När jag kliver in i kyrkan iklädd full mundering regnkläder inser jag att denna tacksägelsedag sjunger någon av barnkörerna. Kyrkan är smockfull. Människorna väller ut ur kyrkorummet, fyller upp också korridoren och fortsätter en bit in i Birgittasalen. Jag hänger av mig mina blöta kläder och finner en ledig stol längst ute i periferin och tänker att jag kanske skulle ha stannat hemma ändå.
Jag sjunger i med i de fina psalmerna och lyssnar till bibeltexterna. Jag hör predikan och barnen som sjunger. Ett ord bland alla dessa som uttalas och sjungs skär in i mitt hjärta likt en brödkniv som sågar sig hela vägen igenom. Jag ser för mitt inre hur en stor bit av mitt hjärta faller av såsom en brödskiva som inte längre tillhör brödlimpan. Ett enda enskilt ord kan innehålla en sådan kraft.
Jag blir sittande i min stol med tårar som bränner i ögonen och ett svidande hjärta som blöder ymnigt i mitt inre. Jag säger till Jesus: du får sända den kärlek som helar mitt hjärta.
Någon timme senare när jag står och drar på mig regnkappan som hunnit torka kommer en församlingsmedlem fram till mig. Vi hade ett jättefint samtal förra veckan efter högmässan. Då nämnde jag att jag för flera år sedan skrev några enkla sånger/psalmer/visor. Personen ifråga är musiker och jag sade att om han ville göra något av mina sånger var det fritt fram.
Nu sitter jag och lyssnar igenom dem för att välja ut vilka jag ska sända honom. Jag är ingen låtskrivare eller musiker, men dessa sånger bara fanns där i mig under en kort begränsad tid. Som om jag öppnade en låda fyllda av ep-skivor där jag kunde höra både texterna och melodierna. Märkligt men sant.
När jag söker i min inkorg efter psalmerna hittar jag ett mejl från 2015 där jag skriver "Min mage och musik hör ihop på något sätt. Och jag vill inte vara rädd längre...."
Rädslan jag skriver om är rädslan för män. Jag bar vid den tiden på en upplevelse av att ha skadats och svikits av män många gånger i mitt liv. Att jag hade fått ta mycket skit, att kvinnan, som männen egentligen ville ha, var sådan att de inte förmådde hantera och omfamna henne. Och så blev deras brist till min skuld.
"Min mage och musik hör ihop på något sätt. Och jag vill inte vara rädd längre...."
Jag plockar fram mina egna ord och finner vägledning i dem. Jag vill inte vara rädd längre trots att det ännu en gång är en man som lämnat spår efter sig i mitt hjärta.
Det är märkligt att lyssna till sångerna jag en gång skapade. En del av dem tar mig tillbaka till rummet och det ögonblick då jag skrev och sjöng in dem. De är fyllda av både smärta och hopp, mörker och ljus, saknad och längtan. Några är väldigt fina. De berör mig.
Tänk vad vi människor rymmer nere på botten av oss själva när allt det ytliga svepts undan och allt det vi trodde att vi ägde har gått förlorat. En skatt. I mitt fall en liten låtskatt. Och en Sötnosen. En Madame Ooh la la. Och tavlor. Allt vackert inslaget. Fina presenter från Gud. Tänkta att delas med andra. Det är fascinerande och helt obegripligt, men sant.
Vad bra att jag inte stannade hemma. Att varken regnet, den överfyllda kyrkan eller det hjärtskärande ordet skrämde iväg mig. Jag vill inte vara rädd, så jag försöker vara modig.
Ha en fin vecka!
Comments