Bror och syster

Han var en tunn tonårskille när jag kom till världen. Född och uppvuxen i en liten skånsk håla, vid min ankomst nyinflyttad till den stora staden Malmö. Den första advent 1968 var det han som höll mig i sin famn när jag döptes till Eva Marie.

Idag är han en äldre man med större delen av sitt liv bakom sig. Jag går och står av egen kraft sedan länge, och även jag befinner mig i livets höstsäsong trots att det skiljer femton år mellan oss.

Just nu ligger han i en respirator med bröstkorgen fortfarande öppen efter en hjärtoperation i Lund. Min äldste bror. På min altarpall lyser ett ljus för honom och många är det som ber för honom, utan att han vet om det.

Hans liv har inte varit enkelt. Det har varit kantat av sjukdom, smärta och ensamhet. Vi, hans familj, är och har varit hans stora kärlek och hans stöd. Mamma, syskon och syskonbarn.

När jag tänker på min bror ser jag ett liv som aldrig riktigt fått veckla ut sig, blomma och bära frukt. Jag tror att det är så för många fler människor än vi kanske anar. För vi läser aldrig om dem. De syns ingenstans. De lever under allas radar. Deras berättelser är inte dem vi får höra.

Vi har samma mamma och samma pappa, ändå är vi så olika min bror och jag. På olika sätt har vi formats av både arv och miljö, och båda har tagit skada av vår uppväxt med en alkoholiserad pappa. Men jag kan inte förneka att vi redan från början hade helt olika förutsättningar. Han skulle inte säga emot mig när jag berättar att rakt igenom vår släkt går en urkraft som endast kvinnorna verkar ha tillgång till. Det är vi som bär familjen och männen. Och i min brors fall är det en välsignelse. Det har varit hans räddning. Det har gett honom en dräglig tillvaro som gjort att han fått behålla sin mänskliga värdighet.

Jag tror att känslan av ensamhet är utbredd i min familj. Trots att vi finns för varandra på olika sätt. Det är en djupare ensamhet. Kanske en ensamhet som endast den som tidigt i livet förlorade tilliten till andra människor kan förstå. Där nära anknytningar är något vi väljer bort för vår erfarenhet är att sådana enbart gör ont. De är en börda. Inte en vila.

Men jag anar att jag redan från födseln bar på en djupare längtan än mina tre äldre syskon och mina föräldrar. En tro, ett hopp, en vilja och en förhoppning som ingenting kunnat utsläcka i mig. En längtan genomsyrad av en önskan om kärlek, helande, upprättelse och försoning för alla i min familj. En längtan fylld av gemenskap för alla i släkten. En barmhärtig välsignelse som bryter förbannelsen som vilat över släkten i så många led bakåt att jag inte ens kan se när den började. En förbannelse som tvingar kvinnorna att bära mer än de egentligen förmår. Där sönerna ärver sina fäders svaghet. Där mödrarna blir till matriarker med ansvar för familjerna vare sig de vill det eller ej. Där ensamheten rotar sig allt djupare för varje generation trots att ingen önskar det innerst inne.

Min släkt behöver en Josef. Många Josefar. Män som är trygga, som inte har ett behov av att synas och höras. Män som ställer sig bakom kvinnan och är ett stöd åt den urkraft som redan finns nedärvd i släktens alla kvinnor. Män som håller oss om ryggen och förstärker den styrka som löper som ett rött band från mor till döttrar.

Jag hade pappa, men fick aldrig uppleva den välsignelse som var tänkt att finnas mellan en far och en dotter.

Jag har två äldre bröder (och en storasyster), men har ändå aldrig riktigt haft den där upplevelsen av att kunna vila i en storebrors kärlek och beskydd.

Helt säkert är det därför jag fått en kristen tro. För att Gud förstod att jag behövde någon form av välsignad kärleksfull relation till en far och en bror, där min urkraft bevaras men min djupa sårbarhet också finner en viloplats.

Det är inte män som min bror som skriver historien, även om min bror är duktig på att formulera sig och har tyckt om att läsa mycket böcker. Om män som min bror var historieskrivarna skulle berättelserna vara fyllda av urstarka mödrar och systrar, av kvinnor som alltid fanns där med sin omsorg och kärlek. Och sitt tjat och gnat, när det behövdes.

Men fäder och män har i alla tider tystat de män som är som min bror. Sett ner på dem. Förminskat dem. Kanske för att män som min bror har en annan historia att berätta än den som de styrande männen vill att vi ska lyssna till.

Det är märkligt att tänka att min bror ligger på en intensivvårdavdelning med bröstkorgen fortfarande öppen efter sin hjärtoperation. Jag har sedan igår när han opererades föreställt mig att Jesus är där tillsammans med min nedsövda bror. Att Jesus sitter vid min brors huvudände och smeker honom varsamt över huvudet. Tröstar och stillar både kropp, själ och sinne, och allt det som finns i det undermedvetna hos min bror.

Jag kan ingenting göra. Ingen i familjen kan påverka utgången. Det vilar i Guds händer och i sjukvårdspersonalens. Såsom min bror en gång bar mig, är det nu någon annan som bär honom. Kanske är det i en stund som denna som dopet får sin djupaste innebörd. När jag i detta nu tänker mig min bror klädd i dopets vita dräkt, och inte vet om han ges tillbaka till oss i familjen eller om han blir överlåten till Gud.

När jag betraktar min brors ansikte tänker jag att han kan vara oerhört dryg och irriterande, men samtidigt är han helt oförarglig, harmlös. Det är märkligt att det är så. Eller inte. Jag tror att han i sin kärna är harmlös, men att livet format fram en dryg sida. På olika sätt lär vi oss olika försvarsmekanismer redan som små när vi lever i en omgivning som inte tar hänsyn till vår sårbarhet och där vissa kvaliteter upphöjs medan andra förminskas. En frukt jag tror härstammar från en ensidig historieskrivning.

Jag är tacksam för att min telefon inte ringt under natten för det hade inneburit dåliga nyheter. Jag är tacksam för den goda sjukvården i vårt land och att min bror vilar i duktiga människors händer. Jag är tacksam för alla de som ber för min bror. Jag är tacksam för min familj. Jag är tacksam för min tro som skänker ett mått av vila mitt i det som är just nu.

Ett halvår har passerat sedan jag miste min bästa vän. Jag skulle uppskatta om jag fick behålla min storebror ett bra tag till.

Kram,