top of page

25 ÅR MED GUD - 2 viktiga lärdomar och utvandringen till det nya landet

Jag kan ju tycka att Gud kunde bjuda på någon sorts fanfar idag med tanke på omständigheterna, men allt jag hör är det drag som uppstår i köksfläkten när ett lock inte slår till. Men det sägs ju att Gud ibland uppenbarar sig i en stilla susning eller en viskning, så jag säger: "Kom fram ur fläkten, Gud!"


Lärdom 1

Den kanske allra viktigaste lärdomen jag gjort efter mina 25 år med Gud är att inte åkalla några andemakter som jag inte personligen lärt känna väl och vet namnen på.

Himlen är full av änglar berättar Bibeln. De är gudaväsen. Den store budbäraren var den första av dessa gudaväsen som jag mötte, ärkeängeln Gabriel. Den andra som gav sig till känna för mig var den andre giganten, ärkeängeln Mikael. Jag har ett par gånger anat närvaron av Raphael, den tredje av de namngivna änglarna i Bibeln.


Gabriel och Mikael kan jag kalla på vid behov för jag känner dem väl. Men jag åkallar aldrig Raphael, för vem som helst skulle kunna dyka upp och låtsas vara honom.

Det sker väldigt sällan att jag ber änglarna komma. Det är snarare så att Gud vid enstaka tillfällen sänder dem till mig. De senaste tretton åren har det oftast handlat om att ge mig beskydd och tröst. Gud har sänt dem till mig när jag varit som svagast och inte kunnat skydda mig själv.

Numera åkallar jag i princip bara Den Helige Ande. Detta med det enkla och konkreta ropet: "Anden, kom!"

Utöver det har jag ett flitigt använt nödrop som lyder: "Älska mig, Gud!"


Lärdom 2

Jesus behöver jag inte kalla på. Honom går jag till. Jag möter honom i Bibeln. Han finns redan i Gamla testamentet, men enklast är det att söka honom i Evangeliet där jag inte behöver gräva fram honom, för där är han är fullt synlig som människa i ord och handling.

Jag möter också Jesus i mitt inre. Där mötte jag honom först, inom mig. Jag kallade inte på honom. Gud sände honom till mig.


Den andra viktiga lärdomen jag gjort efter alla år ihop med Gud är att det är (livs)farligt att vara ensidigt troende. Den människa som lär känna Jesus endast genom Bibeln och vad kyrkan undervisar är lika farlig som den människa som bygger sin bild av Jesus endast på sina egna upplevelser. Den inre Jesus och den yttre Jesus ska stämma överens, men också utmana varandra för att sanningen ska kunna utveckla sig.


Allt om Jesus finns inte nedtecknat i Bibeln. Allt om Jesus kan jag som enskild kristen inte uppleva och känna till genom mina personliga möten med honom. Och i egenskap av kvinna tvingas jag ständigt att förhålla mig till att kvinnans berättelser om hennes möten med Jesus saknas i Bibeln. Jag måste därför söka mig till nyare texter av författarinnor som Teresa av Avila, Heliga Birgitta, Ylva Eggehorn, Etty Hillesum m.fl. Kvinnor med en stark och djup tro uttryckt i ord och handling på ett unikt och för mig inspirerade trovärdigt sätt.

Jag sällar mig gärna till den skaran kvinnor. Och då menar jag inte att jag har som mål att vara lika det erkänd, att helgonförklaras eller att verkshöjden på mina texter ska jämföras med deras. Jag kvalificerar mig till deras skara för att jag är en kristen kvinna av min tid som lever evangeliet samt generöst skriver och berättar om min djupa tro. Jag behåller mitt band med kyrkan, men har också modet att vara kritiskt inställd när jag tycker att kyrkan gått vilse och behöver se om sitt hus.


Utvandringen till det nya landet

Mitt första möte med Gud var så drabbande att jag efteråt inte kunde förneka vad som hade hänt mig. Det inte bara skakade om mig. Det inte bara öppnade mina ögon. Det inte bara väckte mig. Det bröt ny mark och den 19 januari 1999 tog jag mina allra första stapplande steg mot ett helt nytt sätt att leva livet, se på tillvaron och på mig själv.


Jag kom till slut att utvandra från den verklighet jag hade byggt upp utan en tro på Gud och hans villkorslösa kärlek för mig. Jag är idag en invandrare i Guds verklighet. Och precis som alla andra människor som lämnat sitt gamla liv bakom sig försöker jag finna min plats i detta nya land som Gud är för mig.

Jag ställer mig samma frågor som alla invandrare gör när de anländer till sin nya destination. Var ska jag bo? Vad ska jag arbeta med så jag kan försörja mig? Vem är jag här? Vem är mina vänner?


Varje invandrare måste bygga upp en ny tillvaro. Mycket av det som efterfrågades i det gamla landet är det ingen som vill ha här i det nya. Det är en kulturkrock att bli kristen när man växt upp i ett okristet hem. Utvandringen innebär svåra förluster av det som förut var mycket värdefullt. Invandringen till det nya landet kommer med vilsenhet. Ingen känner mig här. Ingen efterfrågar mina tjänster. Allt jag har är ett par tomma händer och ett pass där min identitet är: Guds älskade dotter.


Hela familjen är kvar i det gamla landet. Hela släkten faktiskt. Ett av mina barn kan tänka sig att en dag komma efter. Kanske de andra två också vågar om jag bara lyckas bygga upp ett liv här som de kan se är gott och tryggt.

Jag har ingen partner till hjälp allt detta nya och okända. Och de nära vännerna bor kvar i det gamla hemlandet. Också de kristna. Jag förstår dem. Det är tryggare där. Här är allting ovisst. Både vem man är, vilka som kan vara till hjälp och vad man ska arbeta med. Att utvandra från det kända och invanda är svårt. Att ensam invandra till ett okänt land utan att känna någon här är sannerligen en utmaning. Ännu en gång måste Gud bryta ny mark i mig och jag får lita på att han älskar mig.


Kram,






bottom of page