Jag vill mata fåglar, inte monster

Det hugger till i hjärtat när jag drar isär gardinerna och ser hur två kära talgoxar sitter på fröhuset på uteplatsen i tron att de ska hitta mat. Jag känner mig som en svikare. Vem har ett fågelhus hängande utan att se till att det finns i mat i det? Hur ofta gör vi människor så, lovar mer än vi håller? Erbjuder ett hus, ett hem, ett rum, en kropp utan ett innehåll?

Det är så skönt att vara ledig och att ha få ha sovit ut. Jag ställde aldrig klockan utan vaknade av mig själv. Tio hann uret bli.

Ikväll åker jag på tyst retreat i fyra dagar. Jag behöver varva ner, skruva ner tempot i både sinne, kropp och själ, få tid att vara med mig själv och komma nära själva livet.

Den rytm jag nu lever i är inte bra för mig. Jag vill kunna se fåglarna som kommer på besök och upptäcka att jag glömt lägga ut fröer och nötter. Jag vill låta blicken vila en stund på ljuset och skuggorna som faller på min uppslagna bok. Jag vill sitta vid köksbordet och plocka godsaker ur ordförrådet för att duka fram något smakligt och näringsrikt till er. Jag vill vara ett kreativt motstånd mot de krafter som bryter ner och förstör både människor och vår jord. Jag vill vara en kreativ broms som drar ner det livsfarliga tempo mänskligheten färdas i. Jag vill att min kreativitet verkar som en fridfull näringsrik motståndsrörelse mot den galenskap som styr vår värld.

Jag drömde imorse ett sammelsurium av saker. Bland annat drömde jag om nakenhet. Men drömmens budskap handlade ytterst om ledarskap, mitt inre ledarskap och det yttre ledarskap som en ledare har. Jag höll mina gränser i drömmen, men ledaren brast i de yttre gränser som hon var satt att hålla. Jag skällde ut henne.

Jag tror drömmen handlar om vad jag tänkt på de senaste dagarna. Funderingarna jag vandrat runt i. Får jag ha krav och förväntningar på andra människor?

Jag tror att omständigheterna i min barndom gjorde att jag började förlora dessa. Barnets naturliga förväntningar på mina föräldrar bröts sakta ner. Jag kunde till slut inte kräva att de skulle vara vuxna så att jag fick vara barn.

Livet har sedan tonåren kantats av möten med vuxna utan gränser. Inom familjen, i skolan och på arbetsplatser. Släktingar, lärare och chefer har gått över gränser. Jag som barn, tonåring och kvinna lärde mig att ifrågasätta mig själv snarare än att ifrågasätta de vuxna. Jag påtvingades ett ansvar som inte var mitt och med det fick jag bära en skuld som inte var min. Det lärde mig att inte ha några krav och förväntningar på andra människor, och att istället ha orimliga krav på mig själv.

Jag är inte längre den jag var förut. Varje gång jag står framför spegeln undrar jag vem hon är, kvinnan som möter min blick. Jag trivs inte med att åldras, jag ser inte ut som mig själv, förlusterna är fler än vinsterna, men jag har accepterat att livets gång är sådan.

Jag är en annan människa idag än den jag var innan jag blev så väldigt sjuk, innan jag miste all yttre trygghet och innan klimakteriet. Jag är en annan människa till sinne, själ och kropp. Men vem jag är idag har jag inte riktigt blivit klar över. Det tar tid att lära känna alla begränsningar och det tar tid att utforska den nya mognaden.

En sak har jag noterat. Mina gränser har förändrats drastiskt. Liksom i drömmen har jag börjat sätta gränser och kräva att andra tar sitt ansvar. En vuxen är en vuxen och ett barn är ett barn. En lärare är en lärare och en elev är en elev. En chef är en chef och en anställd är en anställd. Kraven och förväntningarna skiljer sig markant åt.

Redan som ung tvingades jag ta det ansvar som den andre brast i. Den sortens dynamik i hem, skola, arbetsliv, föreningsliv eller på andra platser där människor samlas vill jag inte bidra till. Det slutar med orimliga krav och förväntningar på mig. Ofta både inifrån mig själv och utifrån av andra. Jag är vansinnigt trött på att fylla upp andras tomma hus med näringsrikt innehåll.

Det djupaste i dig är inte en skrämmande okänd verklighet.

Stinissen har rätt. Det djupaste i mig är inte en skrämmande okänd verklighet. Jag har sjukdomen, livskraschen och klimakteriet att tacka för den viktiga lärdomen. Det djupaste i mig är inte en skrämmande okänd verklighet! Därför är det inte läskigt att åka på en tyst retreat där jag kommer att möta mig själv.

Du är innesluten i Guds eget liv, hans livsrytm är din sanna livsrytm.

Jag vet att det är så som Stinissen skriver. Jag har levt i den livsrytmen. Jag har ägt min tid och mitt liv. Det är under de omständigheterna som jag förmådde vara en kreativ motståndsrörelse. En som genom skapandet serverade något annat än snabbmat. I form av böcker, illustrationer och tavlor. I videoklipp och blogginlägg. I poddar och på Youtube. I meditationsgrupper och hemmässor.

Nu har jag inte mycket kraft att göra motstånd. Jag är inte i kontakt med den källan av kreativ kärlek. Jag hinner inte ta mig dit förrän det är dags att fara iväg någon annanstans igen. Det är inte bra för någon. Inte för Gud, inte för mig och inte för världen. Men det är så majoriteten av människor lever. Långt ifrån Guds livsrytm där de är inneslutna i Guds liv.

Resan går till Äspögården igen, en retreatgård jag besökte första gången förra hösten. Bilderna är från den gången.

Jag hoppas att jag under retreaten ska hitta vägen tillbaka till kärlekens källa och den kreativitet som ständigt strömmar där. Jag hoppas få svar på hur jag ska leva nära den källan samtidigt som jag ska kunna sörja för mig själv. För det är endast då jag kan rota mig vid Guds brunn och leva i den djupare verklighet som förvaltar livet, snarare än utplånar det. Och i den livsrytm som vårdar de små liven, bland annat mina talgoxevänner som fortsätter att flyga ut och in på uteplatsen i hopp om att jag lagt ut mat.

Vad vill jag mata?

Livet också i sin minsta form? Eller den världsordning som sliter upp träden med rötterna, gräver djupa i hål i jordskorpan och fyller hav och luft med kemikalier i jakten på rikedomar, makt och ära. Svaret är enkelt. Jag vill mata fåglar, inte monster.

Jag ska titta i skafferiet om jag har några frön som mina små vänner kan få så länge tills jag köpt lite god fågelmat. Naturskyddsföreningens sida berättar att de tycker om solrosfrön. Jag ska kolla om de är ekologiska. De är visserligen oskalade, men de är bättre än ingenting.

Hjälp fåglarna i vinter:

https://www.naturskyddsforeningen.se/inspiration-tips-och-verktyg/hjalp-faglarna-i-vinter-bli-fagelmatare/

Kram,