top of page

DEN GODE ANDLIGE VÄGLEDAREN

Idag ser Jesus på dig igen, han ser allt som finns inom dig, allt mörker, men också allt det goda och vackra som ingenting har kunnat förstöra. Och han väntar bara på att du, i bejakelse av både dig själv och honom, besvarar hans blick och ger honom ditt ja.


Orden är Wilfrid Stinissens, min andlige vägledare. Jag har aldrig mött honom personligen, ansikte mot ansikte. Han är hos Gud. Men i många år har hans böcker funnits med mig. Den allra första jag läste var Störst av allt är kärleken som jag fick av min dåvarande själasörjare kyrkoherden Berth Löndahl. Den boken kan du köpa HÄR.


wikipedia finns 34 böcker av Stinissen listade. Jag tror att jag äger och har läst 2/3 av den högen. Hans ord har ofta varit mitt ljus i mörkret. Om och om igen har han pekat på Jesus, fått mig på fötter när jag fallit omkull, lett mig tillbaka in på vägen med kärlek och ömhet, och tröstat mig när jag fyllts av tvivel på både Gud och mig själv.

Tröst är vad jag finner i hans ord idag. De jag delade allra överst. Den texten är ett utdrag ur Stinissens dagliga andaktsbok som jag läser sedan många år tillbaka, Idag är Guds dag.


Jag tror att den största villfarelsen jag bar på om det andliga livet och dess utveckling var denna: Jag tänkte att ju mer av Guds ljus jag släppte in, desto mindre skulle mitt eget mörker bli.

I mina allra mest naiva stunder tänkte jag nog att Guds oändliga ljus skulle utplåna allt mitt mörker. Det var barnet i mig som hade det magiska tänkandet och den oskyldiga förhoppningen. Det var flickans drömska längtan. Men istället har jag tvingats inse efter mer än femton år tillsammans med Jesus att det tyvärr inte är så. Mörkret finns där i mig och det härjar ibland fritt utan att jag faktiskt inser att det är så.


Igår blev jag tråkigt nog medveten om tillståndet i min egen tankevärld. Det var ytterst deprimerande att inse vad som pågick däruppe i huvudkontoret. Jag fick insikt om att jag faktiskt bär på en stor portion av överlägsenhet. Ett ord jag läste ute på nätet -"superior" knackade på och jag öppnade dörren till den medvetenheten.

När jag satte superior (överlägsen) i relation till andra kvinnor fick jag syn på det tragiska tillståndet i mitt eget inre och jag ställde mig frågan: Hur skall kvinnan i mig våga kliva fram när jag tänker så kritiska och nedlåtande tankar om andra kvinnor?


Jag kunde sedan dra en parallell till de tankar som har växt fram kring mig själv den senaste tiden. Jag har börjat säga om mig själv att jag är fet och ful och smutsig. Det är verkligen läskigt hur de där tankarna smyger sig på. Som sotpartiklar är de. De syns inte, men de samlas på väggarna i mitt inre. Och inte förrän jag drar med en våt trasa över väggen ser jag hur skitigt det har blivit.

Lika obehagligt är det att inse att hur reflexmässigt jag tar på mig all skuld. Genast söker jag källan till det onda och osunda inom mig, i mitt eget handlande. Och mörkret i mig blir överförtjust när jag gör så. Det pekar sedan med hela handen på vad jag gjort och talar därefter om, med en domares kritiska röst, att som man bäddar får man minsann ligga. Inför den blicken står också den allra mest oskyldiga del av mig och kan inget annat än att hålla med, för i sak har mörkret rätt. Vad jag gjort var fel. Det var orätt. Det var synd. Det var mot Guds vilja. Och mörkret som redan innan var mörkt blir då becksvart, som en natthimmel utan några stjärnor alls.


Inte konstigt att jag var så trött att jag inte ens vaknade av mig själv denna morgon. Dottern väckte mig när klockan hade passerat halv tolv med orden: Sover du?

Det gjorde jag. Jag var mitt i ännu en av alla märkliga drömmar jag haft den sista tiden. De har bland annat innehållit en bekant som tagit återfall, en vän som dött och jag har varit material i en rättegång. Det sista jag såg innan jag vaknade till dotterns röst denna förmiddag var min döda katt Snäckan som kom gående mot mig.

Utan överdrift vågar jag påstå att det pågår ett intensivt inre arbete inom mig, en strid mellan ljus och mörker, inte bara om dagarna men också om nätterna.


Innan jag somnade igår kände jag mig lite nedslagen. Jag mindes nämligen en annan kvinna och hur det var när hon levde inom mig.

Hon vaknade till liv i mötet med Jesus i september 2008. Hon kom med åren att fyllas av djup och äkta kärlek till andra kvinnor och i slutänden också till sig själv. Hon var öppenhet inför Jesus. Hon satte sin tillit till Fadern. Hennes längtan var att göra Guds vilja. Hon bar på omsorg om Skapelsen och längtade efter ett liv i och med sanningen. Hon var frispråkig och djärv samtidigt som hon var ömsint, sårbar, sinnlig, mottaglig, skir och skör. Hon kallade sig själv Skönheten. Hon var vacker och ren och full av längtan. Till sist förstod jag att hon var kvinnan i Kristus och uppfylld av den helige ande som hade slagit sig ned i henne. Hon var jag, jag var hon, men inte av mig själv, utan för att Gud älskade fram den kvinnan i mig, sin avbild.


Det sista jag skrev igår var detta:

Jag saknar Henne. Hon är jag. När jag är i dig, Gud. När jag är i Kristus, din son. När jag är uppfylld av den helige ande. Det är alldeles tomt utan henne. Utan Andens kärlek. Utan sanningen. Jesus, låt henne inte dö! Låt mig inte mista henne. Hon måste få en chans att leva i och genom mig även när jag inte är helt nedbruten.

God Gud, hjälp mig!


Den kvinnan växte fram i mig i mötena med Jesus och inför hans blick. Den kvinnan fick näring i mötena med de människor som såg på mig med en liknande blick som Jesus har. Ögon fyllda av kärlek och en önskan om att jag ska vara mig själv helt och fullt.

Den kvinnan är inte överlägsen och nedlåtande mot andra människor, och inte heller mot sig själv. Hon är heller inte omedveten om sitt eget och andras mörker. Hon förnekar inte tillståndet i den värld hon lever i. Men av mig själv kan jag aldrig någonsin vara den kvinnan, den jag verkligen är. Därför blir Stinissens ord så betydelsefulla. Som den gode andlige vägledare han är förnekar han inte sanningen. Han har varit där jag är. Det förstår jag av hans ord, att han är lika medveten om sitt eget mörker som jag är om mitt. Stinissen pekar på ljuset som inte flyr det mörkret, Jesus. Han påminner mig om honom som är sanningen och som står kvar också när sanningen inte är vacker, utan motbjudande.


Stinissen skriver:

Kanske har större delen av ditt liv gått förbi utan att du någonsin, på djupet, har svarat när han sett dig. Kanske har du aldrig tagit dig tid för det mest väsentliga, det som du är skapad för: mötet med Jesus i ditt innersta.

Men det är ännu inte försent. Idag ser Jesus på dig igen, han ser allt som finns inom dig, allt mörker, men också allt det goda och vackra som ingenting har kunnat förstöra. Och han väntar bara på att du, i bejakelse av både dig själv och honom, besvarar hans blick och ger honom ditt ja.


Jag behövde de orden, att Hon, en del av avbilden i Kristus inte kan förstöras. Att Kvinnan kan få liv igen när jag bejakar henne och Jesus, när jag besvarar hans blick med ett ja. Det är vad jag gör med detta inlägg. Bejakar och besvarar Guds längtan efter mig.


Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.

Orden är tagna ur Bibeln. Det är Paulus som skriver dem till församlingen i Korinth, Grekland. Paulus om någon känner sitt eget mörker. Innan han mötte den uppståndne Jesus förföljde han de kristna.

Paulus ord gäller också mig. Jag kan verka med alla de fantastiska talanger jag har fått av Gud - att skriva, teckna och måla. Jag kan använda dem för att tala om Gud, om hans son Jesus och den underbare helige ande. Men om jag saknar kärlek är jag bara en skrällande cymbal.


Om jag talar vackrare än någon människa och innerligare än någon ängel, men inte älskade, vore jag inget annat än en gnisslande grind. ( 1 Kor 13:1)


Så låter samma ord från Paulus i bibelparafrasen The Message. Här hittar ni boken: https://www.sjobergsforlag.se/biblar/the-message-bibeln.


Jag vill inte vara en gnisslande grind. Jag vill inte att mina ord ska vara tomma. Min vilja är att de ska vara fulla av Guds kärlek och att ni ska igenkänna den kärleken som sanningen. För de av kärleken genomsyrade orden är så oerhört betydelsefulla även om de till ytan är vardagliga. De ingjuter hopp. De ger näring åt själen. De kommer med liv. De vägleder läsaren hem till Jesus.


Jag vill vara en välsmord grind. Smörjelsen är något jag tar emot. Jag kan inte själv utvälja mig. Jesus står för det valet, vad jag ska vara i, med och för honom. Jag tror att min blogg och mina ord, med Andens hjälp, kan vara en grind som leder in till en hage. Herrens hage. Någon herde är jag inte. Det är Jesus som är herden.


För er som varit med mig alltsedan Jesus trädde in i mitt liv 2008, ni vet att jag drygt ett år senare sade ja till den uppgift han gav mig. De första orden jag skrev var dessa: Jag har lyssnat till Jesus önskan om att förmedla hans ord via en blogg.

Så föddes bloggen tid att lyssna. Den blev sedan en bok och ett radioprogram.

Det var mitt ursprungliga uppdrag, att förmedla Jesu ord via en blogg. På olika sätt har jag fortsatt att göra det i en mängd olika former under dessa 15 år som gått. Jesus tar kropp på många sätt i det mänskliga livet. Genom människor vi möter, i bön och meditation, i mässans nattvard, ja ordet blir kött i alla de former vi upplåter för Gud att använda sig av.


När Jesus gav mig mitt uppdrag att förmedla hans ord via en blogg ägde jag en vacker våning med en tillhörande lokal på Strandgatan på Limhamn. Ett hem jag köpte efter skilsmässan och som jag älskade innerligt. Det var ljust och själfullt, ja alldeles fantastiskt underbart. Jag hade också ett eget företag som hette Själaglad som jag hade startat några månader innan Jesus klev in i mitt liv, och företaget växte långsamt och var till stor glädje för mig. Jag hade utöver det också träffat en partner jag vågade visa mig naken och sårbar inför. Allt det var helt nytt för mig och outforskat. Förutsättningar var alltså de totalt motsatta mot den livssituation jag befinner mig i idag. Jag hade ett överflöd och det delade jag med glädje med mig av.


Kärlek känner jag för mig själv idag, i motsats till igår. Mina sista nedtecknade ord innan jag gick till sängs var ju: Jesus, låt henne inte dö! Låt mig inte mista henne. Hon måste få en chans att leva i och genom mig även när jag inte är helt nedbruten. Gode Gud, hjälp mig!


De senaste åren har jag förmedlat Jesus ord inte utifrån mitt stora överflöd utan ur min djupa fattigdom. Också där är Gud närvarande med människan. Vi har något att bidra med också när vi ingenting har, om vi tar emot vad Gud ger åt oss. Jag har därför fått insikt om både hur det är att leva i välfärd och i armod. Det är värdefullt. Det finns en trygghet i att ha upplevt en del av de saker vi människor fruktar allra mest. Hemlöshet. Fattigdom. Verklig ensamhet.

Jag överlevde. Och jag fann några av Guds rikedomar i den utsattheten. Men det är inte en plats att slå sig till ro på. Det är inte gott för varken kropp, själ eller sinne att uppehålla sig där för länge. Mörkret tränger sig på i avsaknaden av det yttre skyddet som ett hem, en ekonomi och en partner är.


Det är den inre människan jag idag är med Guds hjälp som nu vill återuppbygga den yttre trygghet som jag hade när Jesus klev in i mitt liv. Jag kan därför med stor glädje meddela er att jag redan nästa vecka kommer att ta betalt vid grinden till denna blogg.

Den 19 januari är det 25 år sedan Gud gav sig tillkänna för mig. Det är en perfekt dag att påbörja uppbyggnaden av min ekonomi och allt annat jag behöver, samtidigt som jag fortsätter att säga ja till det ursprungliga uppdraget som är att förmedla Jesu ord via min blogg.


Jag ser att jag behöver vara rädd om den kvinna jag är i Kristus. Hon behöver beskyddas och bevaras. Om jag inte kan värna min egen trygghet blir det alltför svårt att i längden vara den grind och den hage där ni andra kan kliva in och veta att det är Jesus ni möter och ingen annan. Jag behöver det yttre stödet för att hålla undan mörkret som faktiskt inte bara finns inom mig, utan som just nu breder ut sig i andra människor och därmed i den värld jag är en del av och dagligen möter.


Jag hoppas innerligt att ni gläds med mig i detta beslut, att ni ser kärleken i det beslutet och stöttar det. Det finns en hel del jag måste lära mig för att ta det här steget. Hur bygger jag en betalstation vid grinden? Hur tar jag emot betalningen? Vad ska det kosta? När startar jag åter upp mitt företag Själaglad som sovit i flera år? Vem kan hjälpa mig med bokföringen?

Men jag vet det första steget på denna nya sträcka. Jag måste inleda med att uppgradera min hemsida till en betalversion. Först måste jag alltså skjuta till pengar för att sedan kunna ta emot dem.


Det känns bra. Kvinnan i Kristus som lever i mitt inre gläds och ler. En känsla av nystart fylls jag av. Lite småpirrigt är det. Lite förväntansfull känner jag mig. Det är rätt väg framåt även om jag inte vandrat här förut. Vem följer med mig och vem vänder bort? Tankarna är många och känslorna likaså. Men jag vet också att om jag inte lämnar det gamla bakom mig nu och kliver fram som den kvinna jag är i Kristus, då blir jag en gnisslande grind, en ekande cymbal. För kärleken har ingen plats att bosätta sig på när jag inte har några av de yttre gränser som håller undan mörkret utifrån. Jag är som ett läckande såll. En hage utan staket. Ett gudsliv som rinner bort. En kvinna som aldrig kan framträda under de förutsättningarna för ingenting beskyddar och bevarar henne.


Jag vet vad som finns bortom den smorda grinden, inom staketets gränser. Jag vet vem jag är när jag är där med Jesus och hur det känns att vara älskad och trygg. Det visste jag inte när han steg in i mitt liv. Det har tagit mig 15 år att förstå vem jag är när jag står inför Guds kärleksfulla blick och lyssnar till de ord som inte är tomma, utan fulla av sanning och liv. Jag vet också vad som växer fram när jag inte är med Jesus utan endast speglar mig i de blickar som är dömande, kritiska och inte alls har någon kärlek för mig. Då formas jag till någon jag inte är, en nedlåtande, överlägsen, hård, sluten och kärlekslös kvinna. Hon är inte mitt sanna jag.


Jag känner också till den spricka i marken som finns där inuti Herrens hage. Min brustenhet är den fåra som Gud fyller upp med sitt vatten så att jag har källan till Hans liv nära till hands. Liksom jag vet att inne i hagen står Livets träd. Inte för att jag planterat det, utan för att jag ropade "Rädda mig!" när jag var på väg att förlora mitt eget liv. Jag lever för att Gud kom till min räddning, inte för att jag själv lyckades kravla mig upp till livet ur den grav jag omedvetet hade grävt mig själv.


När jag bodde i den sagolika våningen med sin vackra kakelugn och jag hade tillgång till 100 000 kronor som ett startkapital i mitt eget företag och jag hade mött en ny man, då visste jag inte att allt jag ägde var en yttre trygghet, men inom mig fanns ett stort svart okänt hål som var starkare. Det slukhålet segrade till slut och drog med sig allt som fanns ovan jord.

Den "graven" var sluten och inte ens jag visste om att den fanns. Det var inte en ond plats, det var en av människor obesökt plats. Den var öde och tom. Och inte förrän den 18 maj 2014 sände Gud sin helige ande in till den platsen i mig och sade att både den och jag tillhör Honom. Där låg nämligen avbilden, människan, kvinnan jag är i Kristus, mitt sanna älskade och älskande jag.


Nu ska jag avsluta detta långa inlägg med hela den ljuvliga text som Paulus har författat och som så många av oss älskar och ofta återkommer till. Kärlekens lov kallas den och i Bibeln har den rubriken Vägen framför andra: kärleken. Den avslutas med orden som är titeln på den första boken jag läste av Wilfrid Stinissen. Det är ett bra sätt att knyta ihop säcken denna lördag som nu övergått i kväll.


Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.



Kram,






bottom of page