Tjänarinna och Hjältinna

Det är inte antingen eller, utan både ock, precis som i allt annat i livet. Jag är en tjänarinna och en hjältinna. Jag tjänar Gud, men aktar mig för att bli tjänarinna åt människor för det tenderar att leda till någon form av underlägsenhet och osund bundenhet.

Hjältinna är jag inte heller i relation till andra människor, men jag har insett att jag behöver vara det i relation till mig själv. Det är ett sätt att leva, en livsstil.

Jag försöker göra om och göra rätt, varje dag. Från och med måndag har jag en parkeringsplats alldeles utanför där vi bor. Nu finns det med andra ord plats för en bil. Jag tänker därför lägga in en högre växel i sökandet efter ett litet fordon som ska ta mig till min arbetsplats i Furulund. Det lutar åt en Toyota Aygo eller en Toyota Yaris. Vi får se.

Under dagen idag har jag också gjort allt i rätt ordning. Jag steg upp, tvättade av mig och klädde mig. Drog av sängkläderna och vädrade täcke och kuddar. Hundarna fick kissa och äta. Jag drack kaffe och knäckemackor medan jag lyssnade på dagens bibeltext. Sedan tog jag mig in till fysioteraputen och tränade en kvart längre än normalt. Jag har haft mycket värk i kroppen sista tiden så jag bestämde mig för att boka träning två gånger i nästa vecka nu när dansterminen är slut.

Efter träningen gick jag och köpte lite vin, passade på att handla fetaost, basilika (ni som följer bloggen vet hur det gick för min ört när den sattes ut för tidigt), tomat, sallad och lite annat smått och gått. Inget godis. Inga kakor. Maj månad är kroppens månad. Det är bara tisdagens kaka på sopplunchen jag smakar för säkerhets skull.

På torget utanför affären köpte jag lite sparris och paprika av handlarna där.

Väl hemma igen tog jag en lång promenad med hundarna, duschade och alldeles nyss åt jag surdegsbröd med god spansk skinka, fetaost, tomater, basilika och lite olivolja. Jag älskar vitlök och hade gärna gjort bruschetta, men magen är inte lika glad i vitlök som munnen. Kroppen har företräde.

Först nu har jag slagit mig ned i solskenet på uteplatsen med en kopp kaffe för att blogga. Påfylld, inte tom.

Det är så här jag är min egen hjältinna, genom att ta hand om mig själv först innan jag ger av mig själv till någon annan.

Igår lyssnade jag till en fin predikan vid morgonmässan. Den berörde mig. Fick mig att gråta på ett bra sätt. Genom en mycket vacker berättelse från sin egen barndom gav oss prästen en liknelse vi alla kunde förstå, även vi som saknar den erfarenhet hon delade med oss. Hennes historia berättade något om vem Gud är som far och Jesus som herde. Jag bär med mig hennes ord fortfarande och kan framkalla scenerna hon beskrev. Det var något mycket gott.

På eftermiddagen föll dig sig så att jag kom att ha ett innerligt samtal med en annan kvinna. Hon delade både kunskap och saker om sig själv med mig. Jag gjorde detsamma. Vi möttes på vad jag ser som helig mark. En plats som uppstår när en kvinna möter en annan kvinna och vi väljer att dela visdom med varandra samtidigt som vi avslöjar något om vårt eget inre liv. De är förbundna med varandra, vårt liv och vår visdom. Det var ett mycket gott möte.

På kvällen kastade sig en våldsam känsla av ensamhet över mig när dottern körde iväg på ett möte. Istället för att gå inåt när jag kände hur halsen snörptes ihop, gick jag utåt och kom att lyssna till ett samtal mellan två kvinnor jag känner. En är en vän, den andre en bekant. Deras samtal gav mig mersmak så jag lyssnade på ett kort föredrag av min vän Andrea Hylen där hon bland annat talar lite om boken The Heroine's Journey: Woman's Quest for Wholeness. Det var där jag fick ordet hjältinna ifrån. Jag behövde det ordet att lägga i min tomma vågskål för att balansera upp tjänarinnan jag har i den andra vågskålen.

Jag kände igen mig mycket när jag läste de tio nivåer som beskrivs av Hjältinnans väg. Här kan ni läsa om dem --> https://heroinejourneys.com/heroines-journey/

Det var något mycket gott jag fick ut av att lyssna på min vän Andrea.

När jag tittar på gårdagens tre möten med kvinnor ser jag något väldigt intressant. Det första rör barndomen, flickans relation till sin pappa som speglar sig i vår relation till Gud. Då när vi är burna och beskyddade.

Det andra mötet rör den värld vi lever i som inte tar hänsyn till kvinnors kroppar, vår rytm och hur vi navigerar i livet. Samhällen utformade att passa mäns kroppar och som därför varken bär oss eller beskyddar oss kvinnor när vi växer upp, utan tvärtom skadar oss såväl till kropp som själ.

Det tredje mötet handlar om oss mogna kvinnor som mentorer och vägledare för andra kvinnor som inte längre finner sig i att leva på de gamla villkor som bryter ner våra kroppar och förringar den visdom vi bär. Hur vi måste hjälpa kvinnor att göra den inre resa som krävs för att kunna bevara kvinnan, vår kropp och visdom, samtidigt som vi verkar i den värld som skapats av och fortfarande styrs av män. Det är inte enkelt. Det är en resa till helhet som tar väldigt lång tid för vi måste lära oss att se och använda vår moderlighet utan att fastna i rollen som betjänt åt andra. Vi måste lära oss att se och använda vår kropp med sin intuition, sexualitet och livskraft, utan att missbruka dessa krafter eller vanära dem. Vi måste lära oss att vara mottagare utan att ta emot en massa skit från andra. Vi måste lära oss att leda oss själv inom patriakala system utan att sälja våra kroppar och själar. Vi måste lära oss att ledas av kvinnor istället för av män. Vi måste lära oss att leda andra kvinnor utan att förakta männens kroppar och den kunskap män besitter. Det en resa där mycket måste helas först inom oss, innan vi kan vara med och ge läkedom åt andra. Det är en resa som aldrig tar slut för det finns alltid ett nytt lager av helande som behöver ske. Det gäller att hitta en balans så att man varken stagnerar i sin tillväxt eller fastnar i själva läkeprocessen. Och det är en resa som sker både i relation till Gud, en själv och andra människor. Det är inte en resa som enbart sker i ord, bön och meditation, utan en som driver fram ett nytt sätt att se på livet, på människor och som leder till konkreta handlingar.

Det är få kvinnor som vet vad det verkligen är att vara kvinna, för vi ges så väldigt lite utrymme att vara det. Både i hemmet, i skolan och på arbetsplatsen. Därför måste vi vara uppmärksamma så att vi inte förlorar den möjligheten när vi är ensamma med oss själv. Förändringen börjar där, den vi vill se i världen, hos och med oss själva. Hur vi talar till oss själva. Hur vi behandlar oss själv när ingen ser på. Vad vi gör mot våra kroppar. Hur vi tar hand om våra själar.

Därefter blir det en resa ihop med andra. Hur vi ser på varandra som kvinnor. Hur vi talar om och vad vi gör mot varandra. Hur vi är som mödrar, som döttrar, som systrar och i vår relation till män.

Jag älskar att vara kvinna och jag känner omedelbart igen den energi som inte på något sätt är lik barnets som behöver bäras genom mörkret eller den energi som är moderns som bär andra genom mörker. Kvinnans energi är självklar. Den är skön. Behaglig. Stark på ett sätt jag saknar ord för. Livskraftig. Tydlig. Och den är vacker på ett sätt som inte har med utseende och ålder att göra. En skönhet som härstammar från visdom.