Ljus av ljus

Lågan är densamma, men veken är av en annan sort. Kanske är det så jag bäst kan beskriva det. Skillnaden mellan att brinna av sig själv och att brinna för Gud.

Igår satt jag i samtal med prästen i min församling. Jag kom för att få login-uppgifter, men vi satt en bra stund och samtalade om allt möjligt. Vi talade bland annat om porträtten i Kyrkobladet och att de ännu inte har någon efterträdare till mig som skribent. Han sneglade på mig, log finurligt och undrade om jag inte kanske kunde skriva ännu ett år. Vi vet ju båda att porträtten är uppskattade och själv tycker jag de är en god idé.

Jag berättade för honom att inom mig lyser ett ljus som inte är mitt. Det är Guds liv i mig. Inte mitt eget. Jag tar inte lätt på det. Det är något stort och obegripligt. Insikten om att det inre ljuset i mig är ljus av ljus, Guds låga, har medfört att jag ser som min främsta uppgift i livet att bygga mitt liv och min ekonomi utifrån det ljusets bästa. Det innebär att vad som logiskt sätt och till som en yttre handling kan se ut som en Guds vilja och ett gott tjänande, inte alltid är det satt i relation till det ljuset inom mig.

Fader, fader

du har tagit mig i mörkret.

Fader, fader

blottlagt veken i mig.

Fader, fader

stöp mig nu i din renhet.

Fader, fader

så jag lyser för dig.

Den här lilla andliga visan skrev jag text och melodi till för några år sedan när veken i mig låg blottlagd och jag såg att den var av Gud. När man avkläds hela sin mänsklighet och alla yttre skydd, blir det synligt att essensen i varje människa är Guds avbild.

Jag var utbränd första gången i december 2002. Den 17 december det året hade jag nått min gräns. Jag behövde och sökte hjälp hos sjukvården. Tre barn hade jag, minstingen skulle fylla ett år en månad senare. Det enda jag erbjöds var egentligen plåster för mina brännskador, inte ett helande på djupet. Antidepressiva och fysisk motion erbjöds. Naturligtvis hjälpte det inte. Medicinen gjorde mig sjukare och i den mån jag hade ork tränade jag lite. Men hela mitt väsen skrek efter vila.

I oktober 2016 handlade det inte längre om utbrändhet, inte ens utmattning, utan en fullständig kollaps. Jag var tömd på all livskraft. Nu var det på liv och död. Jag kontaktade sjukvården. Läkaren sade: "Du är riktigt illa däran." Det var egentligen det enda han kunde hjälpa mig med, att han såg och bekräftade faran i det tillstånd jag befann mig i för man vänjer sig vid att vara sjuk.

Men det var hos de nära vännerna jag sökte och fick kravlöst stöd och hjälp.

Jag är en brinnande människa. Kärleken gör mig brinnande. Men veken i mig var mitt lilla jag. Barnet som tvingades bli vuxen i ung ålder. Barnet som såg andra men inte var sedd. Barnet som älskade men saknade den villkorslösa kärleken att fyllas upp av. Barnet som kände andras behov men vars egna behov inte var tillgodosedda. Barnets tankar och vilja var goda, men inte hållbara på sikt. Jag älskade min nästa som mig själv, men saknade källan till villkorslös kärlek.

2002 fanns det ännu lite gammal stearin kvar. Ljuset hade ännu inte brunnit upp. Jag var gift, vi bodde i villa, hade pengar på banken, släkt och goda vänner. Där fanns ett yttre skydd, men inga av mina djupaste behov var mötta. Jag var inte sedd och inte älskad. Jag var inte önskad och sökt för min egen skull. Mina behov var längst ner på listan av prioriteringar. Jag var inte trygg. Det fanns ingen djup vila och återhämtning för mig någonstans.

2016 var mitt lilla jag endast en liten svart förkolnad veke.

Så här illustrerar jag det julen 2016.

Kristus i Kvinnan, Kvinna i Kristus, så heter boken jag tecknade då. Som titeln berättar så har jag jag funnit mig själv - om än livlös och förkolnad i honom. Men före det har jag funnit Kristus i mig. Boken är vansinnigt vacker inser jag nu när jag tittar på texter och illustrationer. Den är inte utgiven. Min själasyster Lisbeth som jag visat den för sade att hon hade velat se den som en meditativ film. Utmärkt idé! Om Gud vill blir det en dag så.

Det är skoningslöst att leva som en blottlagd veke. Outhärdligt för såväl kropp som själ. Jag är människa till kött och blod trots att jag är av helig ande som mitt innersta eviga väsen. Jag är en, inte flera. Det finns ingen kluvenhet eller separation mellan ande och mänsklig kropp.

Helande, försoning och upprättelse har varit mitt mål sedan jag blev mamma till mitt tredje barn. Med honom i famnen såg jag in i den nyföddes ögon och visste att det var tid att påbörja det arbete som förr eller senare vi alla måste göra. Det inleds med ett sökande efter oss själva och en djupare mening med våra liv. Det övergår till att gräva upp, hela och försonas med vår barndom och därefter all våra ärvda trauman från flera generationer tillbaka. Det fortsätter med att söka vår sanna jag, vår verkliga identitet bortom det mänskliga arvet och miljön. Slutmålet är Gud och uppgåendet i honom, däri ligger och finner vi avbilden. I mötet med den avbilden inser jag att mitt liv inte tillhör mig själv, det tillhör Gud och mänskligheten.

Med den insikten förändras alla intentioner, drömmar och mål. För jag bär inom mig ett litet gossebarn som är Världens ljus. Jag finns till för att ge liv åt det barnet och föda fram en ny värld. Det är mitt sanna jag.

Jag har två händer. Med den ena delar jag med mig av Guds kärlek för oss människor. Med den andra verkar jag för helandet i människor. Min son hade rätt. Han förutsåg något. Anden talade genom honom som nioåring. Han böjde sig ned och skrev i den grekiska sanden 2011, såsom Jesus en gång hade gjort när ingen skuld längre lades på kvinnan som kallades för en äktenskapsbryterska.

Tolv år tog det för min sons profetia att gå i uppfyllelse. Så när jag minns på vad han sade vid vernissagen på min konstutställning i våras, då gläds jag inför framtiden och vad den bär med sig åt mig, mina barn och barnbarn, och alla Guds barn.

Långsamt stöper Gud mig i sin renhet.

Så att jag får lysa för honom.

Jag är full av förtröstan på Gud.

Kram,

Marie