Låt min röst vara som koltrastens

11 maj 2025

Jag gick en lång runda. Lämnade hundarna hemma och sade inget till dottern innan jag gav mig av. Till grönområdena sökte jag mig. In mellan buskarna där få människor rör sig. På en kulle slog jag mig ned och grät. Den där väven vi vävt, min vän och jag, den luckras långsamt upp och hon glider allt längre bort från mig mot den gränsövergång vi kallar döden.

Med träden och buskarna talade jag, med fåglarna och blommorna, gräset och allt annat som växer upp ur jorden och som jag vet att min vän älskar så innerligt. Jag tackade för allt vad de betytt och ännu betyder för min vän. För trösten och vilan Moder Jord kommer med. För skönheten och allt liv som genomsyrar henne och som hon så generöst delar med sig av.

"En moder är alltid större än sina barn", viskar själen i mitt inre och jag nickar igenkännande, ja så är det. En moder är alltid större än sina barn.

Jag har redan sörjt i flera år, allt det som långsamt tagits ifrån min vän och därför också indirekt ifrån vår vänskap. Ändå sköljer en djup sorg över mig varje gång det sker en försämring i hennes tillstånd. Det var den sorgen jag gick med igår till den mamma naturen är för oss alla. Jag vet att Skapelsen kommer att vara den som mer än någon annan får ta emot min förtvivlan och alla mina tårar när väven släpper sin sista tråd och inga fler minnen vävs mellan mig och min vän. Den gåva vår vänskap är och har varit kommer jag för alltid bära och vårda i mitt hjärta som en av livets mest dyrbara gåvor. Vänskapen är ett sakrament.

Alla de lösa trådar som hänger hemlösa i min själ, som en gång var sammavävda med min vän, de behöver en jord att rota sig i för att jag inte ska gå under den dag då min vän säger sitt sista farväl. Jag insåg under promenaden att det är i relation till Moder Jord de trådarna behöver bindas. Vi behöver återknyta den djupa relation vi hade, naturen och jag, under alla mina år på gården.

Min vän förkroppsligar mycket av den visdom som finns nedlagd i Skapelsen. Själv har jag kommit bort lite från allt det som ryms i vår natur, men jag längtar allt mer hem till vår stora moder. Till Anden som blivit liv. Till kärleken som materialiserats. Till visdomen som Skapelsen bär både inom sig i både de största och de allra minsta livsformerna.

"Låt min röst vara som koltrastens", viskade min själ när jag gick längs med grusgången på vägen tillbaka hem till hundarna och dottern. "Låt min närvaro vara som trädens. Jag är inte solen, men jag sträcker mig efter ljuset och blommar som gensvar på den kärleken. Jag är inte vinden, men jag njuter av brisen som skänker svalka i hettan. Jag är inte regnet, men jag fyller min jord med det vatten som faller från himlen och dricker mig otörstig från den källa jag har inom mig."

Ingenting eller ingen kommer att kunna fylla den plats min vän har i mitt hjärta. Men en del av det hon förkroppsligar och som hon så generöst delar med sig av till mig kommer jag att kunna söka där hon sökte och fann det, i naturen. Hos vår Moder Jord.

Kram,