top of page

DEN ANDRA SKAPELSEVECKAN

Jag har aldrig hört uttrycket förut, "den andra skapelseveckan", men när jag idag läser det i en text av pastorn och författaren Tomas Sjödin klickar det till i mig. Jag förstår direkt. Det är som att plötsligt få ett namn som bär på hela fullheten, snarare än en etikett som är begränsande.


Jag älskar den första skapelseveckan, berättelsen som hela Bibelns obegripliga värld inleds med. Jag verkligen älskar att meditera över den första dagen. Det är den mest vilsamma stunden i hela universums historia. Där lyssnar jag till Guds andetag. Jag känner hur hans bröstkorg reser sig och sedan sjunker ihop igen. Allt är stilla. Jag är hans vatten. Guds andetag skapar krusningar på min yta och kittlar mig enda ner i mitt allra mörkaste djup. När jag är där med honom är det bara vi två. Varje gång jag förmår ta mig tillbaka till den stunden önskar jag att han ska förbli tyst, att han aldrig ska tala, inte tända ljuset, för när han väl gör det sätter han igång en oändlig kedja av händelser och "vi två" upphör att existera till fördel för triljoners triljoner av olika livsformer som kommer att finnas och utvecklas för all evig framtid. Till en början är det något gott jag får vara med och bevittna, men ganska snart startar problemen och de hopar sig snabbt.


Allt är gott när Gud tillåts skapa, forma och ge liv efter sin vilja. Jag blir till i hans skapelseberättelse, i den där första ljuvliga veckan när endast det goda existerar. Han utformar Skapelsen så att jag ska ha det jag behöver utan att något annat liv hamnar i skymundan. För mig personligen är det en ordning jag alltid längtat efter, för i den lämnas inte jag utanför.

Gud ser till att jag har en given plats, en som är min när jag lämnar vattnet. Den platsen är människans. Gud ordnar så att jag har allt jag behöver i naturen. Mat och dricka, träd till ett hus, resterna av virket kan jag elda med när vintern kommer. Fåren ger mig ull. Linet ger mig lin. Det finns bomull med. Med lite arbete från min sida kan allt detta bli till kvalitetskläder för min kropp.

Det finns växter som jag kan göra till snören och band att tillverka korgar av. Det finns lera till krukor och kärl. Allt finns från början. Ett gigantiskt förråd att plocka ur. Och med det överflödet kommer också en uppgift, ett arbete för människan - att ta hand om djuren, naturen och varandra.

Allt finns där i begynnelsen, i den första skapelseveckan. Hela livet, dess innehåll, mening, och riktningen framåt för oss alla - människor och Moder Jord med Gud i fronten, beredande väg för oss alla så att ingen enda skall vara utan det den behöver.

Svaren på mina djupaste existentiella frågor finns i den berättelsen. I Big Bang finner jag inte dem.


Trots att jag tillhör de priviligerade som föddes och har växt upp i Sverige har jag hela livet lidit av mycket brist. Den största bristen har varit Gud. Guds skapelseberättelse och Guds fridfulla andetag som berör mig på djupet och rör vid något ursprungligt i mig. Samt Guds överflöd, Guds ledning och min givna plats i hans ordning.


Utan Guds skapelsevecka har jag gått vilse och jag är säker på att jag hade gjort det även om jag hade haft en frisk närvarande och kärleksfull pappa, och inte en som drack.

Bristen fanns från det allra första andetaget jag tog, för jag fick inte med mig berättelsen jag behövde för att förstå vem jag är i förhållande till Gud och till andra människor. Så istället för att växa in i den berättelsen och växa upp i den givna kärleken från Gud växte min brist, tills det en dag inte fanns något annat i mitt liv än ett stort hål och en stor skuld.


Jag hade alltså varit förlorad om inte den andre skapelseveckan fanns. Jag var chanslös från allra första början. Det har jag äntligen kommit att inse.

Vi människor föds inte med samma förutsättningar och växer inte upp med samma förutsättningar. Jag har aldrig haft de förutsättningar just jag behövt för att vara den Gud säger att jag är och ta den plats som Gud öronmärkt för mig.

Att jag får höra att det finns de som haft och har det ännu sämre än mig, är inte till någon som helst hjälp för varken mig eller för dem. Jag behöver vad jag behöver oavsett hur andra har det. Att stå där i den sanningen är omöjligt för mig om jag inte har Guds berättelse att lyssna till.

Jag behöver frid också när krig råder hos andra. Jag behöver ett hem trots att det finns många människor som sover på gatan. Jag behöver ett arbete som ger lön fastän det finns de som aldrig kommer att kunna arbeta eller som slavar under någon annan. Jag behöver en närvarande kärleksfull man som lever med Gud och efter hans vilja, också när flickor tvingas in i barnäktenskap.


Mina behov utgår ifrån Guds första skapelsevecka, hans ordning och hans vilja. Det är inga höga krav jag har, utan grundläggande behov. Men i ljuset av en värld som är så långt ifrån Guds ordning har jag alltid sett mina behov som orimliga just för att andra haft det så mycket värre, ja rent för jävligt faktiskt. Jag har känt mig otacksam och girig för att jag saknat Guds skapelseberättelse att luta mig mot och ta spjärn emot.


Den första skapelseberättelsen är sanningen om den ursprungliga planen Gud hade för honom och mig och allt skapat. Den har jag nu tillgång till. Det är den jag ska ha som grund för mitt liv. Det är den jag ska utgå ifrån. Den är the blueprint.


När jag befann mig på den verkliga botten kunde jag inte förstå hur jag hamnade där. Utgången satt i relation till mina val och handlingar hängde inte ihop. Jag hade ju gjort allt som stod i en människas makt och ändå bara rasade allt ihop som ett korthus. Trots att jag inte hade varit slarvig eller vårdslös. Trots att jag hade varit flitig och uthållig. Till slut lade jag skulden på min längtan, att det var den som hade lett mig fram till där jag var.


Under hela mitt liv har jag sökt felet hos mig själv. Om jag bara hade varit annorlunda hade det gått vägen. Om jag bara hade gjort annorlunda hade det gått vägen. Om jag bara .... Det oket är lika hemskt för ett barn som det är för en vuxen, att vara ansvarig för allt och därmed också skyldig till allt. Det oket kom sig av att jag saknade den som är ytterst ansvarig för allt, Gud. Det oket bar jag för att jag inte hade någon annan än mig själv som ville skapa ordning snarare än kaos. Det oket krökte mig för jag tvingades veta allt och övervaka allt trots att jag omöjligt kunde göra det. Men jag försökte. Det oket påtvingade mig ett ledarskap över mitt eget liv och andras, utan att jag hade någon att följa.


Den andra skapelseveckan är den som räddade livet på mig.

Någon fick betala för att jag skulle få den andra chansen. Priset var högt för den andre. Det kostade honom livet. Han var tvungen att stiga ner från den goda ordningen, lämna stillheten och det stora kosmiska överflödet, för att kliva rakt ner i världens totala kaos. Han var tvungen att hoppa ner i det djupa hålet där jag låg livlös och bara önskade att få dö så jag slapp ifrån helvetet. Istället valde han att dö så att jag kunde få det liv han bar på inom sig. Han satte syrgasmasken över mitt ansikte och släppte taget om det som var hans liv här på vår jord. Han gjorde det inte för att jag är mer värd eller älskad än någon annan eller för att jag hade förtjänat den andra chansen på något sätt. Men kanske gjorde han det för att han ville ge mig den första chans jag aldrig fick. För att befria den del i mig som längtade efter den ursprungliga ordningen och Guds plan. Kanske i hopp om att jag en dag skulle berätta det för alla de andra som liksom jag måste ha den andra skapelseveckan för att ha en rimlig chans att leva livet sådant det var tänkt för mig från början. Alla kanske inte behöver den andra chansen, men jag gjorde och gör.

Den andra skapelseveckan är påskveckan. Den som betalar med sitt liv för att vi som behöver det ska få en andra chans är Jesus. Det är en väg som öppnas. En väg som leder hem till Gud och hans ursprungliga ordning där jag har min alldeles egna givna plats oavsett hur livet ser ut för alla andra människor.


Varför världen ser ut som den gör har inte med Gud att göra utan oss människor. Vi lever inte efter den ordning som har plats för frid och fred, kärlek och samarbete, där alla får vad de behöver när de behöver det. Vi har skapat en egen ordning, en världsordning som bygger på människans egenvilja och som ser endast till de styrandes egna behov. Att bryta med den och gå Guds väg är inte enkelt. Bidrar man inte till den ordningen, ifrågasätter man den, motarbetar man den, då kastas man ut. Den ordningen vill ha kaos för då är människor rädda och agerar utifrån det. Ett kaos som kan styras och kontrolleras. Ett som bygger på att sätta människan i så stor skuld som möjligt för det bryter ner själen. Klimatskuld, ekonomisk skuld, känslomässig skuld, skyldig till vidriga handlingar. Det räcker med ett ögonkast för att det ska bli synligt. Det råder kaos i både barn och vuxna. Många av dem skulle kunna räddas om de fick höra talas om den första och den andra skapelseveckan. Det skulle förändra deras liv och ge dem en andra chans.


Kram,


bottom of page