Intet och allt

Lågor som fladdrar i ljuslyktorna i det stilla rummet.

Höstens mörker utanför mina fönster.

Pianotoner från min dator.

Ett brusande i mina öron.

Ett år som lugnt och stilla går mot sitt slut.

På andra sidan väntar det nya och okända.

Ljus och mörker.

Stillhet och öronsus.

Avslut och det ännu oskrivna.

Allt är här just nu.

Samtidigt ingenting.

Det är tomt nu när Andrea åkt hem.

Det är fullt av tystnad i min ensamhet.

Hennes säng står ännu kvar.

Sängkläderna är avdragna.

Min kropp känner frånvaron av närvaron.

Det är tid att smälta och integrera.

Låta vår tid ihop och alla samtal sjunka in.

Möta upp mina tankar och känslor.

Vara tacksam och sakna på samma gång.

Kommer vi att mötas fler gånger?

I verkliga livet, inte bara via nätet.

En högintensiv månad ligger bakom mig.

Två barn som flyttat. Mamma och bror på sjukhus samtidigt.

Utflykter och sammankomster med Andrea och vänner.

Arbete. Födelsedagar. Liv och död, avslut och nya starter.

Jag har nog blivit lite avtrubbad av allt som hänt.

Både av det goda och av det som varit svårt.

Under slutenheten anar jag ogråtna tårar och glada skratt som kommit av sig.

• 

• 

• 

• 

• 

Gåvor, kallar jag de människor som Gud gett mig att älska och bry mig om.

Föräldrar, syskon, barn och barnbarn. Familjen ut i kronans alla grenar.

Och de goda vännerna jag inte visste att jag behövde, men hade turen att få in i mitt liv.

Nära relationer är livsnödvändigt för mig om jag ska må bra. Jag är ingen ensamvarg.

Vem är jag nu efter allt som har hänt den gångna månaden?

Jag saknar den eld som brunnit i mitt hjärta sedan jag var barn.

För mamma och syskon när jag var liten. Sedan för mina egna barn.

För mannen. För kvinnorna. För Jesus.

Den eld som sammanfogat och förenat, som gett liv och vårdat det.

Jag saknar den. Kärlekens eld. Anden.

Den gör något med mig. Flyttar fokus från mitt eget liv till de jag älskar.

Den värmer mig inifrån. Lyser upp mina ögon. Ger mig en renare blick.

Fyller livet med mening. Med inspiration. Med kreativitet. Med liv.

En månad med avslut. Med avsked av det som en gång varit.

Tider, platser och sammanhang som inte kommer tillbaka.

Jag har alltid haft svårt för dem. Avskeden. Avsluten. De gör ont i mig.

Att sätta punkt tar emot. Det väcker mycket sorg.

Men livet innehåller många punkter. Flertalet farväl.

Och varje gång känner jag sprickan inuti mig.

Den som inte är kluvenhet, utan brustenhet.

Ur sprickan väller en djup känsla av ensamhet,

när avståndet till den andre växer sig allt större.

Kanske är det för att jag innesluter den andra i mitt liv.

Kanske är det för att jag aldrig lärde mig ha en gräns mellan jag och du.

Efter denna månad är det tydligt att jag vill leva i en relation.

Dela vardagen. Ha samtalen. Skapa minnen ihop.

Göra utflykter. Äta tillsammans. Väva samman två liv.

Fylla upp sprickan med Andens kärlek.

Från utsidan.

Från insidan.

Älskad.

Älskande.

Kram,