När broarna brister

7 maj 2025

Jag spårar efter vägen framåt. Läser, funderar, reflekterar och söker efter ledtrådar.

Stinissen skriver om den djupa ensamheten och otillfredsställelsen. Hans ord kunde ha varit mina. "Den människa som verkligen är uppriktig och inte försöker fly från sig själv konfronteras förr eller senare med intrycket av en djup ensamhet. Hon lever kanske i rikt umgänge med andra, har många goda relationer, men i sitt innersta är hon ändå otillfredsställd."

Jag upplever den alltför ofta, den sortens ensamhet och otillfredsställelse som Stinissen beskriver. Den känns i hela kroppen. I leder som värker. I en livlös själ. Det är som om livskraften inom mig har stagnerat och jag vet inte riktigt vad det är jag behöver.

Stinissens lösning är Gud. Han skriver: "Nej, säger Bibeln, du är inte ensam. Gud intresserar sig för dig. Han gör det i så hög grad att han vill träda in i och dela din situation."

Jag delar Stinissens åsikt. Gud är med mig i känslorna av ensamhet och otillfredsställelse och jag söker mig till Gud i dessa stunder. Men Stinissens kallelse var ett klosterliv där vägen både bestod av den väg som gick inåt genom dagens alla böner och den som gick utåt genom hans författarskap. Hans liv bestod av stora fysiska begränsningar i form av ett självvalt enkelt liv i ett kloster och ett celibat. Hans längtan efter intimitet var därmed begränsad. Inte inåt mot Gud, men utåt mot andra människor. Där det för honom fanns en återvändsgränd står jag och spanar efter vägen framåt. Inåt kan han därför vara min gode vägledare som gått före mig på den väg vi båda vandrar. Men utåt kan han det inte för han har aldrig vandrat på de stigar jag har framför mig.

Jag läste lite denna morgon av min vän Andrea Hylen och fastnade vid något hon skrev. "Years ago, I had a dream that I was living in a high-rise apartment in Seattle that overlooked a harbor. There was a whale in the harbor, and I watched it as it began to knock down bridges to get free. Then I wrote, 'Not because it wanted to create destruction, but because it was the only way out.'"

De där slutorden är kraftfulla, "Not because it wanted to create destruction, but because it was the only way out".

Vilka broar har jag byggt som kanske en gång fyllde just den funktionen, att bygga broar mellan människor, men som idag håller mig fången? Vad är det jag har byggt upp som behöver rivas ner? Hur kan jag resa mig upp ur den djupa känslan av ensamhet till den högre nivå där jag får en möjlighet att vidga mina vyer och se klart på situationen för att så förstå vad mitt nästa steg är? För kroppen talar sitt tydliga språk. Den har ont.

Jag har skrivit lite den senaste tiden om tonårsflickan i mig. Jag tänker att det är hon som representerar den del i mig som har kraften att bygga broar som förenar människor. Hon är bärare av den längtan som förenar mig både inåt med Gud och utåt med människor.

Stinissen är 16 år när han bestämmer sig för klosterlivet. Jag är i ungefär samma ålder när jag ger mig själv helt åt en jämnårig kille. Här skiljs naturligt våra vägar, Stinissens och mina. Vi kan visserligen få del av varandras liv genom att berätta för varandra om de erfarenheter vi gör längs med vägen, men eftersom vi inte vandrar i varandras skor är det ändå omöjligt att förstå den andre.

Jag tror att all sann längtan har sitt ursprung i Gud, att dess riktning alltid går både inåt och utåt, men att slutdestinationen i vår dagliga tillvaro är olika för oss människor. Stinissens mållinje var orden, böckerna, och samtalen med människor. Min mållinje är mannen. Inte som i en längtan efter att mannen ska rädda mig, men i den djupa vissheten om att möta Gud och så lära känna en del av Gud i det mötet oss emellan som kvinna och man. Jag är inte ämnad att stanna i orden, böckerna och samtalen med människor. För mig har längtan målet att förenas också med kroppen. Där finner jag den sida av Gud som han själv nedlagt i den intima föreningen. Och vad jag talar om är inte sex, kåthet, orgasm och njutning. Det är bara bron som förenar oss. Slutmålet är vilan på andra sidan när alla broar rivits ner och jag är som en frisläppt val i hans hav och han som en frisläppt val i min ocean. När vi båda är både ock, den frigivna och befriaren. I det tillståndet finns den djupa gemenskapen och den djupa tillfredsställelsen för hela människans väsen. Hennes kropp, själ och ande. Där kan vi ana Guds ursprungliga tanke om sin människa, om avbilden vi är tillsammans. En avbild vi aldrig någonsin kan vara när vi är separerade och tror oss vara tillräckliga av oss själva, på egen hand, utan den andre.

Det räcker inte att bygga broar mellan oss. Vi måste också riva ner dem för att befria oss från det avstånd som broarna annars blir upphov till. Vi lever i en tid då vi luras att tro att vi är förenade trots att vi är alltmer ensamma.

Jag bygger en bro av ord till dig som är på andra sidan det som skiljer oss åt, men när vandrar du över den bron för att dela med dig av ditt liv till mig? Jag delar mitt inre liv med dig och bjuder på så vis in till ett intimt möte med dig, men när går du ut ur dig själv för att visa upp något av det Gud nedlagt i dig?

Kanske är bloggen en av de broar jag byggt i min längtan efter att komma nära människor som dig. I min längtan efter ett utbyte, efter att möta någon del av Gud som endast finns hos dig. För Gud finns i oss alla, men alltför sällan ger vi Gud ett ansikte och en kropp, vi behåller gärna Gud för oss själva, håller honom fången som en val.

Det är inte svårt att se att vi går mot en allt större separation mellan människor. Klyftorna ökar överallt i vår värld. Mellan rika och fattiga. Mellan stater. Mellan män och kvinnor. Den djupa ensamheten djupnar. Den stora otilfredsställelsen växer. Vi glider isär alltmer. Avstånden ökar. Broarna vi en gång byggde belastas allt hårdare. Många är så sköra att det är en tidsfråga innan de brister, innan de rasar ner i havet eller ravinen under dem. När det sker kommer det med frihet för en del, men för andra förlorar de vägen till den andra delen av sig själv i Gud. Och någon måste då påbörja bygget igen av den bro som har som uppgift att föra oss människor närmre varandra och i slutänden förena oss till en kropp, en människa. Detta är något som sker i varje människas liv, i varje stat, i varje land, i varje tid. Det är ett evighetsarbete som jag försöker göra min del i. Just därför längtar jag så djupt efter den man där vi bygger bron mellan oss tillsammans och river den med jämna mellanrum, för att så känna att det finns något ursprungligt i Guds avbild som lever och inte har gått förlorat i vår värld. I det skulle jag finna djup vila och stor förtröstan, för jag skulle få leva på andras sidan mållinjen redan i detta liv.

Kram,