan tankevind in under dörren eller genom nyckelhålet. Jag vet idag att det är en mycket stark indikation på att jag är väldigt väldigt trött och behöver vila. Omedelbart!

 

För mig kom familjerelationerna att bli den största bördan. Ingenting dränerade mig så mycket som umgänget med mina närmsta. Idag har det äntligen återgått till det normala, att jag trivs med och oftast får energi utav att umgås med de jag älskar. Det är svårt att förklara hur skönt det är, och det säger något om hur obegripligt sjuk jag varit.

 

En vän till mig har skrivit en kort och fin dikt. Den finns med i hennes diktsamling Det går en stig innan solen gått upp som jag sammanställde och gav ut 2023. Du kan ladda ner diktsamlingen gratis som e-bok här på min hemsida. Texterna skrevs 1991 när hon var 25 år gammal. Intressant är att författaren själv ångrade att hon tog med denna dikt. När jag i veckan läste den högt för henne berättade jag vad jag hörde som hon kanske inte uppfattade, Livets röst, den som besegrar rädslorna och sorgen.

 

Jag vill inte dö

Jag säger det igen

Jag vill inte dö
Rädslan och sorgen
lägger sig som
i en kista
omgiven av
tystnad

​

Också jag vill lägga rädslan och sorgen i en kista. Jag har burit dessa känslor länge. De har talat högt och ljudligt inom mig. Jag vill omge dem med en värdig tystnad. De har fyllt en funktion. De har varit verkliga och talat sanning. De har kommit ur alla förluster och bristen på trygghet jag levt med alltför länge. Jag vill inte tysta dem, men jag vill heller inte ge dem makt över mig och mitt liv. 

​

Jag är idag rädd om mig själv. Jag möter upp de rädslor som dyker upp i nya eller okända situationer. De har en röst och får vara med och ta beslut. Rädslan finns med i min vågskål för att skydda och bevara mig från det som kan skada mig.

Sorgen jag burit är ett tecken på den kärlek jag känt. Den människa som älskar djupt kommer också att sörja lika djupt, det är ofrånkomligt. Men aldrig mer vill jag bära rädslorna och sorgerna ensam så som jag tvingats göra både som barn och vuxen. Det är en väg som kan leda till döden.

​​

Vill du läsa mer om min resa så skriver jag på min blogg som ligger dold. Fyll i formuläret nedan så får du möjlighet att läsa mina blogginlägg.

​

Kram,