Barnets väg

Den svarta väckarklockans analoga visare stämmer inte överens med tiden på mobilen. Under natten har vi skruvat tillbaka klockan en timme. Det hade gått mig obemärkt förbi om det inte vore för de svarta långsmala visarna. Lite så är det i den digitala tillvaro vi numera lever i. Saker bara sker utan att vi längre är delaktiga i dem. Den artificiella intelligensen har tagit över spakarna. Jag känner nog allt oftare att det sättet att leva har gått över styr. Den digitala tillvaro vi mer eller mindre tvingas vara delaktiga i, vart för den oss egentligen?

När Anden väcker barnet.

Det värker i fingrarna när jag vaknar. Andningen känns tung. Kroppen likaså. Redan igår bestämde jag mig för att inte gå på högmässa denna morgon. Tanken på att sitta bland hundra människor i mer än en timme var inte alls tilltalande. Jag behöver låta dagen gå i en långsamt takt, utan alltför många intryck att bearbeta. Lampan över köksbordet är tänd. Resten av lägenheten är fortfarande nedsläckt. Hundarna vilar i dunklet. Min dotter står på uteplatsen och arrangerar brudslöja i långa rader av oasis till ett event hon ska dekorera idag.

Kyrka kanske är mer än en byggnad. Det kanske är en livsstil, ett sätt att bygga upp sin vardag på.

Jag har tappat bort kyrkoårets rytm. Den var förut som ett hjärtslag i mitt bröst. Jag googlar och ser att temat är "Trons kraft" och jag noterar mitt eget ointresse. När jag läser dagens text i Gamla testamentet mellan Gud och Abram avfärdar jag det. Det är som att lyssna till ett samtal mellan män och vad jag hör gör inte något intryck på mig.

Jag läser episteln, ett brev från Paulus till Timotheos, och noterar samma sak i mig själv. Detta är ett samtal mellan män. Det rör mig inte. Det berör mig inte.

Jag läser evangeliet och ännu en gång är det män som samtalar med varandra. Jag undrar krast om kristendomen hade fått något fäste ifall Bibeln byggde på samtal mellan Gud och kvinnor eller kvinnor sinsemellan. Jag gissar att den hade avfärdats ganska snabbt.

Men vad som är intressant när Jesus träder in i bilden är att mäns sätt att se på den mänskliga tillvaron får sig en rejäl törn. I dagens text är det bland annat lärjungarna som tillrättavisas. Jesus är tydlig med att ett barn inte föds blind för att någon har syndat, varken barnet eller föräldrarna. På många platser i världen lever tyvärr denna tanke kvar, att sjukdom är ett straff av en högre makt i någon form. Den inställningen leder ofta till utsatthet för den sjuke och att familjen blir utstött ur gemenskapen. Barn som kunde ha botats eller fått medicinsk hjälp tvingas leva ett helt liv med onödigt lidande som kunde ha lindrats, och familjer tvingas bära både skuld och skam som kommer ur mänsklig okunskap och ibland brist på medmänsklighet.

Jesus är tydlig med att Gud kan använda en människas blindhet för att tjäna det goda. Det människor uppfattar som något sjukt, en brist, ett handikapp, en nedsättning i en förmåga kan alltså Gud använda för att uppenbara sig och sin kärlek genom.

Tyvärr har inte mycket förändrats på de tvåtusen år som passerat sedan händelsen i dagens evangelium. Än idag ser vårt samhälle på människor som defekta när de avviker från "normen". Jag blev smärtsamt medveten om detta under min svåra utmattning. Det är samma mentalitet som styr vår värld idag som den som var styrande på Jesu tid. Vi ser på "avvikelser" som defekter.

Barn gör som vuxna gör, därför kan barn ibland vara dumma.

Det finns olika sorters blindhet hos oss människor. Fysisk blindhet som är medfödd eller som uppstått genom en olycka eller en sjukdom. En sådan blind människa kan vara mer seende än en människa som ser med sina ögon.

Det finns nämligen en blindhet som kommer ur att människor blundar för allt sådant de inte vill se. Det finns en blindhet som kommer ur att människan vänder bort blicken, ofta från sådant som är obehagligt eller upprörande.

Det finns även en blindhet som handlar om att vi ännu inte fått upp ögonen för saker i oss själva eller vår omgivning. Det finns en blind fläck i oss alla. Ibland kan andra se det vi själva inte ser och ibland tycks hela mänskligheten vara blind för något och nya situationer kan plötsligt få oss att se på tillvaron med nya ögon. Vi får en ökad medvetenhet helt enkelt. Tyväär har den en tendens att falna efter ett tag. Det ser vi med lärdomarna från andra världskriget och från pandemin.

I samtal med människor kan jag ibland upptäcka att den andre är blind för något jag ser. Det inte helt enkelt att få den andre att öppna ögonen för det som egentligen är uppenbart. Jag kan känna igen mig i dagens evangelium när den blinde mannen som blivit botad pratar med fariseerena. De ser vad de vill se. De tror sig känna och veta sanningen. Det är lönslöst att försöka få dem på nya tankar. Trots att de har ett synligt bevis mitt framför ögonen vägrar de ändra sin inställning. Människor som lever i förnekelse är sådana. Det är fruktansvärt irriterande. På gränsen till provocerande. De har ögon men vägrar se sanningen.

Anden är barnets bästa vägledare.

Jag känner mig lite febrig idag. Det vore verkligen tråkigt om jag fick ställa in min retreat nästa vecka. Ett skäl till att jag anmälde mig var att få hjälp med vägledning framåt i mitt eget liv. Jag vill gärna tänka att det finns andra människor som vet mer än jag själv gör och därför kan vara till hjälp för mig. Människor som vandrar före mig på trons väg.

Det är tröttsamt att behöva lita till mig själv. Men alltför ofta tycks min väg vara den att bana väg för andra, att röja de stigar som antingen växt igen eller som aldrig någon tänkt att man kunde gå. Det fanns en tid då jag fann det spännande och inspirerande att vara lite av en pionjär. Numera känns det mer som en tyngd, ett ansvar jag bär, mitt kors.

Den verkar vara den väg Gud valt åt mig, en som alltför ofta leder mig in i återvändsgränder eller till platser där jag möter motstånd från de bättre vetande, mer erfarna eller högre utbildade. Och jag framstår alltid som ett naivt barn inför dem. Likt David och Goliat eller som barnet i Kejsarens nya kläder. Det spelar ingen roll att utgången är Davids seger över Goliat, eller att alla faktiskt till slut inser att Kejsaren faktiskt är naken. Varje sådant möte gör barnet besviken på vuxenvärlden som påstår sig veta bättre och känna vägen vi vandrar tillsammans på. Vuxna som tar sig friheten att leda oss alla rakt in i fördärvet.

Barnets rustning är inte inte en som bekämpar ont med våld.

Högmässan är över. Siffrorna på min mobil avslöjar att det är så. Jag behöver inte vara där för att veta. Jag kan dra den slutsatsen utifrån mina tolv år i kyrkbänken (kyrkstolen är det numera).

Vissa saker i tillvaron förblir intakta och förutsägbara. Det är på både gott och ont. Det gäller att inte fastna i den rytm där allt i livet till slut blir bekvämt och bekant. Då kan jag om jag har otur bli till en av de som ser att kejsaren är naken men som inte vill säga något för att störa den "goda" gemenskapen.

Eller så låter jag mig tyngas ner av gemenskapens goda intentioner och goda vilja. Jag låter mig kläs i Guds tunga stridsrustning för att bekämpa Goliat när ingen annan tror sig kunna slåss mot den stora jätten. Men iklädd stridsmundering kan jag inte röra mig och än mindre slåss mot galenskapen. Jag är ett barn och behöver använda barnets unika krafter. Ge mig en sten och lär mig att sikta, så ska jag nog fälla den otympliga kolossen som vuxit sig stor på andras bekostnad, ofta de som är i underläge redan från födseln.

En vandring genom Bibelns texter kan vara både vägledande och vilseledande.

Min väg är barnets väg, vad nu det betyder. Sällan har det visat sig att vuxenvärlden haft de verktyg, de vägvisningar och den erfarenhet jag behövt. Just för att vuxenvärlden så ofta förlitar sig på det som en gång varit och som då var hjälpsamt. Ofta har jag fått lyssna till historier som kanske varit till hjälp under andra omständigheter men som snarare vilselett mig och fört mig på stora omvägar. Så också med Bibelns texter.

Jag tvingas gräva djupt i de gamla berättelserna för att hitta det jag behöver. De talar männens språk. De talar maktens språk. De talar ärans språk. Stora släkten. Evigt liv. Rikedom och ära. Alltför ofta är det så.

Därför är evangeliet alltid en frisk fläkt. Lika rebellisk idag som då. Omkullkastande av den ordning som galna och äregiriga makthavare byggt upp, både religiösa och ickereligiösa.

Evangeliet är för mig barnets väg. Ett tydligt ställningstagande för människans okränkbara värde. Helt oberoende av sjukdom, nedsatt förmåga, släkttillhörighet eller akademiska poäng.

Människosonen, honom kan man lita på. Han är den vuxne som värnar barnet, den sjuka, den fattiga, den hemlösa, den ensamma, den ledsna, den vilsna, den av samhället föraktade, utstötta, förnedrade, förminskade eller osynliggjorda. Han behöver inte en stridsrustning för att slåss mot det onda vi gör. Han ritar i sanden och säger: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen”. Han är David som vet hur man slåss mot den stora massan som Goliat är, när han pekar på den enskilde människans sten.

Han är Människosonen som utan omsvep säger sanningen hur obekväm den är för Kungen och hans anhägare. Med ord klär han av oss alla våra lögner. Inte med våld. Inte för att triumfera. Inte för att höja sig över någon. Inte för att ha rätt, utan för att det är det rätta att göra. För att sanningen är vägen och det enda som kan leda oss rätt igen.

Hemma är hos Gud.

Ja, hemma är hos Gud. Det finns en skatt nedlagd i oss alla. Avbilden av Gud kallas den. Den igenkänner sig och sanningen i mötet med den vuxne Jesus. Jag tror att avbilden är och förblir ett barn. En som vill lära sig av de vuxna, men som vet när de vuxna inte är att lita på. En som har Anden som sin bästa vän och ständige följeslagare. En Ande som är kärlek.

Jag vill gå barnets väg, trots att det ibland är en ensam vandring för att de vuxna har en tendens att ge upp, tappa tron, bli skeptiska, bekväma eller rädda att mista allt vad de samlat på sig genom livet. Ett rykte, egendomar, status, människor de bundit band till, goda och dåliga vanor, tankebanor, känslor de inte vill möta och sanningar som egentligen är lögner. Det är inte lätt för Gud att tala till vuxna. Alltför mycket har de vuxna att förlora på ett sådant samtal. Men vad de inte vet är att vinsten överstiger alla förlusterna. För innerst inne är det kärleken vi sätter högst, det är kärleken som de vuxna ersätter med prylar, bekräftelse, pengar, makt och en massa andra substitut som lindrar för stunden, men aldrig någonsin kommer att räcka till. Barnet i den vuxne vet detta, därför tystas det inre barnet av den vuxnes retorik. För om den vuxne skulle börja lyssna till barnet inom sig skulle det omkullkasta den vardag som den vuxna byggt upp. För barnet talar med Jesu ord: "Älskar du mig?" Och om den vuxnes svar på barnets fråga är: "Jag älskar dig", då vill barnet att den kärleken inte bara är tomma ord utan konkreta handlingar.

Barnet bygger nytt, nu utifrån Andens ritning.

Kram,