Saknaden, vinsterna och vägen framåt

Det börjar redan denna morgon när jag läser Ylva Eggehorn. Så här stod det.

Han gör som sorgforskarna säger att vi gör vid en svår förlust: vi går tillbaka till tiden innan allt gick sönder.

Jag blir stående inför Eggehorns ord. Stilla inför sorgforskarnas slutsats. Gör jag så? Går jag tillbaka till tiden innan allt gick sönder?

Jag vet att det är bra att vara tacksam och glad för det man har, men jag tar inte lätt på svåra förluster. Och vad som är en svår förlust för mig kanske inte är det för någon annan.

Tyngden jag känner är sorg. Förlusterna är flera. Och de är stora och livsomvälvande för mig. Det har haft en direkt inverkan på min vardag. De kom en efter en likt dominobrickor som föll på en rad.

Den första stora förlusten var när en man som i ord och handling visade att han älskade mig ändå valde bort ett liv ihop med mig. Min själ och mitt hjärta gick verkligen i tusen bitar. Jag har ännu inte återhämtat mig från det eftersom jag älskade honom helhjärtat.

Nästa stora förlust var när min underbara själasyster Lisbeth valde att börja fira mässa i en annan församling och jag inte längre fick ha henne nära mig i min vardag och min tro. Hon efterlämnade sig ett stort tomrum. Nu flera år senare möts vi igen varje vecka eftersom vi arbetar ihop i kyrkan. För det är jag glad och tacksam, men något av det vi hade ihop saknas mig ännu.

När min bästa vän Carina blev sjuk och det visade sig att hon inte skulle tillfriskna, om inte ett mirakel sker, då började också något att långsamt tas ifrån mig. Små små bitar av allt det helt fantastiska som vår vänskap hade kommit att innehålla och som var så oerhört betydelsefullt för mig. Jag är glad och tacksam för att Carina fått så många år, att vi ännu finns i varandras liv, men jag lever ändå med en ständig sorg.

Efter åtta år på gården kom det en dag helt oväntat ett mejl från min hyresvärd som berättade att mitt hyreskontrakt var uppsagt och att jag skulle flytta ut tre månader senare. Det kom som en total chock och jag miste inte bara ett hem utan mitt eget lilla församlingshem dit jag bjöd in andra för att meditera och fira mässa. Jag miste alla mina blommor och växter som jag hade planterat och odlat fram i trädgården samt närheten till naturen, avskildheten och tystnaden. Och jag befann mig i en sådan situation att jag inte hade någon annan väg att gå än den att sälja merparten av alla mina älskade möbler jag hade fått och köpt på second hand. Och jag förlorade också en plats att samla barn, barnbarn, familj och vänner.

Jag är djupt tacksam för att min äldsta dotter öppnade sitt hem och jag är glad för vad vardagen med henne har gjort för vår relation, men det tog mig hårt att mista mitt hem, i synnerhet efter allt jag hade gjort på den gården som inte tillhörde en hyresgästs åtaganden.

För ett halvår sedan fick min 93-åriga mamma en stroke. Jag är mycket tacksam och glad för att hon överlevde den och att hon kämpar sig tillbaka. Men stroken har medfört förändringar. Små bitar av det som är så mycket min mamma har gått förlorat. Jag känner av den förlusten och i det finns en sorg.

Det är inga små förluster. Inte heller började det egentligen med mannen. Åren innan hade varit kantade av många förluster. Små och stora. Mänskliga och världsliga.

Kanske handlar tröttheten jag känner så djupt i kropp, själ och sinne inte enbart om den stora omställningen som mitt nya arbete kommit med. Kanske är det också en stor portion sorg som jag bär och inte har hunnit ta hand om.

Jag anar att jag rent reflexmässigt gör som Petrus i texten ovan, jag försöker gå tillbaka till tiden innan allt gick sönder. Men det går inte. Vad som fungerade förut, fungerar inte längre. Både jag själv och det förflutna har förändrats.

Igår hörde jag en replik i en film på teve. "Om du visste om hela ditt liv från början till slut, skulle du ändra något?" Jag blev stilla inför frågan. Tänkte en stund. Kände efter. Sedan tryckte jag på rewindknappen och såg på mitt liv från början och fram till nu.

Trots allt det svåra som började redan i barndomen skulle jag inte ändra på något. Jag skulle ha kvar min pappa trots att han var alkoholist och frånvarande. Jag skulle inte ändrat på något i skolgången, i arbetslivet eller i mina relation. Jag skulle gift mig trots att det ledde till en skilsmässa. Jag skulle startat företag trots allt det svåra. Jag skulle bott på gården och hjälpt till med allt, fastän jag en dag inte fick vara kvar. Jag skulle ha älskat mannen, fastän han valde bort mig. Jag skulle ha delat mitt liv och min tro med Lisbeth, trots att hon en dag behövde gå sin egen väg. Jag skulle ha släppt Carina helt in på livet, fastän att hon en dag tas ifrån mig. Jag skulle ha valt att älska min mamma och alla andra som betyder så mycket för mig, trots att kärleken gör mig så väldigt sårbar och också kommer med djup sorg.

Jag inser att jag inte kan gå tillbaka till en tid när allt fungerade, för den tiden finns inte i mitt liv. Mitt liv har gått sönder så många gånger att det inte går att laga. Fastän jag gjort allt som stått i min makt som kvinna i relation till män, som anställd, som hyresgäst, som mamma, i familjen, ja faktiskt i alla sammanhang så har det aldrig varit tillräckligt. Det har fungerat en tid, men aldrig på sikt. Vad det beror på, vet jag inte. Men min goda vilja är det inget fel på. Inte heller vad jag är villig att investera i tid, kärlek, pengar och mig själv.

Jesus får gärna ställa sig och grilla fisk på stranden för att kalla en trött kvinna som mig att äta där med honom. Visserligen brukar jag inte ha fisk till frukost, men om han tillagat den så är det helt okej.

"Han frågar efter mina mest grundläggande behov", skriver Eggehorn. Närhet är ett av mina allra djupaste grundläggande behov. Närhet skapar trygghet hos mig. Kanske kan det förklara en del av min sorg. Varför förlusterna blivit så stora för mig. Det är ju närheten som gått förlorad. Närheten till mannen. Närheten till min själasyster. Närheten till min bästa vän. Närheten till människorna i min lilla församling och i meditationsgruppen. Närheten till naturen med sina åkrar och mina odlingarna. Närheten till mycket av det som allra djupast uttrycker vem jag är som människa, som kvinna och som kristen.

Varje dag tittar jag efter en bostad åt mig och jag trivs bra på min nya arbetsplats. Idag körde jag ner till Skanör för att inhandla arbetskläder. Sedan blev det en runda på Emporia för att införskaffa ritblock, skrivblock och pennor. Och jag fann till min glädje en kemtvätt alldeles i närheten så nästa vecka får jag tillbaka min snygga kappa inhandlad på second hand.

Jag har ett nytt yrke och innan året är slut kommer en ny bok. Den jag illustrerat men inte själv skrivit. Inget av det är att gå tillbaka till det för mig välkända. Det är att gå framåt in i det för mig helt okända. Båda dessa arbeten handlar om att tillaga mat och om att duka fram måltider åt människor som mättar deras grundläggande behov.

Jag står alltså redan där på stranden med Jesus. Det har jag ju faktiskt gjort i 15 år. Och lika länge har jag försökt dela med mig av den där fisken han ger mig att äta. Nu får jag plötsligt betalt för det. Både som anställd och som egen företagare. Märkligt, men sant.

Det suddar dock inte ut sorgen efter förlusterna. Det fyller inte tomrummet. Saknaden efter närhet och därmed trygghet finns i mig. Den närhet som endast kan existera när jag delar mitt liv med andra människor som delar sina liv med mig. Men ... det är en tröst mitt i min egen sorg och saknad att kunna servera hemlagad mat åt de som kanske bara äter färdigmat från affären. Och det är en tröst att kunna vara med och duka fram måltiden i bokform åt de som hungrar efter Jesus.

Igår funderade jag ute på Facebook över Sötnosen på bilden till vänster. Av vad den ville säga mig. Idag funderar jag över om den högra bilden här ovan. Sötnosen med de två blåmesarna i sina händer, berättar den om mina två nya yrken? Är de två Andens barn? Tvillingar? Lika men ändå olika.

Och är de två småfåglarna de sista frukterna på den gren som växte ur Sötnosens hjärta? För nu är ju grenen borta.

Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. (Johannesevangeliet 15:2-3)

Jag förstår inte hur det går till, men på något mystiskt sätt tycks ordet som Jesus har förkunnat för mig ha förmågan att leva sitt alldeles eget liv inom mig. Och det livet är synligt i mina illustrationer av Sötnosen och Madame Ooh la la. Hur det går till vet jag inte. Det får någon annan försöka förklara om den vill. Jag kan det inte.

Under min sorg och saknad sjuder jag alltså av liv. Inte mitt eget liv, för det är ganska tomt just nu. Lite brustet, ensamt och vemodigt. Men bortom mig och mina ord finns Gud och Guds ord. Skulle jag inte visa upp sorgen över mina förluster skulle ni tro att det sjudande livet var mitt liv.

Det vore enkelt för mig att ge sken av att ljuset i mig är mitt eget personliga ljus och livet därinne tillhör mig. Om jag gjorde så skulle jag få många följare. Människor skulle se upp till mig, bekräfta mig och göra som jag säger. De skulle lyssna till mina ord, istället för att lyssna efter Guds ord. Men jag föredrar sanningen, trots att den synliggör mitt mörker och den jag är.

Jag erbjuder inte längre någon "traditionell" andlig vägledning. Det är nu borttaget från min sida. Jag befinner mig i en sorgeprocess och dessutom pågår en stor omställning som påverkar hur jag mår och hela min vardag. Men för den som ser med sina ögon och hör med sina öron så finns Anden mellan raderna i mina ord, och illustrationerna är genomsyrade av Andens hjälp oh tröst. Så vägledningen finns, men var och en får själva lyssna efter den. Bara Anden vet vad ni behöver just nu. Och av något skäl är ni här, där både Gud och jag är. Så Jesus ropar också till er alla: "Har ni något att äta?" För han hör alla människors kurrande själar och hjärtan. Jesus känner vår hunger.

Var rädd om dig!