Jag tittar på månskäran och inser hur lika vi är. Ögat lurar mig att tro att månen ser ut just så, som en skära. En skärva av sig själv. Men vi vet ju alla att hon är hel. Ett runt klot med en yta som får mig att undra vad hon varit med om.
Ni ser också bara en skära, en skärva av mig. Ni ser den upplysta sidan av mig, den jag väljer att lysa på, men inte allt det som ligger i mörker. Och ibland ser ni ingenting alls. Såsom jag inte ser månskäran nu för hon skyms av molnen som drar förbi.
Den mörka sidan av mig är min ateljé. Nu förstår jag att det är så. Tomrummet efter min pappa som jag skrev om häromdagen har format mig till en konstnär. (Läs inlägget HÄR.)
Jag inser att en del av den djupa ensamhet jag ibland kan uppleva, känslan av att vara ensam med mig själv och den jag verkligen är, handlar bland annat om att jag inte levt ihop med och delat mitt liv med andra konstnärer. Den poletten trillade ner när jag nyligen såg ett avsnitt av Husdrömmar-Vintageresan. Jag är som henne, konstnären och inredaren Marie Olsson Nylander och människorna jag haft omkring mig är som hennes syster. Vi kan dela samma erfarenheter, men vi lever med dem på olika sätt.
Här kan ni se programmet:
Jag har aldrig velat glömma och gå vidare. Istället har jag velat lära mig att leva med det jag upplevde och som formade mig till den jag är. Om jag inte hade gjort så hade jag stängt dörren om rummet inom mig. Tomrummet. Det som min pappa skulle ha fyllt upp. Då hade jag förlorat min ateljé.
Det är ingen nyhet att vi konstnärer ofta lever med starka känslor och ett skört sinne. Vi är förenade av ett utvidgat känsloliv och ett psyke som balanserar i gränslandet mellan det ni kallar verklighet och den osynliga tillvaro vi har tillgång till. Känslorna är färgerna med vilka vi målar. De är leran i våra händer. Tonerna i vår musik. Berättelserna vi skriver. Pennan vi tecknar med. Stegen vi tar när vi dansar.
Idag blev jag nästan överväldigad över den första frostens skönhet när jag vaknade. Och under hundpromenaden insåg jag att jag inte alls är en vår- och sommarmänniska. Jag älskar också höstens mörker och vinters kyla. Det har jag förstått i år. Med det kommer en ny sorts frihet. Hela året är till för mig.
Jag älskar det vita, det beiga och naturens alla toner av brunt. Verkligen älskar. Det vet alla som någon gång besökt mitt hem. Men plötsligt har en ny längtan i mig vaknat. Att släppa in svärtan i mitt skapande. Jag har varit rädd för det. Rädd att jag ska upplevas som mörk, depressiv, ljusskygg. Men nu upplever jag en nyfikenhet. Jag vill gå in i det mörkret. Vandra runt på baksidan av månen. Skapa också med svärta som bas. Inte bara det vita.
Igår var en hemskt dag. En av de där dagarna jag ständigt måste uthärda. Ta mig igenom. Överleva. Trots att de leder till en förnyad känsla av frihet och mer insikter är de trånga passagerna tuffa för mig mentalt och känslomässigt. Jag har slutat tala om dem med mina vänner. För de kommer inte att försvinna. Inte att gå över. Min känsla är att andra vill att de ska det.
Men jag vill inte vara utan dem, för de är som födslokanaler. Och jag tror att varje människa som formats till en konstnär fattar precis vad jag menar. Och alla ni som inte är det, kan inte begripa vad allt det lidandet ska vara bra för.
Men smärta och lidande är inget jag söker. Tvärtom, jag gör allt jag kan för att lindra det. Men jag är den jag är och det vill jag inte ändra på. Jag är en skapande människa. Jag är en konstnär. Jag vill bli en mästare både i att leva och i att skapa. På mitt eget unika sätt.
Vem vet, kanske ligger inte min briljans i den upplysta skärvan, utan i den mörklagda delen ni andra inte ser. Kanske är det där jag hittar mitt eget unika konstnärskap. När jag inte tvingar min konst att vara ljus för er andras skull, utan låter den vara mörklagd om det är vad den vill.
Vad som också blivit så tydligt den senaste tiden är hur trött jag blir av skrivandet. I synnerhet om jag inte samtidigt skapar med händerna. Ord berättar. Ord inspirerar. Ord upplyser. Ord avslöjar. Det är fantastiskt. Men de formger inte leran till en skulptur. De sätter inte färgerna på en tavla eller tonerna till en melodi. Och jag mår som allra bästa när jag formger och skapar. När mina händer får leka fritt. Jag behöver leva mer konstnärligt än vad jag gör just nu. Annars blir jag sjuk. Det berättar min kropp. Senaste tiden har jag glimtvis tappat orienteringen. Inte vetat riktat var jag är. Det händer inte när jag skapar, men när jag skriver och arbetar vid skärmen.
Så igår tog jag fram lite lera. En fågel tog form. Fjorton hjärtan med relief att hänga i julgranen eller i en kvist med trollhassel. Jag kom att tänka på Jesusbabyn jag knådade fram för några år sedan och hur roligt jag tycker det är att skapa heminredning ur sådant jag finner i naturen. Jag älskar att pynta hemmet med vackra handgjorda ting. Hemmet är inte enbart en bostad och sannerligen inte min borg. Hemmet är en förlängning av mig själv, därför saknas en bit av mig just nu när jag bor hos min äldsta dotter.
Men enda fråga just nu är vad jag behöver göra för att livnära mig på mitt konstnärskap. Hur jag ska få sålt det jag skapar. För det är vad jag vill. Det är vad jag behöver för att må bra och inte bli sjuk. Det är vad som skänker glädje, njutning och mening med mitt liv. Jag vill bli en mästare och verkligen bemästra den konst det är att leva i kärlek också till mig själv.
Kram,
留言