top of page

Kärlekens källa

Den välsignade gråten sipprar tyst och stilla fram.

Tårar som torkar snabbt i ett starkt solsken.


Marta och Maria, hand i hand denna morgon.

Redan innan mässan kommer de hem till mig.


Marta, du saknar ditt eget välkomnande hem.

Där dörrarna står öppna för Jesus och hans lärjungar.


Maria, du lämnar platsen vid Jesu fötter.

Du går ut ur lyssnandet för att knacka på kyrkans port.


Mitt hjärta gråter.


En gång skådade ni hans namn på horisonten.


J E S U S K R I S T U S

 

Nu står han inte längre på den osynliga linje där himmel och hav möter varandra.

Hans namn svävar över jorden.


Vi lyfter blicken, Marta och jag.

Fäster den på honom vi båda älskar.


Vi håller varandra i handen.

Starkt är vårt systerskap.


Vidöppna är hans portar.

I bredd kan vi gå in.


Sida vid sida.

Utan att släppa taget.


Ingen av oss lämnas utanför.

Ingen går in före den andra.


"Ett är nödvändigt", säger Marta och faller på knä.

Hon fortsätter vänd mot mig:


"Du har valt det som är bäst,

och det vill jag inte ta ifrån dig."


"Du är min syster", svarar jag henne.

"Ett Guds hem och en Jesu vän."


"Portar, öppna er vida!

Höj er, uråldriga dörrar!" ropar min syster.


"Rabbouni, öppna dig för oss", viskar jag.


 

Det värker i mitt hjärta.

En gråt vill välla fram.

Jag öppnar mig som törstig jord.


En gång bodde hos oss en broder.

Marta styrde vårt hushåll med kärleksfull hand.

Jag satt vid vår Herres fötter och drack av hans liv.


Vi saknar vår broder.

Vi saknar vårt hem.

Vi saknar vår Herres vänner.


Bara Sion är kvar

som en hydda i vingården,

ett vaktskjul på gurkfältet

- en beskyddad stad.


Vi går till den plats dit du hänvisade oss.

Det skjul där allting hade sin början.

I böckernas bok stiger vi in.


Jag besvär er, Jerusalems döttrar:

stör inte kärleken, väck den inte,

förrän den själv vill.


Törnrosa kallade du mig den gången.

Som om jag hade sovit i hundra år,

men en dag skulle återvända till kungen.


Jag vaknade och somnade om.

Slumrade till och föll åter i dvala.

Men du gav dig inte, du fortsatte kalla:


Kom, min älskade, min vackra flicka, kom ut!

Vintern är över, regntiden är förbi.

Marken täcks av blommor, sångens tid är inne, turturduvan hörs i vårt land.

Fikonträdet får kart, vinstocken går i doftande blom. Kom, min älskade, min vackra flicka, kom ut!



Jag steg upp och gick ut.

Men jag fann dig inte.

Då sökte du upp mig i mitt eget hem.

Min duva bland bergets klyftor, i klipphyllans gömsle, låt mig se dig, låt mig höra din röst! Din röst är ljuv, din gestalt så skön.


Jag lät dig höra min röst.

Du fick se mig naken.

Ingenting dolde jag för dig.


Du talade till mig som ingen förut hade gjort.

Jag trodde på allt du sade.

Inte ett ord tog jag för en lögn.


Du har fångat mitt hjärta, min syster och brud, med en enda blick har du fångat mitt hjärta, med en enda länk av din halskedja.

Vad din kärlek är skön, min syster och brud, din kärlek är ljuvare än vin, din balsam ljuvare än alla dofter.

Av sötma dryper dina läppar, min brud, din tunga gömmer honung och mjölk, dina kläder doftar som Libanon. En inhägnad trädgård är min syster och brud, en inhägnad trädgård, en förseglad källa.

I din lustgård växer granatträd med härliga frukter, henna och nardus,

nardus och saffran, kalmus och kanel, alla slags doftrika träd, myrra och aloe och finaste kryddor.

Du är trädgårdens källa, en brunn med friskt vatten, bäckar från Libanon.



Jag är din syster och din brud.

Jag är din frodiga trädgård.

I min brunn flödar ditt friska vatten.


Jag är allt det du säger att jag är.

För sådan har din kärlek format mig.

Men ingen tror mig, så jag fortsätter att tala:


Jag sov, men mitt hjärta var vaket. Hör, min vän knackar på: »Öppna för mig, min syster, min älskade, min duva, min fulländade! Mitt hår är fuktigt av dagg, mina lockar våta av nattens droppar.«

Jag har tagit av mig linnet, skall jag ta på det igen? Jag har tvättat mina fötter, skall jag smutsa ner dem igen?

Min vän sticker handen genom gluggen och får mitt inre att skälva.

Jag stiger upp för att öppna för min vän, och mina händer dryper av myrra. Från fingrarna rinner myrra över dörrens regel.

Jag öppnar för min vän, men min vän har gått. Jag blir utom mig, han är borta, jag söker honom men finner honom inte, jag ropar, men han svarar inte.

Väktarna finner mig, de som går runt i staden. De slår mig, de gör mig illa. Murarnas väktare sliter av mig sjalen.

Jag besvär er, Jerusalems döttrar: om ni finner min vän, tala om för honom att jag är sjuk av kärlek!



Jag är sjuk av kärlek.

Jag vandrar runt i staden som en vålnad.

De stänger mig ute, de gör mig illa.


Jag ropar, men du svarar inte.

Jag söker dig, men finner dig inte.

Också när jag sover är mitt hjärta vaket.


I din trädgård väntar jag.

Under bar himmel sover jag om natten.

Bara hundarna håller mig sällskap.


Jag är min väns, till mig står hans lust.

Kom, min vän, låt oss gå ut på fälten och övernatta bland hennabuskarna.

Låt oss tidigt gå ut i vingårdarna och se om vinstocken skjutit skott, om knopparna har öppnat sig, om granatträden gått i blom. Där skall jag ge dig min kärlek.

Kärleksäpplena doftar, vid vår dörr finns härliga frukter, nya och gamla. Dem har jag sparat åt dig, min vän. Om du ändå var min bror, som ammats vid min mors bröst! Då kysste jag dig om vi möttes på gatan, och ingen skulle ta illa upp.

Då förde jag dig till min mors hus, hem till henne som fostrat mig. Jag skulle ge dig kryddat vin och saft från mina granatäpplen.

Mitt huvud vilar på hans vänstra arm, hans högra omfamnar mig.

Jag besvär er, Jerusalems döttrar: stör inte kärleken, väck den inte, förrän den själv vill.



Du är min vän och min älskade.

Jag är din trädgård, du min trädgårdsmästare.

Alla härliga frukter har jag sparat till dig.


Skynda, min vän,

som en gasell eller en ung hjort

till de doftande bergen.


Jag väntar dig.





bottom of page