I gryningen skymtar jag det nya

Det är en sådan där dag då det gnisslar och skaver inom mig. När jag går till mataffären för att handla mjölk till kaffet noterar jag hur jag vill fly från mig själv. Fly mina tankar. Fly mina känslor. Det vilar ett mått av svårmod över mig. Det får mig att vilja krypa ihop i fosterställning så jag kan återvända till livet då jag var innesluten i en beskyddande kropp. Avskild från världen.

Jag sätter med slutna ögon i soffan och vänder blicken inåt. Vemodiga toner från ett pianostycke spelar i bakgrunden. Var kommer detta svårmod ifrån? Jag låter känslor och tankar få lov att komma fram.

Jag känner mig uppspikad på ett kors. Det värker i händer och armar. Bilder strömmar fram. Jag ser dem. Och jag förstår dem.

Spiken i min vänstra hand symboliserar människorna i slutskedet av sina liv. Spiken i min högra hand symboliserar barnen. Jag utbrister: "Snälla Gud, jag orkar inte hålla detta stora spann av medvetenhet. Mitt hjärta brister. Snälla, låt mig få lov att vara ett barn någonstans så jag kan vila."

Jag vet att jag blir visad något jag inte kan undfly. Det är min kallelse. Jag kommer inte undan den. Jag har levt med detta sedan jag var barn. Det har alltid varit mig övermäktigt. Också nu är det så.

Kallelsen har bytt kläder under årens lopp utifrån livets omständigheter, men kroppen har alltid varit densamma. Det värker i hjärtat av vilsenhet, otillräcklighet och ensamhet. Jag kan inte stänga av. Jag kan inte fly. Tankarna finns där. Känslorna finns där. Vare sig jag vill det eller ej. Idag är det extra jobbigt.

Jag var bara en liten flicka när jag förstod att vuxna människor var sårbara och behövde stöd. När jag kom upp i tonåren insåg jag att också barn var sårbara. Sedan dess har jag haft den positionen. Jag ser både de som gått före mig och jag ser de som kommer efter mig. Jag ser sårbarheten hos de som blir äldre. När krafterna sinar, vännerna dör och livet visar sin skörhet. Jag ser sårbarheten hos de små. När de vuxna är frånvarande, upptagna av sig själv eller utarbetade. Inte ens när jag blundar slutar jag att se. Då ser jag det bara från ett annat perspektiv.

Jag tänker mycket på de krafter som styr vår värld. På den maktordning som råder och vad det gör med oss människor, vi är nämligen alla sårbara och sköra.

Jag tänker på den klimatkris som galopperar allt snabbare och vad den kommer att innebära för alla barn, inklusive mina barn och barnbarn.

Jag tänker ännu mer på dessa saker nu när vi i Sverige har ett val att göra.

Jag hade hoppats på att måla idag. Färdigställa en tavla inför utställningen om ett par veckor. Men nej. Jag kan inte. Jag finner ingen mening med att måla. Jag har ingenting att säga med min konst just nu. Det bara värker i mitt hjärta och jag vet inte vad jag ska göra med den smärtan. För jag är inget barn längre. Jag kan inte krypa ihop i fosterställning och hoppas att någon annan ska befria mig från mina tankar och känslor. Jag är vuxen. Det är mitt samvete och min medkänsla som talar. Inte några katastroftankar, utan samvetets tankar. Inte rädslostyrda känslor, utan djup medkänsla.

Jag tror jag håller på att avsluta ett kapitel. Under många årtionden har mitt fokus varit helande. Jag har velat läka min egen historia, det jag ärvt från min släkt. Jag har velat läka mig själv, ett barndomstrauma, medberoende och bilden av mig själv som kvinna. Jag har velat läka mina relationer så att jag inte sårar såsom jag blivit sårad. Det har varit min drivkraft, att läka, hela, försona och förena.

Nu befinner jag mig i gryningen till något nytt jag inte riktigt vet vad det är. Mer än att det är maktordningen och miljön som väcker starkast känslor i mig och berör mig djupast. Kanske finns där en gemensam nämnare för dessa två ämnen. Kanske möts de i vad vi kallar ledarskap. Det känns så i min kropp. För det är som om någon drar ut spiken ur mina händer och lyfter ned mig från korset när jag låter ledarskap landa i mig. Jag placeras på en vagn. Någon ger mig tömmarna. Det blöder fortfarande i mina handflator. Det är samma kallelse, med samma stora vidd av medvetenhet, utifrån mitt samvete och medkänsla, men jag placeras på en ny plats där de två blir till en gemensam kraft som är ämnad att användas för att föra vagnen framåt. Och jag har en häst som erbjuder mig sin hjälp.

Svårmodet släpper taget. Hjärtat slappnar av. Jag har en liknelse för det som är på väg att ske, men jag vet inte vad det innebär i praktiken och hur det kommer att gestalta sig i mitt liv. Men jag har en bild jag kan återvända till. Jag kan sluta ögonen och vända blicken inåt. Där finns hästen och vagnen. Jag kan kliva upp och sätta mig på platsen som jag har fått. Jag kan ta tömmarna i mina händer och provköra ekipaget i mitt inre. Jag kan låta hästen visa vägen eftersom jag inte vet vart vi ska. Mer än att vi ska ta oss mot en framtid där ledarskap är att visa omsorg om andra, inte utnyttja människors underläge, sårbarhet och deras längtan. Där ledarskap är att se till barnens bästa och där vi vuxna förvaltar Skapelsen, inte utnyttjar och tömmer den på sina resurser.

Kram,