Egentligen skulle jag vilja resa bort under fastetiden som startar på Alla hjärtans dag. Vara hållen i min tro. Sätta mig ned vid ett dukat bort och inta såväl mat för min ande som för min kropp. Jag skulle vilja förnya mitt ja till Jesus och åter få tid att lyssna.
Det var den 29 oktober 2009 som Gud pekade i en helt ny riktning för mitt liv. Det var ett vägval. Jag kunde ha sagt nej. Men jag sade ja till att vandra den nya okända väg jag inte visste något om. Vägen hade ett namn, Jesus. Den hade en vägvisare som då var osynlig för mig. Jag tänkte inte på att jag lyssnade till den helige ande. Att Anden var servitören av den nya andliga kosten. Att Anden var biografmaskinisten som spelade upp en ljudfilm jag aldrig tidigare hade sett. En sorts förenklad svensk version av Evangeliet så att jag skulle begripa andemeningen i det jag fick bevittna och lyssna till.
Trots att jag ibland kan känna att Gud är oändligt långt borta, utom räckhåll, obegriplig och ogripbar för både min kropp och mitt sinne, kan jag samtidigt bara sjunka ner i djupet av mig själv till en plats där jag lägger mitt huvud mot hans axel. En rörelse som omedelbart får mina ögon att tåras. Jag blir då liten, men inte på ett negativt sätt. Jag blir ung och sårbar, inför en Gud som känns gammal och erfaren. Där, med huvudet mot hans axel är jag trygg. Det är Sötnosens födsloplats. Där kom hon till liv. Där strömmade teckningarna fram. Gud älskade och älskar varenda en.
Jag längtar av hela mitt hjärta efter en man med samma närhet till Gud som jag bär i min kropp. Jag vill sjunka in till den platsen i mötet med mannens kropp på samma sätt som min kropp erbjuder den trygga vilsamma platsen av Guds närvaro.
Jesus talar från en minimal ö ute på havet, liten som en punkt. Hans talarpunkt.
Så började det. Det var begynnelsen på den nya väg jag skulle komma att vandra. Jag skildrade den i min första kristna bok Tid att lyssna.
När jag tittar på scenen ovan tänker jag att det är en befruktning. Havet är mitt livmodervatten. Ön är mitt ägg. Ordet (Jesus) är spermien. Han kommer med ett helt nytt liv genom att komma med sig själv.
Hur ska jag någonsin kunna förklara för någon människa vad mötet med Jesus betytt för mig? I så många andra relationer jag haft, allra tydligast tillsammans med män, har mitt liv hamnat i skuggan av den andres liv. Att ge mitt liv och att ge mig själv har ansetts naivt och fel. Så gott som varenda kotte har sagt att man ska behålla någon del av sig själv.
I mötet med Jesus har han kallat fram mig ur de skuggorna. Det är vårt gemensamma liv vi lever. Inte hans liv. Inte mitt liv. Vårt liv. Han ger hela sig åt mig och jag gör detsamma. Ingenting behåller vi för oss själva. Det är det som gör all skillnad i världen. Jag vill inte leva på något annat sätt än så. Ohämmat.
Jag strävar inte efter att bli Kristuslik, att bli helig. Allt som betyder något är att leva mitt liv i kärlek. Ohämmad kärlek. Jag vill vara bottenlöst älskad och älska utan några hämningar. Det är frihet. Verkligen frihet.
Kanske är min längtan efter att förnya mitt ja till Jesus en längtan efter ännu mer av hans kärlek. Har inte all min längtan sitt ursprung i Guds längtan efter mig?
Är det ännu en smekmånad jag önskar mig? Tid för oss själva, bara vi två? Eller är tiden inne för kärleken att ta kropp?
Guds kärlek för mig sinar inte. Det finns alltid mer kärlek att ta emot. Vad vet jag, kanske känner sig Gud nyförälskad i mig igen. Jag själv längtar efter förälskelsen. Det är en tid då jag öppnar mig för kärleken - både den som väller fram ur mig och den som strömmar mot mig från den andre. Det är en tid då jag väljer att se det goda i min älskade och avstår från att fokusera på det som inte är fullkomligt.
Ön i havet som Jesus steg ned på och befruktade med sitt liv blev till ett barn. Ett barnaskap inför Gud. Det barnet växte upp i kärlek - Guds kärlek för mig och min kärlek för barnet. Flickan fann sin frihet och ett oberoende i det totala beroendet av Gud. Hon fann att göra Guds vilja är att göra det som är bäst också för sig själv. Flickan växte och mognade till en ung kvinna - en helt ny kontinent med en bördig mark reste sig ur det som en gång var en isolerad ö omgiven av vatten.
Endast Guds kärlek kan förvandla en människa på detta sätt.
Kram,
Comments