En dag i taget

Det har gått nästan en månad sedan jag senast skrev här på bloggen. Det har varit och fortsätter att vara intensivt. Det är mycket som hänt och händer. Jag tar en dag i taget. Med Guds hjälp löser sig allt till slut.

Jag har inte så mycket tid för mig själv. Skapandet ligger helt nere. Jag skriver, men bara i mina egna "dagböcker". Men mitt i all denna yttre påfrestning sker ändå en mognad i mitt inre. Jag noterar den. Den pågår trots att jag är upptagen med annat, just nu med andra människors liv och behov. Och trots att belastningen är kännbar i både mitt huvud och min kropp, så märker jag samtidigt hur det vilar en frid över mitt inre djup och att jag lutar mig mot någon som står stadigt där i min kärna. Jesus.

Jag gråter då och då i bilen på väg till jobb. Jag ser det som ett sundhetstecken. Sådant jag tvingats lägga lite åt sidan kommer ikapp mig. Jag är glad för det. Det är friskt att vilja vara hel som människa, samlad, närvarande med livet sådant det är.

Jag har också fått svar på frågan vad det är jag helst håller för mig själv? Jag har förstått varför det är så och har varit sedan jag barn. Jag har insett något om kärnan i mig och vad den bär för värdefulla kvaliteter. Och hur den kärnan med sina egenskaper inverkar på mig, mitt liv och hur jag ser på den mänskliga tillvaron.

Det är lite som att allt sker på samma gång just nu. Trevliga utflykter och nära samtal, samtidigt som två i min familj legat på sjukhus, varav den ena fick känna av dödens flåsande andetag. Mitt i allt detta har jag mitt arbete i församlingen och arbetet som egen företagare, tillsammans en heltidstjänst. Och Andrea Hylen, min goda vän från USA som bor hos mig sedan några veckor tillbaka, hennes sällskap vill jag njuta av så mycket jag kan. Livet dukar fram allt möjligt. Sött och surt, milt och välkryddat.

Jag är närvarande i allt jag gör och allt som sker omkring mig, men min sårbarhet har jag en viss distans till, av förklarliga skäl. Den finns där under allt som händer. Jag har inte lagt locket på. Den sårbara har bara dragit sig undan så att hon inte far illa. Ibland måste man bara göra det som måste göras utan att fundera eller känna efter alltför mycket. Korta perioder fungerar det, men det är inte en hållbar livsstil för mig. Jag vet att en sådan tillvaro dödar min kreativitet och tröttar ut min själ. Tid att smälta, reflektera och sortera är sådant jag inte kan eller vill leva utan.

Jag mognar som människa i detta nu.

Kram,