Glasskivan på cafébordet ser ut som ett hav med vågor som gnistrar i solskenet. Vid min sida står de små plantorna av luktärt jag fick av en vän som nu har växt sig en meter höga genom Guds ljus och vatten, och mina kärleksfulla händer. Jag ser att de första tecknen på blommor visar sig i knopparna som verkar niga inför en osynlig kung och drottning. Jag har inte alltid känt till att det finns en djup kärlek till naturens växter inom mig, men nu vet jag. Växterna är tacksamma mottagare av min kärlek och de ger dessutom tillbaka hundrafallt för all den omsorg de får av mig. Vår kärlek är ömsesidig. Vi älskar varandra djupt och innerligt. Vi gläds åt varandras närvaro.
Nyss löd en hög smäll och på det ett efterföljande skrik som från ett barn eller en kvinna. Rakt in i hjärtats frid gick ett svärd. Var det ett skott som alldeles nyss avlossades? Var det ett däck som exploderade? Jag lever i en tid då båda alternativen är lika tänkbara. Och kanske värst av allt. Jag reser mig inte ens från stolen för att gå iväg och se vad som hänt.
Gud gråter. Över min inställning. Över människan. Små sorgsna droppar faller på min dator och jag tvingas flytta in under tak för att maskinen jag skriver på inte ska gå sönder. Barnet jag en gång var skulle ha tittat på mig med ledsna ögon och undrat vad som har hänt med mig. Och vad jag än valde att svara skulle hon inte förstå. Hon ska inte förstå hur vuxna resonerar. Hon ska få lov att förbli som ett barn som tänker, känner och säger att man ska bry sig om allt och alla. Det är de vuxna som ska bära maktlösheten över att inte kunna finnas till för alla och inte klara av att göra allt det som behöver göras i vår värld. Barnet har rätt att behålla sina oskyldiga ideal där kärleken aldrig gör skillnad och ingen offras till fördel för någon annan.
Gud har torkat sina tårar och hans blick lyser upp platsen jag återvänt till där luktärt, lavendel, pelargon, jordgubbar, basilika, pepparmynta, dill, citronmeliss, penséer, hallon, oregano och lobelia trängs i allehanda krukor av olika slag. Jag ser att några röda gogubbar är klara att stoppas i mun, men jag sparar dem till barnbarnen som kommer i eftermiddag. Jag vill att de ska förstå att bär är något man odlar i jorden, inte något som växer fram i en låda på ICA.
När jag klev ut i den upplysta hörnan här på uteplatsen denna morgon tänkte jag att bäst blir de beslut och val jag gör som får växa fram. Så har jag inte alltid tänkt. Jag har varit impulsiv och spontan och gjort massor av saker utan att först tänka igenom dem. Ibland måste snabba besut tas för betänketiden man får är kort så det är bra att vara beslutsam, men ibland har de spontana infallen inte fått så bra utfall. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag kan se att en av de vi kallar för Andens frukter har Gud valt att inympa i mig. Självbehärskning. Det behövde jag.
Igår på den sena kvällspromenaden med hundarna passade jag på att gå lite längre när jag upptäckte att inte hela Annestad var ute med sina hundar samtidigt. Jag såg min chans och tog den. Det blev ett fint samtal jag hade med Gud om kärlek.
Där man älskar, där är man inte olycklig. Om vi tror och om vi älskar får vi alltid glädja oss åt Faderns kärleksfulla närvaro, han som genom alla situationer uppmanar oss att bejaka hans kärleksplan för vårt liv.
Vi förstår varandra, Stinissen och jag. Hans ord tangerar det samtal jag hade med Gud igår. Jag bär på så mycket kärlek inom mig och jag är allra lyckligast när jag får älska och min kärlek tas emot. För det är just det sistnämnda som faktiskt oftast är ett problem. Fråga Gud. Han vet hur det är att stå där med massor av kärlek som alla längtar efter, men där få stannar upp för att ta emot den. Kärleken vill älska. Den söker ständigt mottagare.
Gud har rakt igenom mitt liv uppväckt den kärlek han formade mig med och för. Bit för bit har det skett. Jag berättar lite om det igår här på bloggen. Kärleken till min mamma. Till mina barn. Till mannen som finns gömd i Guds avbild. Till Skapelsen. Till mig själv och det liv jag fått i gåva. Till Gud med sin härliga livgivande treenighet.
Den Andens frukt som Gud odlat allra längst i mig är kärlek och jag vet exakt när han sådde det fröet och vem jag fick i uppdrag att älska. Jag vara bara en liten bebis och hans namn var Totto. Han var min 18 år äldre systers pojkvän och jag älskade att ligga på hans arm, att vara honom nära. Min kärlek togs emot. Jag älskade såsom bara ett barn gör.
Totto var min pallkrage med jord där jag odlade min allra första kärlek. Den jorden var god. Kanske för att han var ung. Men jag tror att det framförallt berodde på att hans kropp befann sig i gränslandet mellan död och liv. Hans brustenhet hade rum för Guds kärlek i mig.
När jag var sex år dog Totto i cancer. För mig var det ett oerhört trauma. Och jag förstår idag att jag hela livet sökt efter liknande pallkragar där jag kan odla och föröka den kärlek Gud nedlagt i mig. Jag har sökt efter mottagare som inte räds att jag kommer dem inpå livet. För det är så jag älskar. Djupt, intimt och personligt. Och det är ingenting jag längre vill förändra, trots att jag vet att en sådan kärlek kan vara obekäm för många. Världen behöver den sortens kärlek som vågar knyta an. Den kärlek som både vill älska och låta sig älskas. För den förökar kärleken hundrafallt och kommer med både trygghet, frid och glädje. Jag bejakar Guds kärleksplan för mitt liv.
ANDLIG VÄGLEDNING I SOMMAR
Genom meditation med andlig vägledning hjälper jag dig att lära känna dig själv på djupet. Jag inbjuder till ett möte med Jesus så att du kan utveckla en personlig vänskap till Gud.
Just nu erbjuder jag "privatlektioner", dvs enskild meditation med andlig vägledning för dig som vill att jag kommer hem till dig. Detta gäller under dagtid och om du bor i Malmö med omnejd.
Prislista hittar du under fliken MEDITATION.
Kram,
Comments