top of page

Jag har varit min egen försökskanin

Första gången jag "såg" det inre barnet i en människa var när min pappa berättade om sin pappas död. Som liten flicka upplevde jag det som en "snyfthistoria". En berättelse min pappa plockade fram när han var på fyllan och tyckte synd om sig själv. Jag ansåg att den gamla historien var hans ursäkt att förbli som ett barn, att slippa från ansvaret att vara en närvarande förälder. Jag avskydde hans historia för den tvingade mig att växa upp alltför fort och bli vuxen. Så ärvde jag hans obearbetade trauma.


Idag ser jag på min pappa och hans historia med vuxna ögon. Min pappa var alkoholist. Först måste man ta tag i nuets problematik innan man kan gräva i sin historia. Han hade behövt bli nykter och därefter hade han varit tvungen ta hand om barnet inom sig och den lille pojkens trauman. Då hade min pappa haft en chans att vara både vuxen och en förälder till mig.

Därefter hade han behövt titta på de ärvda trauman han fått av sina föräldrar för att komma underfund med vem han egentligen är i Guds ögon, utan allt det skadade. Vi har ju alla också ett gudomligt arv, inte bara ett mänskligt. Först då hade min pappa också haft möjligheten att vara en förebild som beredde väg för mig på min resa genom livet.

Alltså hade uppvaknandet hos min pappa behövt ske redan 18 år tidigare när mitt äldsta syskon föddes, för att han vid min födelse skulle vara en hel människa som kunde tillgodose mina grundläggande behov som barn. De fysiska, själsliga och de andliga.


Igår var det som att äntligen kunna linda upp de sista trådarna på ett trassligt garnnystan jag arbetat med i över 20 år med att reda ut. Jag föddes in i detta liv omgiven av missbruk, medberoende, obearbetade ärvda trauman och omständigheter som skapade nya trauman. Det skedde inget egentligt tillfrisknande i vår familj förrän jag skilde mig och sedan min syster skilde sig. Då hade jag hunnit bli 40 år.


Jag tycks inte ha fått den där predestinationen för missbruk, tack och lov. Men att den rinner i vårt blod är tydligt. Missbruk har funnits i vår släkt i en evighet och jävelskapet försöker ständigt skörda offer i nya generationer. Med missbruk följer medberoende för de andra inblandade. Det insjuknade jag i. Som barn till mina föräldrar och sedan i så gott som alla relationer. Medberoende är inget man bara slutar med. Det är en komplicerad sjukdom som är svår att tillfriskna från. Alkohol kan man leva utan, men inte nära relationer.


Medberoendet var det första jag behövde titta på och ta hand om hos mig själv. Konsekvenserna har varit oerhörda. Jag har behövt läka mycket och förändra många beteenden. Tänka helt om och helt nytt. Inse vidden av alla lögner jag levt i.

Först därefter gav sig mina egna personliga trauman tillkänna. Det har varit ett känslomässigt helvete att återuppleva allt som hade begravts och förträngts, och som därför låg dolt och obearbetat inom mig.

Men det var i mötet med mitt eget inre barn och allt jag har varit med om som kärleken till mig själv föddes. Äkta kärlek. En ömsint, varsam moderlig kärlek med stort tålamod och en enorm uthållighet. Med min sårbarhet har jag mött upp mitt inre barn. Så har jag återerövrat hennes tillit till mig. Hon var fruktansvärt skadad och åsidosatt. Det har gjort ont att möta, känna och inse det.


Det inre barnet är en livslång relation. Det är hon som minns ljudet av mormors tickande klocka i hennes tysta lugna hem och det goda polkagrisarna i glasskålen på mormors bord i vardagsrummet. Det är också det inre barnet som kommer ihåg hur ont det gjorde när hon föll med cykeln och skrapade knäna på asfalten, men att det hjälpte lite när mamma kom och plåstrade om såren. Hon bär de stora fantastiska drömmarna vi har och de djupaste såren av svek, övergivenhet och förluster.

Det inre barnet pratar alltid med oss, vi måste bara lyssna. Hon kan antingen sätta käppar i hjulet för dig eller hjälpa dig till framgång. Är det inre barnet tillfreds är hon som en superhjälte, full av kärlek, drömmar och livskraft. Om du struntar i ditt inre barn finns barnet ändå i ditt undermedvetna och bestämmer över stora delar av ditt liv.


Det jag också behövt titta närmre på är min mamma och hennes föräldrar, samt min pappa och hans föräldrar. Jag har behövt förstå hur mina föräldrar var när jag föddes och vem de var innan jag kom till, och även hur mina mor- och farföräldrar hade det. I mötet med deras historier har det inte varit så speciellt svårt att se och förstå varför det har blivit som det blivit. Jag känner nu till en del av de trauman jag ärvt. Hur de uppkom. Det är viktig information för att jag ska kunna urskilja vad som är mitt och vad som är deras. De ärvda trauman är luriga. De upplevs som ens egna i kroppen, men de går inte att koppla samman med egna minnen och händelser. De kallas för intergenerationella trauman och måste behandlas på samma sätt som självupplevda trauman.


Min pappa sa ofta "Du är precis som din farmor". Jag har aldrig träffat henne. Hon dog innan jag föddes. Så hur kan jag då vara lik henne?

Vi ärver både likheter i utseende och personlighet samt smärta från våra förfäder, vare sig vi mött dem eller ej. I vårt individualistiska samhälle kan dessa tankegångar vara provocerande. Men ingen människa är en isolerad ö. Allt jag gör påverkar er andra. Allt vad ni andra gör har en inverkan på mig. Stor eller liten. Vad jag kan kontrollera är hur jag förhåller mig till den sanningen.

Jag är övertygad om att vi måste lära känna vår historia för att kunna förändra vår nuvarande situation och vår framtid. Det räcker inte med att enbart tar hand om vårt eget bagage, vi har också ett ansvar för det kollektiva och vi måste alla hjälpas åt.


Anden överöser Sötnosen med kärlek, illustration av Marie Ek Lipanovska
Anden överöser Sötnosen med kärlek

Jag har varit min egen försökskanin under alla år. Min vän Charlotte sade en gång när jag berättade för henne om hur jag lyssnade till min kropp och agerade utifrån det, att det jag höll på med var kroppsterapi. Ingen hade lärt mig det. Jag är autodidakt i princip allt jag kan. Och jag har Anden som vägledare och terapeut.

Utifrån mitt eget djupa lyssnade till kroppen och själen, till Guds ande och människors berättelser, har jag utvecklat olika metoder för att läka mig och min historia, förlåta och försonas, få upprättelse och sedan ge vidare mina kunskaper till andra.

Många år senare har jag ofta stött på liknande verktyg och metoder hos andra och fått namn för det jag gör intuitivt. Energy Coaching, Somatic Exercises, Inner Child Meditation, Christian Meditation, Art and Creativity Therapy, Journaling and Writing to Heal. Till och med Evangeliet fanns inom mig innan jag hade lyssnat till det utifrån. Det är fantastiskt hur människan är skapt.


Det finns alltid mer att lära om mig själv och hur jag kan hjälpa andra människor. När jag nu nystat upp hela garnnystanet efter 20+ år och insett att det inte bestod av en tråd utan flera, då kan jag också mycket enklare se vad jag har att erbjuda andra framöver.

2024 blir ett år då jag tittar närmre på vad jag redan kan och vill använda i mitt arbete med andra människor. Och vad jag vill lära mig mer om och fördjupa mina kunskaper i.

I mötet och arbetet med andra människor kommer jag alltid att också möta mig själv. Jag kommer att upptäcka när jag slagit en knut på någon av mina trådar eller om de trasslar ihop sig. Därför behöver jag alltid se till att ha utrymme för en stor portion egentid så att jag kan reda ut och hålla ordning i mig själv och mitt liv. Jag slutar heller aldrig att umgås med mitt inre barn för jag vill att hon känner sig trygg, glad och älskad ihop med mig. Och hon är min superhjälte och en sådan är det bra att ha.

Kram,


bottom of page