Vishetens vävstol

Det har varit en vecka där mycket kraft gått ut ur mig och ingen ny har fyllts på. Jag har inte suttit ned vid min vävstol på flera dagar. Nu tar jag mig tid att göra det.

Till det yttre må den se ut som en laptop, men vad den gör med orden är att den väver. En bonad som berättar min livshistoria och livets historia. Och inte nog med det. Varje gång jag slår mig ned är det som att nya trådar blir till nya rötter som förenar mig med livet inuti och utanför mig själv. Vishetens vävstol är vad detta är. Och den har jag fått av min Gud.

Det är därför jag aldrig behöver bry mig om att söka efter orden när jag bloggar, de bara finns där att förfoga över. Av sig själv blir de till berättelser med en mening som alla kan förstå. Och eftersom vävstolen är ett lån från Gud handlar berättelserna aldrig om hur man blir framgångsrik, tjänar massor av pengar och tillskansar sig ära, berömmelse och makt. De handlar alltid om glädjen och svårigheterna med att vara människa. Om de mänskliga relationerna. Om vardagen och dess innehåll.

Min äldsta bror ligger kvar på intensivvårdsavdelningen efter sin hjärtoperation som kom med komplikationer. Små små framsteg ser vi, men än är faran inte över. Jag har suttit hos honom när jag har kunnat. Samtidigt har min son och hans tjej fått nycklarna till sin nya lägenhet som de renoverar. Jag har varit där och hjälpt till att måla. De flyttar i helgen. Jag ska ordna mat till flytthjälpen.

Flyttar gör också min äldsta dotter. Det kommer att bli tomt att inte ha henne nära. Min mellersta dotter har nyligen börjat studera efter många års studieuppehåll och behöver hjälp med barnpassning. Jag ska hämta mina barnbarn i eftermiddag.

Min mamma är 95 år och med tanke på den allvarliga situationen med min bror behöver hon extra stöd. Utöver det har jag ett arbete som innebär att jag ser till att andra får vad de behöver, både i min anställning som husmor och i mitt företag som meditationsledare. Jag är trött. Väldigt trött.

Den gångna veckan har jag fått möta min ensamhet. Hur tufft det är att vara ett stöd för andra när man samtidigt saknar ett eget stöd.

Att sitta vid min brors sida i flera timmar utan att kunna lindra hans smärta. Att själv sakna en axel att luta mig mot och kunna dela känslorna av maktlöshet och oro med någon.

Att samtidigt vara glad för min son och hans tjejs skull över lägenheten, att veta att det betyder mycket för min son att jag hjälper dem med renoveringen för att jag också är den som är noggrann och tänker på detaljer som andra missar.

Att veta hur min mamma har det, hur svårt det är att vara ensam med sina tankar och känslor i en sådan svår situation som råder med min bror, och därför försöka se till att hon har sällskap så att hon kan vila en stund från grubblandet. Det är något som den som har en partner oftast inte tänker på.

Mina egna erfarenheter ligger till grund för hur jag ser och uppfattar livet. Det gäller oss alla. Jag har behövt vara ensam med så mycket smärta att jag inte önskar det för någon annan. Därför sitter jag när jag kan hos min bror vars kamp är brutal.

Jag har fått klara mig själv på egen hand så mycket i mitt liv, tvingats kunna mer än jag egentligen klarat av, därför vill jag underlätta för min son och svärdotter och vara en del av deras liv.

Jag har levt själv i en herrans massa år och vet allt om vad det innebär att vara ensam med mina tankar och känslor, därför vill jag att min mamma ska ha så mycket sällskap som möjligt, i synnerhet just nu när hennes son är sjuk.

Det fanns en tid i mitt liv då jag gav till andra vad jag själv behövde och det kan låta som om jag fortfarande gör det. Men så är det inte. Jag vet sådant som inte alla vet på grund av mina livserfarenheter. Vad jag vet har jag ett ansvar för.

Jag har varit "den stödjande" i hela mitt liv. Det är fint att kunna finnas till för andra. Men jag vet idag att jag också behöver stöd och vad som gör någon verklig skillnad. Samma sorts stöd som jag ger när jag kan. Handfast stöd. Fysiskt sällskap. En hjälpande hand. Någon att dela glädje och sorg med.

Jag har kommit att inse att det finns många fler människor som vill ha stöd än det finns människor som erbjuder stöd. Jag har förstått att jag bara har en enda relation som är ömsesidig. Där det finns en jämbördig förväntan. Det är till min äldsta dotter. För det är jag djupt tacksam.

Jag har många som vill mig väl, som bryr sig om mig. Det finns människor jag sträcker ut min hand till när jag behöver förbön för mig själv eller min familj. För det är jag också väldigt tacksam.

Men jag lider brist på människor som gör en verklig skillnad i min vardag. Det har jag alltid gjort. Det har varit ett stort underskott på dem.

Därför förändras också något i mig nu när min bror är sjuk, för jag har även en erfarenhet av att själv vara allvarlig sjuk. Jag vet att när det blir för mycket då stänger jag av. När jag stänger av då börjar gränser suddas ut. När de suddas ut då blir jag mindre varsam om mig själv. När jag blir mindre varsam tar jag på mig ännu mer. Tills kroppen säger ifrån och jag blir sjuk.

Jag orkar, trots att jag är trött, för att det inte finns något annat alternativ. Liksom min bror måste orka trots smärtan och obehaget efter sin hjärtoperation, måste jag ta en dag i taget med allt det som pågår samtidigt på alla fronter i mitt liv just nu. Det går inte att jämföra, vad min bror upplever och vad jag kämpar med. Det handlar inte om en tävling i vem som har det svårast. Det är vad det är för oss båda.

Jag orkar, för att jag vet att Gud är med mig och ger av sin kraft till mig.

Jag orkar, för att jag tar en sak i taget och är närvarande i nuet.

Jag orkar, för inget varar för evigt. Varken maktlösheten i relation till min bror, oron för min mamma, glädjen över sonens och svärdotterns nya lägenhet, dotterns behov av barnpassning av barnbarnen, saknaden när min äldsta dotter flyttar.

Jag orkar, för jag säger också nej när jag måste. Jag hoppar inte över dansträningen. Jag sover som en stock. Jag köper mat när jag inte orkar laga mat. Jag läser mina böcker varje dag och känner att jag får stöd av berättelserna. De är mina vänner. Kvinnorna i Bibeln förstår mig. De känner igen sig i mig och jag i dem. Jag behöver inte förklara eller försvara varför man måste ta sig tid att hjälpa sin mamma, sin bror, sin son, sin dotter. Det bara gör man. Det är att vara familj. Gud är gemenskap. Gud säger inte att man ska se bara till sig själv och strunta i alla andra. Den rösten tillhör någon annan. Den lyssnar jag inte till.

Och jag vet ävenu att Gud inte bara ser till de som behöver stöd. Han ser till dem som är andras stöd. Han gör ingen skillnad.

Om två dagar kommer min vän Andrea från USA och ska bo hos mig i en månad. Jag vet inte vem av oss som är Elisabet och vem som är Maria. Kanske är vi båda både ock. Ibland den som banar väg för den andre och bekräftar hennes kallelse. Ibland den som jublar över vad Gud gör med våra liv och samtidigt är ett stöd för den andre.

Vad jag däremot vet med all säkerhet är att vi är ytterligare två kvinnor i historien som bär in något av Gud i världen och röjer undan hinder så att våra barn ska kunna ta sig fram i de spår vi lämnar efter oss. Livet har dukat fram mycket sorg åt oss båda, svåra förluster och mycket kamp. Periodvis har det försvagat oss, men sett över en längre tid har det gjort oss starkare.

Vi har båda fått orden att förvalta och historier som talar om sanningen att dela med oss av till andra. Böcker är våra vänner och vägledare.

Nu ska jag gå ner i tvättkällaren och tvätta upp täcke, kuddar och madrasskydd åt min vän. Som man bäddar får man ligga. Jag vill att Andrea ska ha det bra under sin vistelse här hos mig. Jag ser framemot hennes goda sällskap och stödet hon är. Att ha någon att dela både glädje och sorg med, någon att laga mat och äta tillsammans med. Någon som vet hur det är att vara ensam med mycket ansvar, att ha en sjuk bror, att ha mist en vän, att ha en son och döttrar att älska och vilja skydda från allt ont, att ha en mamma som behöver stöd och samtidigt bära en egen personlig kallelse från Gud som går utöver familjen och vännerna. Andrea vet vad jag vet. Och det är inte så många som gör det.

Och även när orden stakar sig något när jag skriver, när de inte flyter fram över livets alla utmaningar och hinder, är det ändå så som min mamma sade till mig förra veckan när jag läste upp blogginlägget Bror och syster för henne: "Det är detta du ska göra. Man vill bara fortsätta att lyssna till vad du har att berätta."

Tack mamma! För att det alltid funnits böcker i vårt hem. För alla sagor du läste för mina barn när de var små. För böckerna du lånat ut till mig. För att jag ärvt skrivandet och läsningen från dig. Men jag lär nog aldrig att bli lika bra på att lösa korsord som du.

Kram,