top of page

En ny jord kräver en ny människa

För en stund sedan såg jag en talgoxe och en rödhake som hittat till min talgboll på uteplatsen. Toppen! Tänk att en sådan liten sak kan kännas betydelsefull och göra mig så glad. Korparna hackar sig genom den frusna gräsmattan ute vid vägen på jakt efter föda. Uppe i den lilla eken sitter en kråka som tycks kämpa med att få i sig det den har funnit på marken. Allt är hårt och fruset, men dagen bjuder på frisk luft och sol. Termometern visar sex minusgrader. Kontakten med naturen kommer med lugn och ro till mig. Jag har insett att jag numera älskar alla årstider. Det trodde jag aldrig om mig själv.


På matbordet står fyra små tomtar och tre rangliga granar på tork. Jag hade en klump lera som höll på att bli gammal som nu antagit nya former. Det är märkligt hur enkelt det är för mig att skapa med mina händerna så att det blir fina saker. Sådana man vill ha framme eller som skulle kunna säljas. Designen är dock inte min. Jag har låtit mig inspireras av andras tomtar och granar. Tricket är enkelhet, att inte fastna i detaljer.


Jag sitter och funderar över min blogg. Det är det begränsade lagringsutrymmet som tvingar mig till det. Jag ser att det finns 190 publicerade inlägg sedan 24 december 2022. Utifrån det kan jag räkna ut att jag under året som passerat skrivit lite mer än ett blogginlägg varannan dag. Inte illa. Det kallar jag för hängivenhet.

Ibland är det bra att stanna upp för att se vad man faktiskt åstadkommit.


Jag använder mig av en gratisversion av Wix för denna hemsida. Det innebär att ni besökare får står ut med en liten remsa längst uppe på min hemsida med deras reklam, att min webbadress www.marieeklipanovska.se skiftar över till https://sjalaglad.wixsite.com/marie uppe i URL-fönstret när ni kommer in hit och att jag har ett maxtak på 500 MB lagringsutrymme för min hemsida med alla dess filer, tex foton.

Nu närmar jag mig den maxgränsen igen. Efter mindre än ett år. Suck!


Om jag var villig att betala mellan 1500 till 4000 kr/år för en prenumeration skulle allt ovan vara löst. Men jag vill inte det. En del tycker det är oprofessionellt att ha en gratisversion. Det gör inte jag. Jag har fyra hemsidor utöver denna som jag sköter. Ekonomisk är jag.

Förra året löste jag lagringsproblemet genom att kasta hundratals blogginlägg. Jag tror det rörde sig om 600 till 800 texter. Wix minskade nämligen lagringsutrymmet då från ett par gigabyte till 500 MB. Jag minns att jag tänkte att jag skulle sortera mina blogginlägg, men sedan insåg jag att jag inte orkade läsa all gammal skåpmat.


Hur vill jag göra denna gång? Kanske ska jag samla ihop dem alla i en form av dagbok - Bloggen 2023 och spara på datorn. Och istället kassera allt annat jag skriver som bara ligger som lösa dokument överallt i min dator. Också allt det handskrivna river jag ju sönder efter en tid, av utrymmesskäl i hemmet.


Gratisversionen är alltså bra, för den tvingar mig att inte fylla "molnet" med onödigheter, att inte köpa mig fri från mitt digitala överflöd, utan rensa i min röra. Allt som lagras digitalt tar också en fysisk plats på vår jord. "Såsom i himmelen så ock på vår jord" får en lite ny betydelse här.

"Molnet" där vi lagrar allt kräver gigantiska maskiner som förbrukar enorma mängder energi. Det tär på vår natur. Jag får dåligt samvete när jag tänker på alla onödiga foton jag lagrar i Googles moln för 19 kr varje månad.


Jag inser att jag kan göra annorlunda framöver. Agera mer medvetet när det handlar om det digitala material som är mitt. Numera tar jag tio nästan likadana bilder istället för en och sparar alla. För att jag inte orkar sortera alla bilder. Lättja är inte en dygd.

Och vad händer med mina hemsidor och mina sociala medier om jag plötsligt skulle gå bort? Det behöver jag ta reda på. Vad vill jag själv ska ske med allt mitt material när jag inte längre finns?


Gratisversionens begränsning är alltså en påminnelse till mig om att ta större ansvar för min digitala närvaro, att inte skräpa ner i himmelen och på jorden. Det är ett problem så lätt att blunda för. Vi glömmer att det digitala kräver sin analoga form. Att någonstans står alla de där servrarna som lagrar innehållet i våra liv, både vårt arbete och vårt privatliv. De slukar energi för att hållas igång och ännu mer energi för att kylas ner så att maskinerna inte blir utbrända.


Jag som förut var så noga med att spara allt väsentligt digitalt material, ex privata foton, på en extern hårddisk har blivit slarvig med det. Jag anar att vi alla är hoarders/extrema samlare när det kommer till digitalt material. Vi uppmanas inte att städa efter oss, utan att samla mer och mer i externa förråd som vi måste betala för. Jag märker att det gnager i mig. Att detta är något jag behöver titta närmre på. Jag agerar inte fullt medvetet, utan dras med i strömmen.


Det finns verkligen fantastiska möjligheter och goda sidor av det allt mer digitala liv vi människor lever. Men det finns också en baksida vi alla bidrar till som vi sällan besöker. Jag vill ta ansvar för min del. Både på framsidan och baksidan.


En del av mig längtar ofta tillbaka till det helt analoga. Till att enbart mata fåglar och göra lerfigurer som andra kan bruka. Men den tiden existerar inte längre. Mänskligheten har passerat den. En dag kanske vi tvingas tillbaka till den för att det digitala slås ut, vem vet. Men det digitala livet tillhör vår samtid. Jag lär mig ännu att leva i en blandning av det analoga och digitala. Jag lär mig fortfarande att skilja mellan den digitala framsidan och baksidan.


Vi lever på en ny jord. Vi måste bara se till att den nya jorden tillhör Gud och inte människorna. Att den nya jorden tjänar Skapelsen och allt liv, inte utplånar henne.

Det ökade intresset för att leva mer hållbart, att återuppliva gamla naturliga husmorsknep, att reparera det i Skapelsen som vi människor skadat, är tecken på att också en ny människa håller på att växa fram. En som återknyter kontakten med Skapelsen och Skaparen. Det ursprungliga. Det oförstörda. Det naturliga.


Jag tittar gärna på sådan teveprogram där man skördar mat från naturens eget skafferi, planterar mangroveträd och återskapar korallrev. Jag tittar på program om återbruk, hur man renoverar gamla prylar och tar tillvara både det ena och det andra på alla möjliga fiffiga sätt.

Det finns många underbara människor på vår planet som ägnar sitt liv åt att göra det goda. Att bevara en viss djursort, ett naturskyddat område, ett nästan utdött språk, en urgammal tradition, ett tusenårigt hantverk eller något annat. De får inte stort utrymme i media och gör oftast inte så mycket väsen av sig eftersom de fokuserar på att utföra sin uppgift. De finns. Jag tror att de är många fler än vi anar. Men de är inte narcissister. De står inte och gapar på sociala plattformar.


När gaphalsarna en dag tystnar, för att ingen orkar lyssna på dem längre, då kommer vi alla att vända oss mot dem som har fortsatt att arbeta i det tysta och fördolda. Vi kommer att se att de människorna redan banat väg för det nya och friska. Vi kommer att kunna ansluta oss till dem och lära oss att plantera mangroveträd för att havet inte ska sluka för mycket av jordytan. Vi kommer att plantera korallrev och hjälpa livet att återhämta sig. Vi kommer att laga våra kläder istället för att köpa nya. Det är vad jag tror.


En ny himmel och en ny jord kräver en ny människa. Jag är en av dem som försöker dra mitt lilla strå till den nya stora myrstacken. Jag gör det genom att vara den förändring jag vill se i vår värld. Det fanns en tid då jag inte tänkte på fåglarnas behov, nu älskar jag de små liven. Det fanns en tid då jag slängde mat för att datumet på förpackningen uppmanade mig att göra så, nu bakar jag bröd av filen som håller på att bli sur. Det fanns en tid då jag hade slängt den åldriga leran för den var besvärligare att jobba med än en färsk. Nu har jag handgjort julpynt som står på tork. Förringa aldrig de små förändringarna. På sikt är de stora.


Idag ser jag en stor glädje i att använda det jag redan har, att ta emot sådant andra tänker slänga och i minsta möjliga utsträckning köpa nytt. Nyligen fick jag en helt ny höstgarderob för att dottern hämtade kläder gratis. Både fin- och vardagskläder. Jag älskar det! Delade tillgångar är min grej!


Vad jag gärna skulle lära mig att göra är bruksföremål av keramik. Slå mig ned vid en drejskiva igen för första gången sedan lågstadiet. Det kommer en dag. Det vet jag. Att jag gör mina egna tallrikar, muggar, krukor och fat. För att jag vill och kan och tycker det är skoj.

Visste du att Gud kallas i Bibeln för krukmakaren? Vi människor är leran i hans händer.


Nu ska jag sätta mig och fortsätta teckna boken jag fått i uppdrag att illustrera. Samtidigt som jag är uppkopplad via Zoom med Andrea Hylen i USA. Vi möts varje dag under 100 dagar i en tyst timme där vi arbetar sida vid sida, trots avståndet. Hon håller den platsen och jag är där så mycket jag kan. Det är den vackra framsidan av vår digitala värld. Kontakten med andra människor. Samarbetet som blir möjligt.


Vill du läsa de äldsta blogginläggen bör du göra det denna vecka. Sedan försvinner de. Jag har bara 40 MB utrymme kvar av mina 500 MB.

Kom ihåg att jag är i ständig förändring liksom livet själv. Det innebär att jag kanske motsäger mig själv i mina gamla texter om du jämför de med det nya. Om jag är densamma idag som för ett år sedan blir jag faktiskt lite orolig.


Nu faller den första snön utanför mitt fönster.


Kram,





bottom of page