top of page

Mörkret som inte är mörkt

"Älska med mig", sade jag lugnt och stilla till honom. Sedan en tid hade jag känt hur det bubblade inom mig av en feminin kraft jag kallade "det vilda", i brist på något bättre. Min kropp visste något som mitt sinne inte kände till. Efter att mannen hade älskat med mig kallar jag det för det feminina mörkret. Mörkret som inte är mörkt.


De bästa liknelser jag kan komma på är dessa. Det är samma mörker som omsluter fröerna långt nere i jorden. Det är samma mörker som finns i havets djup dit solens strålar inte når. Det är kvällens och nattens mörker som kommer när dagen går mot sitt slut. Det är ett mörker som inte är mörkt, det är bara inte ljust som om dagen.


Det har gått elva år sedan jag bad mannen, som vid tidpunkten inte längre var min partner, att älska med mig. Det handlade inte om att älska med varandra, utan han ombads älska med mig. Jag skulle enbart vara mottagaren. Helt och fullt närvarande i och med mig själv, inte med honom eller för honom. Jag skulle falla baklänges ner i mig själv. Bortom det skapade, in i det vilda outforskade och ursprungliga som min kropp kallade mig till. Jag ville dithän. Jag behövde släppa taget. Helt förlora mig. Ge mig hän. Utforska den okända vildmarken.


Mannen var mitt ankare i nuet, i rummet och tiden. Och hans uppgift var att stöta mig in i djupet av min kropp. Min var att slappna av i total tillit till både honom och mig själv. Att helt känna allt som skedde i min kropp. Och jag släppte taget och jag föll. Djupare och djupare ner i min egen kropp. Som om den öppnade sig rum för rum där allt mindre ljus nådde in. Tills jag kom fram till mörkret som inte är mörkt. Där fröerna vilar i den fuktiga svarta jorden. De oföddas kammare. Livets tysta och stilla vagga. Och jag fann en djup genomborrande frid. Stillhet. En tomhet fylld av oändligt liv. Det vilda. Det ursprungliga. Det som inte formats av människor. Det var en helt fantastisk plats. Jag skulle kunna stanna där i all evighet. I den verkliga vilan jag fann där. Men när kroppen till slut öppnade sig helt då föll jag rakt ut i kosmos natthimmel.


Det som drog mig tillbaka, ut ur kosmos och tillbaka in i min kropp, var min egen kropp. Njutningen drog mig hem igen till nuet, rummet, tiden. Efteråt förstod mannen ingenting av vad jag hade varit med om. Han hade befunnit sig i rummet. Med sin kropp och med min kropp. Och njutit av det. Jag däremot hade lämnat rummet och befunnit mig helt inombords utan någon egentlig kontakt med mannen annat än rent fysiskt.


Det finns ett mörker som inte är mörkt. En underjordisk plats så stilla och fridfull att hela kroppen slappnar av på djupet och öppnar sig för andra dimensioner än den vanligtvis kan komma i kontakt med. Det går inte att nå dit på egen hand. Det behövs ett möte mellan två. Förutsättningen är inte kärlek, inte ens älskog. Det är tillit till varandra som öppnar för detta djup. Jag vet detta idag. Jag har erfarenhet av att nå den underjordiska friden genom att vila på en mans arm. Jag kommer med den friden. Inte han. Den är nedlagd i min kvinnokropp. Men han kan finna den ihop med mig. Han kan sjunka ner i den för den rymmer också honom. Jag har erfarenhet av den öppnar mig för en djupare dimension både i mig men också i honom. Där finns också det vilda i honom. Det ursprungliga. Guds avbild.


Detta är väldigt personligt. Faktiskt väldigt privat. Men jag har aldrig läst om detta någonstans. Därför vill jag berätta för er om det. Att det finns. Att det existerar. Att det är begravt långt långt nere i våra kroppar och endast kan nås i mötet mellan två kroppar. Det är inte extasen i sexuell njutning jag talar om. Den är explosiv som ett fyrverkeri som sänder ut stötar i hela kroppen. Jag talar om frid. Stillhet. Livets vagga.


Bibeln talar om den platsen så här: "Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker." Djupet täcktes av mörker. Det finns alltså ett djup som är övertäckt. Som om man dragit ett täcke över djupet. Jag har varit där. Jag har legat på det täcket och under det täcket och fått uppleva också djupet bortom täcket, kosmos själv.


Våra kroppar är ett mästerverk av Skaparen och de borde behandlas därefter.


Jag vet att jag idag kommer med frid in i en relation. Därför att jag har sökt den, funnit den och tagit emot den. Jag vet att jag kan återuppleva den både när jag älskar med en man och när jag vilar på hans arm. För den finns inuti mig och kan därför inte tas ifrån mig. Inte heller kan mannen ge mig den. Men jag har fått den av Gud för att dela den med mannen, inte att undanhålla honom den. Vi blir båda oss själva när vi möts i mörkret som inte är mörkret. I djupet under täcket. Där oändligheten gränsar till vår tid och vårt rum.


Kram,








bottom of page