Ett nytt hem för mig och mitt barn

Oktobersolen får bladverket i trädkronorna att glöda. Långsamt klär naturen om. Luften är hög. Himlen är blå. Ljungen har tagit pelargonernas plats i blomlådorna. Gröna tomater ligger på ett fat i köket.

Jag är ledig från jobb idag för att istället arbeta på födelsedagsfesten i Församlingen imorgon. Alla jubilarer från 75 år och uppåt (om jag minns rätt) bjuds in till en liten fest. Själv fyller jag år nästa vecka. För 57 år sedan föddes jag.

Igår fick jag en för tidig födelsedagspresent. Jag skrev på kontraktet för min egen lägenhet. När jag flyttar in vid årsskiftet har det gått 3,5 år sedan jag ofrivilligt och oväntat miste min lägenhet på gården och blev inneboende hos min äldsta dotter och de två vovvarna i hennes tvårumslägenhet. Mycket har hänt på dessa år. Vinsterna överstiger med råge de utmaningar och svårigheter som det inneburit att inte ha mitt eget hem.

Jag tror mina barn idag känner igen den mamma de växte upp med. Hon som inte var sjuk. Jag har fått tillbaka en stor del av mina krafter, samtidigt har klimakteriet tagit sin beskärda del ifrån mig. Det finns en svaghet och en sårbarhet som jag därför håller på att lära mig att leva med och ta hänsyn till.

Som en mogen människa känner jag mig idag. För det mesta är det en god känsla. Det enda som jag inte riktigt hittat rätt i nu när min kropp förändrats är min sexuella identitet som kvinna, men även det får lov att växa fram. Först och främst inom mig själv och därefter i mötet med en man.

Att åter få lov att ha ett eget hem ska bli spännande. Vi tar det för givet, som vore det en rättighet, men många människor i vår värld har aldrig haft det och en del kommer att leva hela sina liv på gatan eller i flyktingläger. Ett hem är en gåva. Allt i livet är egentligen det. Gåvor.

Jag noterar att det inte enbart var glädje som kom med det egna hemmet. Oron ville också vara med på ett hörn. Det kraftigt förändrade ekonomiska situation det innebär att stå ensam med alla kostnader i ett hem väckte tankar och känslor. Jag tycker det är trist att min bägare med glädje ska smolkas ner, så varje gång oron smyger sig på tar jag skiten och lägger det i Guds händer. "Varsågod Gud! Ta du hand om detta så jag kan få glädjas åt din efterlängtade gåva. Ta nyckeln till mitt hem. Plånboken. Mitt hjärta. Och min ande. Allt får du av mig. Bär det. Nyttja det. Mi casa. Su casa. Allt mitt är ditt."

Visst funderar jag över hur jag ska inreda mitt nya hem, men jag har ingen brådska. Det får lov att ta tid att bo in mig. Jag vill låta det växa fram. Låta hemmet tala till mig. Se vad som passar in. Ge det utrymme för nytt liv att strömma in.

Min otålighet har förvandlats till tålamod. Min spontanitet till eftertänksamhet. Och häromdagen när jag satt i bilen på väg till husmorsjobbet i Furulund blev jag varse om ett stort skifte inom mig. Jag blickar sällan bakåt numera, men barnet inom mig talade om ålderdom. Hon ville att vi tänkte och planerade framåt så att jag när jag blir gammal ska ha det bra. All den kärlek jag visat mitt inre barn kom nu tillbaka som omsorg om mig när jag blir äldre. Det var verkligen en fin känsla!

Jag har lagt ner mycket tid och kärlek på att se, ta emot, vara närvarande med, lära känna, trösta, uppmuntra och stötta det lilla barnet inom mig. Det fanns kärlek i mitt hem när jag växte upp, från mamma och syskon, men det fanns också så mycket som var destruktivt med en alkoholiserad pappa och den inverkan hans sjukdom hade på alla i min familj och vår vardag.

Det var ingen trygg uppväxt. Jag fick bli vuxen tidigt och klara av att ta hand om mig själv mentalt, känslomässigt, själsligt och ekonomiskt. Det fanns ingen vila någonstans för lilla Marie. Jag har burit mig själv nästan hela mitt liv.

Jag älskar henne, barnet som ännu lever i mig. Hon är helt fantastisk. Vilken go tjej hon är. Glad, snäll, gosig och full av liv. Lilla Marie vet att jag gjort allt vad jag kunnat för att ge henne den tid, kärlek, omsorg och förståelse hon behövt för att känna sig trygg. Om och om igen har jag valt henne och stått på hennes sida.

Det går inte att skriva om sin historia, men man kan gå tillbaka och möta upp allt vad man varit med om och omsluta det i kärlek, då får man möjligheten att vara med och skriva en helt ny framtid.

Liksom hösten vill jag klä av mig allt det gamla. Stå helt naken när det nya ges mig. Ett nådens år, det önskar jag för hela världen. Omvändelse, framtidstro, att vår sårade mänskliga historia läks så att vi tillsammans kan skriva en kärleksfull framtid för våra barn, barnbarn och alla som kommer efter dem.

Vem är jag? Vem är vi? När barnen inom oss är trygga och älskade. När vi inte längre överger de som en gång blev övergivna. När barnen får vara barn och de vuxna är vuxna. Den förvandlingen måste börja i varje enskild människa.

Ett nytt hem för mig och mitt inre barn. Det står för dörren. Hon ska få vara med och inreda. Världens goaste lilla Marie.

Kram,